Allt är minsann inte svart eller vitt

Idag sade dom i radion att det är bättre på alla sätt att vara smal och inte överviktig. Dock har jag upptäckt att detta inte riktigt alltid stämmer. Denna upptäckt gjordes idag på förmiddagen, när det var mycket halt och inte lika mycket sandat.
Om utifall att man skulle råka halka på en isfläck och dratta på ändan, då skulle det ha varit mycket bättre med ett skyddande lager på häcken ; ett sådant som jag hade förut. Men nu....
AJ AJ AJ!!

Att känna en kändis

I söndags var min yngsta dotter och jag på julkonsert i Caroli kyrka. Det var Göteborgs kammarkör som sjöng under ledning av den eminente och kände Gunnar Eriksson . I denna kör finns min kompis Anne-Marie(ganska känd).
Med sig hade de Tomas von Brömssen(jättekänd).

Det var en mycket njutbar konsert med kända och okända julsånger från olika länder i vanlig och ovanlig tappning. Det hela avslutades med "Jul jul strålande jul" som kören sjöng liksom i stereo, för de stod runtom vid väggarna i kyrkan. Det var då vi fick ståpäls.

Nu var det inte slut med detta faktiskt för i kulisserna (kan man säga det när man är i ett kyrkorum?) väntade den VÄRLDSKÄNDE Wolf Biermann som är kompis med Gunnar Eriksson och Göteborgs kammarkör och brukar arbeta tillsammans med dem både här i Sverige och Berlin.

Vet du inte vem Wolf Biermann är? Då ska du skämmas säger min nästan kända kompis. Men jag tycker inte att du behöver det. Jag visste det inte, men nu vet jag, för Anne-Marie har berättat och så har jag googlat på honom. Det kan du också göra, så slipper jag berätta om honom.
Det var i alla fall en liten liten gubbe med mycket glöd i ögonen och vi sjöng tillsammans en sång som han hade gjort som handlade om att inte ge efter för förtryckare. Mycket fin.

Vad blir då kontentan av denna njutbara afton? Jo, eftersom min kompis är nästan en kändis och hon känner tre stycken kändisar så borde ju jag kunna säga att jag nästan känner fyra kändisar. Eller??

Fast mest vill jag känna Tomas. Han är ....ja det är han.



Anne-Marie längst till vänster. Gunnar med vackra sidan till och Thomas - ja ni ser ju honom. Han läste förresten en dikt om att han älskar fula gamla kvinnor. Och så läste han en text av Evert Taube (kändis).

Min nya hobby

Nu ska jag berätta om min nyaste hobby: Jag stickar raggsockar(eller heter det raggsockor?) . Det är minsann en mycket komplicerad sysselsättning. Utmaningarna börjar redan när man lägger upp maskorna. Överallt slingrar det sig en massa stickor och trådar och maskor utan ordning. Det är som en ormgrop full med småorm eller som en maskburk full med - gissa vad? eller som en skolkass. Helt utan styrsel alltså! Och när man väl har fått något så när ordning på detta, så börjar problemen med tappade maskor på skaftet. Man ska ju sticka resår där, och om man tappar en maska så kan man bara glömma att repa upp till det tappade stället. Det är omöjligt! Nä, då får man fuska och hämta den där maskan på något sinnrikt sätt så att det inte syns alltför mycket. Annars är det där att sticka skaftet en ganska lugn period i raggsocksstickarens liv. Värre blir det när man kommer till hälen!!

Då sätts man verkligen på prov! Det blir till att sticka framåt och bakåt och hit och dit och öka och minska och dubbla och jag vet inte allt! Det som sedan händer är återigen en ganska vilsam period. Bara att sticka på! Ibland tycker man det är så skönt med själva fotperioden att man glömmer att det ska minskas för tårna. Då blir sockan lagom till alla med mycket stora fötter. I min familj finns det som tur är ett par stycken som har begåvats med det så de sockarna blir till de storfotade. Jaha, men sen då? När pillet vid tårna är färdigt och man faktiskt har lyckats med att göra färdigt en hel raggsocka? Då kommer den verkliga utmaningen. Man ska göra en till som ser ungefär likadan ut som den första och som förhoppningsvis blir åtminstone ungefär lika stor!

Men när man har lyckats med det, då inträder den totala triumfen!

Och jag tänker att alla alla i min familj ska få raggsockar i julklapp!!

(Puh, Pippitröjorna är ju inte klara än...)

Mjuka upp?? Eller hårda till?

Centern och folkpartiet går ut och propagerar för att "mjuka upp" arbetsrätten. Vad är det för ett uttryck? Mjuka upp? Jag tror inte att en gammal erfaren jobbare med mycket kunskap tycker det är att "mjuka upp" när han får stryka på foten för en ung karriärist. Nej, han skulle nog kalla det att hårda till, när tryggheten på jobbet försvinner. Man behöver inte ta miste på vilket perspektiv dessa båda partier har när det gäller samhället och människosynen. Nästa år får vi hoppas att vi blir av med dem!

Är du en svikare, Andersson?

Nänänä Andersson, vad är det jag tycker mig märka?
Du som har fått så mycket beröm av mig för att du har skött dig! Mindre jobb har du också att utföra, nu när jag har hjälpt dig så att du inte har så många kilo att bära omkring på! Tänk på alla människor som har hört mig skryta om dig för att du ställer upp och inte krånglar!
Och kolla in Pettersson! Han gör inget väsen av sig utan vandrar snällt omkring utan några tjuvknep!
Och betänk att det inte är mer än lite drygt en månad sen som du tillät mig svänga runt på dansgolvet i både tango och vals!
Så vad är det du håller på med??? Skärp dig! Jag tänker minsann åka till Stockholm och knata runt på gatorna där vad du än säger. Och till skogen ska jag i vinter och bära stock och elda ris och hugga ved. Då får du allt ställa upp!!

Så jag säger bara en sak Andersson: SKÄRPNING!!!!

Målet är nått

Yes!! Yes!! Yes!!

Nu är jag framme! Guldnyckeln är utdelad, applådåskorna har rungat och vågen visade snällt 65 kilo och inte ett enda hekto över det.
Det firades med en god näve jordnötter.


Stolt är jag det kan inte förnekas.

Och vacker. Och snart blir jag fattig för jag kan inte låta bli att köpa jumprar som sitter åt.
Det må vara hänt.

Alla sätt är bra...

Jag fattar inte att det där sista kilot ska vara så himla svårt att bli av med. Här har man tappat 17!!! kilo ganska enkelt utan alltför stora uppoffringar. Nu är det bara det där sista kilot kvar, och det är segt som rackarn. Någon kanske tänker att det kan väl inte vara så viktigt med ett enda litet kilo!! Hon borde väl vara nöjd och belåten nu. Men då har man inte förstått storheten i att ha nått målet och fått applåder av viktväktargänget och erhållit en nyckel minsann som betyder att man har klarat hela vägen och blivit nästan en guldmedlem!! Dit vill jag komma!Nu funderar jag på om det finns nya knep att gå ner i vikt som inte viktväktarna vet om. Dom har ju annars många bra idéer om hur man ska förhålla sig till mat och ätande. Dock har jag inte hört dem prata något om Kajsa Manskogs förhållningssätt till mat.

Min nya matintagsvariant kanske kan bli att ta efter henne? Man vet ju aldrig..

Varsågod - här är häxan Märta!

Här är Långa Skuggans alter ego - Häxan Märta. Hon är en mycket snäll häxa som till skillnad från Långa Skuggan älskar alla i hela världen och älskar att bli älskad tillbaka. Här har Märta gjort sig i ordning för att ta en tur på kvasten till sitt älsklingsställe ; Snickaregårdens förskola, avdelningen Katthult.
När Märta har ett alldeles extra behov av att bli älskad, kramad och beundrad så ger hon sig iväg till Katthultsbarnen, för där får hon allt det. Inte nog med det, hon får också såna där goda chokladbollar med kokos på som barnen har gjort. De är också gjorda med stor kärlek, rullade och rullade och rullade som dom är mellan små kladdiga barnanävar. MUMS! säger häxan Märta och älskar hela världen ännu mer.
Blir du avundsjuk? Det behöver du inte vara. Det är bara att ta på sig något mysigt sagoaktigt, förvandla sig till troll eller kanske en liten vätte, och ge sig iväg till Snickaregården. Jag lovar att du blir väl emottagen. Säkert får du också många goa kramar. Det där om barnaögon som tindrar förresten - det är ingen myt. Det är sant. Barnaögon kan tindra, inte nödvändigtvis mot jultomten utan mot alla snälla häxor, troll och människor som bryr sig. Så varför inte? Ta och gör slag i saken och gör ett besök!

Då får du t.ex träffa Liam. Han är en av dem som verkligen är en baddare på kokosbollar. Och Liams kramar! Dom går inte av för hackor!

Tack Snickaregården och Katthultsbarnen för en stor dos värme som jag har fått idag och som jag ska leva på länge!

Hälsningar från häxan Märta!

Hur ska detta gå?

Så var man tillbaks igen. Var då? undrar kanske vän av ordning. Jo, på JOBBET! Är hon inte klok den där människan? Hade hon inte lyckligt och väl lämnat den världen för att njuta sitt otium?

Jo, visst var det så. Men nu är det ju en gång så att det finns saker i livet som lockar, och då blir det som det blir. I alla fall så ska jag vara med i ett läs-och skrivprojekt i tio veckor. Jag tänker att det är bra på många vis:

1. Ibland saknar jag mina arbetskompisar lite. Nu får jag träffa dom.
2. Pratbehovet, det enorma, blir tillfredsställt utan att älskade maken får klåda i öronen.
3. Det är ju faktiskt lite spännande när barn lär sig läsa, så då kan man få uppleva det igen lite.
4. Money, money money. Folkpensionärer kan inte äta sig feta precis.
5. Sen, när det har gått några veckor och jag tycker att det börjar bli lite jobbigt, då är jag snart klar. Och när jag är klar då kan jag igen känna den där sköna frihetskänslan. Det blir ju så lätt vardag och man går där i sina invanda mönster och glömmer att njuta av livets frihet. Då skadar det inte att bli lite påmind om hur bra man har det.

I alla fall, idag var jag på skolan för att planera och förarbeta lite granna. Men hallå! Jag hade ju glömt hur man gör när man tänker! I alla fall pedagogtankarna! Jag kände mig som en liten prao igen. Fast efter en stund började pusselbitarna falla lite på plats. Kanske kanske att det går. Men jag säger som Barbro Hörberg ; lämna alla dörrar öppna, låt det blåsa i ditt liv.
En liten bris blir det i alla fall att komma tillbaka och jobba.

Dom svarade ja!

Nu är det gjort! Yngsta dottern är bortgift! Och nu kan det inte hjälpas, jag måste ta till de vanliga slitna klyschorna, för det är faktiskt sant: Brudparet strålade! Dom gjorde faktiskt det! Och bruden - min dotter! - var så vacker! Ja, bloggläsaren kan ju själv se på fotona. Och klänningen! Vilken dröm! (Jag märker at det blir många utropstecken, men det kan inte heller hjälpas)
Brudgummen då? Ja, det är samma här: Rak i ryggen, stolt som en tupp och stilig som jag vet inte vad, Tala om svärmorsdröm! Ni som inte var där skulle ha hört med vilken bravur han klämde i med sitt JA på prästens fråga.

Och kyssen! den gick inte av för hackor!
Prästen var en trevlig karl som pratade på temat bröllopet i Kana, och som begåvade brudparet med en flaska vin när han var klar. Brudens kusin Ida-Marie och vännen Anders Emgard sjöng så fint så det knottrade sig på armarna, och Jenny med sin saxofon spelade underbart!

Sen åkte vi till Finnesbostugan där bröllopsfesten gick av stapeln och vi hade jättejätteroligt! Massor med roliga tal, sånger och upptåg avlöste varandra under hela kvällen. Maten, som Anders kompisar hade lagat till långt fram på natten kvällen innan, var jättegod och bestod av följande meny: Förrätt: Paj - vilken sort?- Vet inte, men god var den.
Huvudrätt: Medelhavsbuffé med en massa spännande rätter.
Dessert: Chokladmousse med en god lingongeggamoja uppepå.

Roligt hade vi som sagt hela kvällen, och kvällens värdpar, Brudens broder och svägerska Fredrik och Petra, kan ta åt sig stor ära av detta, för de hade lagt ner ett jättejobb för att det skulle bli en sådan rolig fest som det faktiskt också blev. Den ena överraskningen avlöste den andra, man kunde nästan inte hinna med att gå på toaletten, för då hade man missat nåt roligt.

Sen blev det dans till långt fram på natten. Tore och Stanislav spelade med stor bravur allt vad vi ville att de skulle spela. En del av gästerna hjälpte till med den äran, och på bilden här ovan kan man se Fredrik och kusin Mattias riva av Johnny B. Goode så att taket nästan lyfte sig.

Idag är det tisdag morgon, och snart har nog brudens moder återfått normala krafter igen. Hon strålar också, dock med en något matt strålglans, för gamla pensionärer behöver några dagar på sig för återhämtning efter såna här urladdningar. Men stolt är hon. Stolt över alla sina barn och alla andra som gjorde den här kvällen till en kväll att minnas.

Hur tänker dom??

Nu känner jag att det är dags för Långa Skuggan att ryta till lite. Det var längesen sist. Och de som ska få min skopa är Reinfeldt och hans anhang!!

Det sägs att människorna i ett land har den regering de förtjänar. I så fall är det illa ställt med svenskarna!
Jag hade för mig att en korp är svart och en svan är vit, även om någon envetet och med frenesi skulle hävda motsatsen. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, sanning är sanning ändå. Propaganda kan inte ändra på det.
Ändå är det precis såna manövrar Borg och Reinfeldh försöker sig på. De hävdar bestämt att det blir mindre arbetslöshet om de som har arbete får mindre skatt så att de arbetslösa tydligt ska känna skillnaden. Men hallå!! Om mina tidigare jobbarkompisar får mer att leva på så går väl inte dom ut och skapar en massa jobb åt de stackare som jag också var arbetskamrat med tidigare, men som har fått gå för att kommunens pengar inte räcker. Och min cancersjuka kompis! Skulle hon bli friskare för att hon får det jobbigare att leva? Vad är det här? Kan det vara så illa att regeringen cyniskt räknar med att människorna i det här landet är så egoistiska så att de struntar i alla andra bara de själva får det bra. För trots allt finns det ju fler som har jobb än som inte har, och fler friska än sjuka, och det skulle kanske räcka med deras röster för att vinna nästa val. Men ser du lille Reinfeldt, då tror jag att du räknar fel. Jag tror på människan jag. Och på att folk bryr sig om varandra.
Jaha, så var det pensionärerna också. Jobbavdraget gäller ju inte oss heller. Helst skulle vi väl jobba tills vi var 8o så blir det ju inte tal om att betala nån pension några längre tider.
Fy skäms regeringen! Nästa år ska vi minsann rösta bort er!
Uhg! Långa Skuggan har talat!

Och här är Kajsa

Här är lilla Kajsa. Hon är Kalles minstakusin. Kajsa tycker att livet är ganska spännande. Hon är sex månader nu. Kajsa borde nog kunna sitta, men det kan hon inte. Hon hinner nämligen inte vara stilla så länge. I stället är hon väldigt bra på att rulla. Många många varv.

Ibland brukar Kajsa och morfar prata med varandra om livets väsentligheter. Morfar tycker att Kajsa är så klok och säger väldigt bra saker. Hon pratar ett särskilt språk som morfar också kan. Det låter lite konstigt i andras öron, men morfar och Kajsa förstår varandra precis.

Kajsa och Kalle förstår varandra också. De pratar i telefon ibland. Det låter också väldigt bra.

Här är Kalle

Här är Kalle. Kalle har fyllt ett år i sommar. Nu kan Kalle gå. Det tycker han är roligt, ända tills han ramlar och slår sig. Då gråter Kalle mycket högt, så att hans mormor får ont i öronen.

Kalles mamma håller på att lära mormor att vara barnvakt. Då får mormor lära sig att trycka in en banan i munnen på Kalle när han är ledsen. Då tystnar Kalle. Man kan inte skrika med banan i munnen har Kalles mamma upptäckt.

Kalle tycker mycket om böcker. Det tycker hans mormor är roligt och bra. Den boken som Kalle tycker bäst om är psykologiboken som står i mormors bokhylla. Mormor tror att Kalle ska bli psykolog när han blir stor.

Sen förstår mormor att psykologiboken går bäst att kasta. Då tänker hon att han kanske inte blir psykolog i alla fall.

När Kalle har kastat väldigt många böcker omkring sig och mamma och mormor har sagt "ajaj" många gånger, då går Kalle. Han tröttnar på tjatet. Istället hittar han fruktfatet med äpplen. De går också bra att kasta tycker Kalle.

Mormor blir alltid jätteglad när Kalle kommer. När han går hem igen pustar mormor ut. Hon är glad då också.

Varannan onsdag

Livet är inte alltid så enkelt. Alltid har man nåt att oroa sig för. Ibland är det som om det sitter en liten mus inne i magen och gnager och gnager, särskilt på nätterna så att man inte ska få sova. Den där musen kommer liksom på köpet den dagen man blir mamma för första gången och sen blir den ens följeslagare resten av livet. Man får nog ta det, det ingår kanske på nåt sätt. Då behöver man ha nåt som hjälper en att koppla loss det där ibland. För mig är varannan onsdag min särskilda lilla oas i tillvaron. Det är då jag får träffa de fantastiska underbara Näktergalarna och sjunga tillsammans med dem. Å, det låter inte alltid så himla vackert när vi sjunger, men ibland gör det det, och då är ju lyckan total. Att öva, att skratta, att tralla och sjunga och göra det tillsammans med andra, det är härligt. Dessutom har man inte tid att tänka på något annat de där timmarna. Man blir liksom uppslukad av det här gänget och av det vi har för oss. Det spelar ingen roll hur trött man är när man går dit, så fort man har sjungit de första tonerna i Blå visan, så släpper tröttheten: "Nu blommar isopen i långa rader, och än går blodet runt och jag är ung" - och plötsligt så känner man sig ung. Jaha då, det är sant.
Men sisådär en gång om året så får den där sångartillvaron en extra krydda, för då får vi träffa Christina Angsvik. Hon är en körpedagog från Halmstad och hon är perfekt för oss när vi behöver lite ny inspiration eller lära oss lite nytt och anta lite utmaningar. I lördags var det dags igen att ta emot Christina hos oss på Örbygården. Hela lördagen höll vi på, och man blir alldeles tom i huvet när dan är slut, men man blir så lycklig! Det är spännande rytmer och annorlunda melodislingor och gamla kända sånger om vartannat. Att man kan hinna med så mycket på en dag!
Christina anordnar ofta körinternat hemma hos sig i Halmstad, och den som är intresserad kan med fördel ta kontakt med henne och få en sånghelg att minnas.

Se själva hur roligt vi hade:

Koncentrationen måste vara total, annars går det åt fanders.......

Och här har gubbarna fått lite noter att fundera över. Kanske är det den afrikanska nyårssången. Då deklarerade herrarna att de inte tänker fira nyår i Afrika. Inte om man måste klara av att sjunga den där sången..

Tjejerna hade det inte alltid så lätt de heller. Så nog hade Christina fått lite att bita i, det ska jag inte säga annat.

Precis när det var dags att ta rast, tittade solen fram!

Och på kvällen hade vi fest förstås. Det är konstigt det där, en hatt på huvet får en att våga bjuda på sig! Fram för hattar!

Kantarellplockandets avigsidor

Så här ser en god och fin kantarellsoppa ut. Det gjorde min också en stund. Men sen...

Saken är den att häromdagen var jag med om en alldeles underbar kväll hos en god vän och kollega(Ja, före detta vill säga). Där blev vi bjudna på enastående underhållning av den fantastiske Per Sörman som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Han var precis lika bra denna gången. Det var knottror på armarna och tårar i ögona och skratt på läpparna, allt på en gång. Som om inte detta var nog, så blev vi dessutom bjudna på den allra mest förträffliga kantarellsoppa! Man trodde att man var i himmelriket så god var den.

Tack Gun-Britt för en oförglömlig kväll.

Nåväl, den där kantarellsoppan, den föll mig verkligen i smaken och jag gjorde ett försök att få ta del av receptet. Sorry, sa Gun-Britt, jag vet inte riktigt hur jag gjorde, jag tog lite kantareller och lite grädde och lite buljong och så där..

Jag lät mig förstås inte nedslås av detta utan slog upp ett bra recept i min nya kokbok som jag köpte på rea i vintras.(Den där rutiga, den är jättebra).

Kan ni tänka er! Jag lyckades!! Den blev helt enkelt jättegod. Jag skulle bara göra den lite mildare i smaken för jag kanske hade droppat i pyttelite för mycket portvin, så jag tog lite lite mer grädde(ja ja, jag vet, inget tjat om poängen-pointen tack!) och så skulle jag var värma på den lite lite till och så satte jag igång att lösa korsord. Resten kan vem som helst räkna ut. Livet var trevligt ända till älskade maken undrade om det skulle lukta på det viset om soppan?

Håhå jaja. Det blev kebabtallrik den dagen... det är inte så dumt det heller.

Dom sköter sig, Andersson och Pettersson

Konstigt ändå hur livet kan förändras! Andersson och Pettersson, som knappast tillät mig att hasa mig fram mellan köket och sovrummet för bara några månader sedan, tillåter sin ägarinna att ägna sig åt nedanstående stolligheter utan att protestera det minsta dugg! Hur kan det vara möjligt? Jag är synnerligen tacksam för att dom ännu en gång beter sig som jag önskar. Jag klarade hela linbanegången med bara lite hjälp runt de tjockaste trädstammarna. Hur ska det bli när jag blir 80? Jag bara undrar med denna föryngringstakten..

Vår härliga sommarsjö

Här är Galtasjön. Igår morse var vi där, tog med oss frukosten och började dagen med ett skönt dopp. Jag vet inte vad det beror på, men somliga sjöar är liksom mer av allting än andra. I Galtasjön är vattnet alldeles svart, fast klart ändå på något sätt. Och så är det så lent - precis som sammet - fast jag vet ju inte ändå förstås ; bada i sammet? Men jag vet inget ord som passar bättre för att förklara hur det är. Ofta är det tyst förutom lite fåglar som kvittrar åtminstone på försommaren. Varje gång man är där så undrar man hur länge till i år som man ska förunnas att njuta av denna sköna upplevelse. Tänk om man kunde fånga in de där stunderna i en liten ask och ta fram dem den 21 november eller nåt sånt. Det skulle vara nåt!

Nu verkar det vara slut med badandet för den här gången, för vädergubbarna börjar tala om regnskurar. Kanske ändå att sommarvärmen kommer tillbaka åtminstone en vända till innan det är slut för den här gången.

I morgon drar jag iallafall till Varberg och hoppas få bada i havet också, för det har jag inte gjort förut i år. Då kan jag njuta lite extra med tanke på att lärarna börjar jobba då. Men jag slipper!! HAHA!!! Det får man inte glömma!!

Jag vann!!

Klart som korvspad att jag vann Sjuhäradsradions dasstävling. Hade jag nu varit något lite bättre på den här apparaten, så hade jag länkat till deras sida när intervjun görs. Nu är det inte mycket att göra åt, men jag tycker att bilden på fröknarna Maja och Fanny provsittandes inte går av för hackor den heller. Att sedan lilla fröken Majas bajs inte alls hamnade på detta vackra dass, utan på golvet i vardagsrummet är ju en helt annan historia....

För övrigt har jag hittat en ny och inte alldeles fördelaktig sida hos mig själv. Ja, den brukar dyka upp varje år i svamptider, men i år har det blivit värre än vanligt. Det är en av de sju dödssynderna som gör sig påmind, nämligen girighet. Det spelar ingen roll hur många liter kantareller man hittar, mycket vill ha mer. Jag börjar förstå mig på dom där rika människorna som aldrig blir nöjda utan bara vill ha mer och mer. Och inte unnar man någon annan någon del av detta! Häromdagen var vi ute i skogen för att plocka. Vi hittade massor!! När båda våra korgar var överfulla så såg vi ändå hur himla mycket mer det var kvar att hämta. Då hade vi bara betat av knappt hälften av våra ställen. Vi beslöt oss för att gå hem med våra överfulla korgar och hämta resten nästa dag. Men då hade någon annan varit där! Jag tål inte att andra hittar mina ställen. Jag menar, kantareller är ju läckert, men det är inte där skon klämmer ändå, utan det är det där att hitta dem som är speciellt. Och plocka dem så att ingen annan ska få dem!!

Men när svampperioden är slut så ska jag bli en generös person igen, som jag tror att jag brukar vara annars. Det blir nån gång i oktober...

Skitfint!

Nu var det riktigt längesen som det hördes något från den här bloggen. Det har dock sina orsaker, bl a har vi hållit på med vårt projekt för sommaren, nämligen att göra i ordning dasset på vårt torp Stenbäcken. Att göra i ordning dass kräver sin kvinna och man. Man får ha tungan rätt i mun när man målar, man måste låta fantasin fara iväg lite som den vill och så får man finna sig i att kissa ute i vissa kritiska skeden. Nu är vi nästan nästan klara, så nu måste jag få skriva och skryta lite. Kolla bara här på alla fina bilder utifrån och inifrån!

Här kan du se den fina hyllan som Claes gjorde till Hjortedal för längesen. Nu fick den en uppfräschning och så lite fina saker på sig. Renfana och pors hänger på tork för finheten och den goda luktens skull. Och så den obligatoriska bonaden förstås.

Vad vore ett dass utan en tidningskorg? Jag bara undrar...
I denna korgen finns också en penna så att man kan lösa korsord när andan faller på.

Här kommer Stenbäckens specialare: Moln och fåglar i taket. Varje gång jag tittar upp på mitt fina fina dasstak kommer jag att tänka på systersonen Daniel som var i kyrkan en gång när dom bodde uppe i Boden. Daniel tittade sig förundrat omkring och såg takmålningarna på änglarna.

"Hugaligen, fåglar i taket!" utbrast gossen häpet. Du är välkommen till Stenbäcken Daniel, så ska du minsann få se på fåglar i taket!

Så här fin blev sittbänken när min käre gubbe hade gjort sitt. Till yngsta dotterns glädje har hålen fått frigolitringar som värmer gott därbak. Tyvärr är de lite mindre än mitt stora fina fåtöljhål som fanns förut. Men man vänjer sig. En absolut nödvändighet är förstås två hål. Ett dass utan kompiskissning är inte värt namnet.

Nu ska ingen tro att det är färdigt än. Nej då nej då. Det ska bli ännu finare. Vi ska få ett golv så fint så jag tror att det blir ekparkett. Och så har jag ännu inte fått upp tänkespråket på dörren, det kommer så snart den där björkbiten som Claes sågade upp åt mig har torkat. Där ska det stå:

Jäkta inte, sitt min vän! Bortglömd vila får du ej igen!

Så att alla ska veta att man kan sitta hur länge som helst och dingla med benen och filosofera över tillvaron utan att man ska behöva bli störd. Det är nyttigt och bra för både kroppen och själen.

Välkommen att njuta på vårt fina dass, den som är i behov av sådana sköna stunder!

Det är så här det ligger till

Så här ligger det till i livet:



Om man cyklar i stället för att åka bil då händer följande:



Man hittar massor massor av smultronblom i vägdiket
Man ser en utslagen nattviol längs kanten
Man hör koltrasten och bofinken sjunga uppe i träden
Man får bättre kondis och klarar hela Vallabacken ända till golfparkeringen
Man går ner ytterligare 2! kg
Man hinner tänka kloka tankar.
Man möter bekanta och vinkar åt alla så att de ser att man är duktig.



Pröva du också!!

Idag var det skolavslutning. Jag var inte där! Det var med en härlig känsla av nån sorts olydnad som jag vaknade i morse, insåg att det var blomstertidsdagen och jag tänkte inte gå dit! Kan nån fatta! Jag menar, lite feset är det ju att inte ha bättre olydnad att komma med än att strejka från nåt som man inte behöver gå till! Jag behöver nog vässas lite grand tror jag. Härom året fick jag en bra text av en jobbarkompis som jag nog hade tänkt att leva efter. Så gick det med den saken! Så här lyder den:

När jag blir gammal skall jag klä mig i lila
och hatt i rött som inte matchar och inte klär mig,
Och jag ska använda pensionen till konjak och
finhandskar
och sandaler av satäng och säga att vi inte har råd med
smör.
Jag skall sätta mig på trottoaren när jag blir trött
och glufsa i mig gratisprover i butikerna och rycka i
nödbromsar
och dra med käppen längs staketen
och ta igen allt jag inte vågade som ung.
Jag skall gå ut i regnet i tofflor
och plocka blommor i andras trädgårdar
och lära mig spotta.

Du kan klä dig i gräsliga skjortor och bli fetare
och äta ett kilo korv på en gång
eller bara bröd och inlagd gurka en hel vecka
och samla pennor och gem och ölbrickor och grejor i askar.

Men nu måste vi gå anständigt klädda för att hålla oss
varma och torra
och betala hyran och inte svära på gatan
och föregå med gott exempel för barnen.
Vi måste bjuda vänner på middag och läsa tidningen.

Men kanske borde jag öva mig redan nu litet grand?
Så att folk som känner mig inte blir alltför besörta och förvånade
när jag plötsligt blir gammal och börjar klä mig i lila.
(Jenny Joseph Ur: When I am An Old Woman I Shall Wear Purple, 1987)

Om man bortser från att jag mycket gärna redan använder lila, så finns det nog en hel del i den här texten att lära för ett lydigt barn som undertecknad. Dags att börja sitt nya olydiga liv!!

Åh, älskade Örbyskolan!

I går var det bokkalas på Örbyskolan. Ja, dvs i Örbyhallen, eftersom man inte behagade bygga någon aula när det storslagna F-9 projektet drog igång. Det har inneburit fruktansvärt mycket jobb med scenriggning och ljussättning när skolan ska ha storsamlingar och föreställningar av olika slag. Och det har man ofta! Och man har högklassiga föreställningar det kan jag tala om!



I går var det alltså dags igen för det årliga bokkalaset, och fastän jag känner att skolans värld blir alltmer avlägsen för mig för varje månad som går, så var det ju inget evenemang som jag för allt i världen ville missa. Och jag blev inte besviken!



Jag fick uppleva ett fantastiskt engagemang från lärarna, underbara elever från alla åldrar som bjöd på sig själva i sång, musik, dans och inte minst en fenomenal mannekänguppvisning av niorna. Massor med arbete hade de alla lagt ner för att det skulle bli bra, och inte minst publiken var underbar när man uppmuntrade och applåderade allt som rörde sig.



Temat i år var serier och eleverna hade röstat fram bästa serien. Inte särskilt förvånande kanske att gamle Kalle Anka drog flest röster. Han håller ännu tydligen

Detektiverna Dupont & Dupont var konfrencierer( stavade jag rätt nu?) med stor bravur och Från Tintins värld fick vi träffa ytterligare figurer.

Tack alla för att jag fick vara med! Jag hoppas att Annika och Peo som har slitit mest njuter idag av att allt gick bra.

När hela föreställningen var slut var man varm inne i själen! Man talar om att man ska ha frihet att välja skola och det är det många som gör också. Hur någon människa med fullt förstånd kan välja bort att ha sina barn på Örbyskolan och skicka dem till andra skolor, det har jag mycket svårt att förstå. Heja Örbyskolan!! Ni är bäst!! Och ni som är kommunens beslutsfattare, låt bli att rasera skolorna! Vi har inte råd med det. Räcker inte pengarna? Höj skatten! Visa att ni är kompetenta att fatta kloka beslut! Det hjälper inte att det blir bättre sen för de elever som är i skolan nu. Deras liv går inte i repris!



Jaha, efter denna härliga upplevelse gav jag mig cyklandes av till vårt kära Stenbäcken. Därifrån tog vi bilen till Galtasjön och årets första dopp. Brrrr... Men skönt. Vi tyckte att vi såg våra storlommar på långt håll. Men det kanske var ett önsketänkande.



Kvällen innebar grillning med våra nya trevliga grannar. SOMMARN ÄR HÄR!

Men vad är det här??

Jaha, så har man gått och blivit personlighetsförändrad på sista tiden. Jag som alltid har tyckt att jag har haft ett öppet sinne, koll på mina medmänniskor och nyfikenhet på det mesta i livet. Ack!! Det har blivit ändring!

Numera är jag den mest egotrippade som finns! I min värld finns bara min mage, min rumpa, mina points och gram som jag stoppar i mig. Potatis eller ris? Apelsin eller juice? kyckling eller kassler? smör eller margarin? Oj, var tog livet vägen?

Nathalie, du som verkar ha bättre karaktär än jag, hjälp!

Jag tror att jag på kort tid har blivit helt enkelt odräglig att ha att göra med!

Ska det vara så här när man vill bli smal och vacker? Då vete fasen....

Men ok, jag håller ut ett tag till. Bara inte alla i vänkretsen försvinner under tiden..

Den nya kvinnan talar

Det är spännande det där med att gå ner i vikt. Det är första gången i livet faktiskt som jag tänker i de här banorna. På ett sätt är det rätt roligt. Det ska bli spännande att se hur det går. Men jag blev inte så lite konfys häromdagen när jag lyssnade på Lotta Bromé i radion. Hon håller ju på med den där GI metoden. Grejen är den att NÄSTAN ALLTING som dom sa var precis tvärtemot det som dom säger på viktväktarna. Det var både potatis, ris, frukt, matfett och ägg. Jag började undra vad det är jag håller på med. Nåja, jag kan väl hålla ut denna veckan i alla fall, tänkte jag, så får vi se vad som har hänt efter den. HAHA! Jag hade gått ner 1,4 kg! Snart finns inte jag! För att inte tala om Claes som solidariskt räknar points och äter viktväktarmat. Hur ska det gå för honom?

Det nya livet har börjat!

Det här blogginlägget skrivs av en alldeles ny viktväktare. Börjar idag med det nya livet, som består av vägning, mätning och poängräkning. Låter det tråkigt? Nej, ännu har det inte blivit tråkigt, bara lite spännande. Dessutom är jag inte ensam med poängräkningen, utan jag har en synnerligen god vän med mig i detta. Målet med detta engagemang är: 1 att Andersson och Pettersson ska ha det bra och inte hålla på att krångla. 2: Att jag till den 26 september i år av en alldeles speciell anledning ska kunna köpa mig en klänning som jag tycker är fin i stället för en klänning som jag kan ha.
Visste ni förresten att man kan äta precis hur många apelsiner som man vill? Det blir bara 0 poäng. Men en lite fjuttig bulle får man betala med två poäng.

Lite konstigt är det kanske att precis den första dagen som man har börjat det nya"äta rätt och riktigt - livet" så sätter undertecknad igång att baka bullar! Men det berodde på att det regnade och att min stackars gubbe inte ska behöva lida för min skull. Han behöver ju inte precis viktväktarna om man säger så. Men det var ju tvunget att provsmaka, så där rök 2 points. Om dom var goda? - Jag har aldrig tidigare bakat så goda bullar. TYPISKT!

Man kanske ska ta och fånga dagen?

Lite ringrostig och trevande försöker jag mig äntligen på ett nytt blogginlägg. Jag har nämligen upptäckt en sak idag som jag vill dela med mig av till världen. Ja, ja! Jag vet att jag inte är först med denna upptäckt, Åsna har förstått det länge vill jag minnas, men annars så tror jag nog att inte så många vet det. Jag har nämligen upptäckt att det går mycket lättare att cykla om man har tillräckligt med luft i däcken! Och det har jag nu! Härligt!
Härligt är det också att Andersson och Pettersson tycker att det är ganska ok att jag vevar på tramporna lite grand.
Finns det fler härliga saker? Till exempel att närstående sjuklingar frisknar till, att potatisen är i jorden, att Stenbäcken ligger i ett hav av vitsippor och att solen har skinit hela veckan. Det är nog dags att ta till en klyscha - Fånga dagen!

Heja Wanja!!

Så har man då fått bevittna ett nytt drev på en stackars medmänniska. Ett drev känns igen på att människor slutar agera som enskilda tänkande individer, blir oemottaglig för fakta, följer strömmen, och agerar i flock som en tjurrusning i Pamplona eller vad staden heter.

Nu har jag med stigande ilska följt med i nyhetsrapporteringen kring Wanja Lundby-Wedin. Hon har alltså suttit med i en styrelse som har beviljat höga bonusar till en gubbe. När hon ställdes inför detta sa hon med hetta att hon hade blivit förd bakom ljuset, och att ingen annan i styrelsen heller visste något om detta. Man kan ju välja att tro henne eller inte. Ett drev väljer naturligtvis att inte tro på hennes ord. Det visade sig så småningom att det verkligen var så att hon inte visste. Då kunde ju drevet ändra vinkel på det hela och hävda att hon verkligen inte var lämplig som LO-ordförande om hon var så blåögd och inte kunde läsa innantill i protokoll.(Stig Malm). Nåväl, ytterligare fakta kom fram som visade att allt material faktiskt inte hade kommit henne till del. Blir det lugnt då? Nänä. Då kan man ju alltid vinkla till det igen och säga att "det är klart att hon inte kan ha så många uppdrag som hon har, det borde hon väl begripa, för då hade hon ju haft tid att leta upp de där pappren som hon inte hade fått. Hon är sniken, kärringen, och vill ha en massa uppdrag att tjäna pengar på".

Då kan man ju undra en sak: Hon är väl för farao inte den enda ledamoten i styrelsen! Varför grillar dom inte Urban Bäckström? denne tunge ekonomiske makthavare som t.o.m har varit riksbankschef, han måtte väl ha fattat eller förstått? Nog borde väl vi gräsrötter få veta om han är lika blåögd eller omoralisk eller vad det nu kan vara, som Wanja. Och hur många styrelser sitter han i, det skulle jag vilja veta. Och alla dom andra i styrelsen, varför synas inte dom i sömmarna? Kan det ha med det där som hänger mellan benen att göra?

Men när socialdemokratiska företrädare skyller sina dåliga opinionssiffror på Wanja, då går det för långt. Man kan inte få höga opinionssiffror när man bedriver en sån urusel oppositionspolitik som sossarna gör just nu. Ni har ju för hundra gubbar öppet mål! Borgarna är i färd med att lägga ner allt vad trygghet och solidaritet innebär, och ni har kommer med en massa fjuttiga utspel om saker som inte berör medborgarna det minsta. Kom inte och skyll på Wanja! Hon hade varit en alldeles utmärkt partiledare, mycket bättre än nuvarande! Heja Wanja! Jag håller på dig!

Det liksom klumpar ihop sig.

Livet är konstigt ibland. Först händer ingenting och sen händer ingenting och ingenting. Och så plötsligt händer allt på en gång! För en s.k. urmoder är det svårt att hänga med tycker jag. Inom en vecka så kommer det nya barn, döttrar gifter sig, barnbarn har blivit så stora att dom mönstrar och lammungar föds! Här gäller det att hänga med i svängarna!

Själv står man bredvid och tittar på och njuter när alla mår bra.

Håhå jaja, och sen går man till vedbacken och klyver några granklabbar. Och livet lunkar vidare.

Jag ska be att få presentera....

Jag ber att få presentera Kajsa Manskog, ca 12 timmar gammal när bilden togs.
Kajsa Manskog föddes den 22 mars kl. 00.35(tror jag), vägde 3440 gram och var 50 cm lång. Hon har långa fingrar och långa tår precis som sin mamma, och har mycket mer hår än det ser ut på bilden säger hennes föräldrar som är de enda som ännu så länge har sett henne live. Hon har en stark och ljudlig stämma som hon använder vid behov. Jag längtar efter att få se och hålla henne förstås, men måste vänta tills de kommer hem för det är besöksförbud på BB.

Mormor och morfar är mycket stolta, konstigt det där, det är ju inte vi som har gjort henne.

Det finns dagar i livet som det är guldglans på. Det här är en sån dag, precis som alla andra barnbarnsfödelser, och jag har varit med om några stycken vid det här laget. Men lite extra börjar det kännas för varje nu, för vi inser ju att det inte kommer att bli så himla många gånger till som man får barnbarn.

Välkommen till världen, lilla Kajsa!

Kan det vara våren?

Om solen lyser och man tar bort presenningen som varit bunden över trädgårdsmöblerna, om man sitter ute och dricker kaffe och traktorn har behagat vakna till liv, om yngsta barnbarnet tar över traktortrafiken från morfar, då är nog våren på väg trots allt.

Man lär sig nya saker hela tiden

I går var jag i Göteborg på födelsedagskalas. Det var ett riktigt roligt överraskningskalas för en nybliven pensionär ; närmare bestämt Åsnemamman.

Där fanns flera stycken trevliga människor och tillsammans delgav vi varandra av vår livsvisdom. Jag lärde mig många nya användbara uttryck, och det bästa var nog detta:

Om du har behov av att säga om någon att den inte är riktigt klok, eller riktigt navlad eller inte ha alla hästar i stallet, eller något annat utnött uttryck, så kan du använda detta: Han är
Feset vurpen.
Det ska sägas på västgötska annars blir det inte bra. Pröva och säg det några gånger så märker du hur bra det känns i munnen.
Den, han ä la feset vurpen!
Tack, Eva från Götene för denna nya lärdom!

Vänner som sviker.

Här är Pettersson. Pettersson var förr i tiden en av mina bästa vänner. Å, vad vi hade roligt! Vi dansade hambo och köraschottis och mazurka. Vi hoppade längdhopp och sprang 60 meter på löparbanan på Örby idrottsplats. Vi skuttade runt i livet tillsammans och hade allmänt trevligt. Men nu! Pettersson är en svikare! Aldrig mera tänker han ställa upp på köraschottis på midsommar! Aldrig ett längdhopp till i hela livet! Nej, han tjurar och vresar och är allmänt jävlig.

Och här är Andersson. Ingen ska komma och tro att han är bättre på nåt vis. Nähä då, han jävlas lika mycket han. Och ibland verkar det som om dom har gaddat ihop sig och illpinas samtidigt dom små liven.

Men idag har jag i alla fall haft inne dom för översyn. Resultatet blev som väntat. Totalt fördömande. Inget att göra åt. Dom kommer inte att bättra sig. Så det blir att ignorera dom djävlarna och låtsas att dom inte finns. Det finns så mycket trevligheter i livet och jag har så många vänner ändå så jag behöver inte bry mig om de här svikarna. Nä, från och med nu så ger jag högaktningsfullt fasiken i er och lever på ändå och har roligt och bär ved och eldar i skogen. Och jag tänker visst inte avstå från att gå i skogen och plocka svamp i sommar! Bara så att ni vet det, Andersson och Pettersson! Jag har morfars gamla skogskäpp att ta till! Ni ska inte kunna hindra mig! Så det så!

Könsroller

Jaha, så sitter jag då här med mitt sticke på Kvinnodagen och funderar över könsroller. Stickning - ett begrepp som inte står särskilt högt i rang i vår patriarkala värld. Stickning är för gamla tanter för att dom ska ha nåt att sysselsätta sig med medan karlarna utför alla sina stordåd och genomför en massa projekt! Nu vet ju jag att det finns stickande karlar här och där i världen. Men då!! Då är det genast Kooonstverk som produceras. Jajamensan.
Tänk hur många lagade strumpor och stickade mössor och varma goa tröjor som mänskligheten har begåvats med tack vare flitiga kvinnofingrar!
Men det finns faktiskt en karl som jag känner som vågar bryta könsmönstren när det gäller stickning, och det är min svärson. Han kan bara sticka rätstickning, men med tungan rätt i mun och stor koncentration har han nu faktiskt stickat färdigt en hel massa rutor som ska sys ihop till en filt som blivande babyn ska ha. Och tänk att jag är så stolt över honom. Inte så mycket för att han kan sticka, utan för att han har modet att gå sin väg och vara med att bryta könsmönster. Heja Anders! Jag ser fram emot den dagen när ungen är ute och ligger på din fina gråa filt.

Vilken rolig dag!

Hur roligt kan det vara på en skala att städa i köksskåp? För mig var det 10 poäng på en skala 1-10 idag. Hur kan sådant vara möjligt? Jo det kan det om man inte städar sina egna skåp. Själv var jag hos självaste tjockisen och hjälpte henne. Hon hade fått för sig att man inte kan föda barn om man har ostädat i köksskåpen och själv har hon ju en mage som är i vägen för sådana eskapader. Så jag kom, såg, städade av hjärtans lust och segrade till slut över utgångna mjölpaketer och gamla drickaflaskor. Och så pratade vi och pratade förstås.

Jaha, sen var det dags att bädda vaggan som vi hade med oss. Gissa om det var roligt?

Efter en mumsig kycklingsallad var det dags att ge sig av ner till stan. Lina skulle till frissan så jag hade en alldeles egen shoppingstund och stapplade runt mellan akademibokhandeln, HM, Åhlens och kafé Orion. I skyltfönstret till en herrekiperingsaffär stod en skyltdocka med en HerrPippitröja på sig. Jag var ju tvungen att gå in och kolla på priset. Håll i er nu: Den kostade 1299 kronor! Och då var det ändå ingen snodd på! Och garnet var ett schlervigt killa och sticks-garn! Detta är dagens sanning!

Sen var det dags att bege sig hem och inmundiga varsin semla.

Gissa tre gånger om det var en rolig dag! Men bena, aj aj aj, dom rackarns bena! Dom hade inte lika roligt.

Stora skrytbloggen

Jaha, så var pippitröja nummer 3 färdig. Så här fin blev Alva i den. Ja, ja. Vän av ordning kanske har invändningar och tycker att den är lite för stor. Då känner hon eller han inte Alva, för hon vill ha stora tröjor. Så det så. Jag behövde bara ta tre kort innan jag fick leendet som jag ville ha. Så nu är det dags att börja med nästa. När jag är klar med alla så kan folk i Sjuhäradsbygden tydligt se vem som är av Stenbäckesläkt. Det är dom med Pippitröja.



Sen så kan jag bara tala om att jag har hört sägas att dom säljer sådana här tröjor på textilmuseet för 500 kronor styck! Det ni!