Den sista entusiasten

Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.

Barnslighetens lov

Detta är en konstig vecka. Hur jag än tittar i almanackan, både i fickalmanackan och väggvarianten, så är den alldeles tom. Inte ett åtagande så långt ögat når! Man får nästan lite abstinensbesvär. Fast det är skönt också att bara gå omkring och finnas till en hel vecka. Annars är vi rätt upptagna min kompis, mina döttrar och jag med att åka runt på skolorna i Mark och spela bokteater. Vi spelar för alla tvåor i kommunen, och dom är faktiskt ganska många. Hela hösten tar det innan vi har spelat färdigt. Det blir man ju rätt trött av egentligen, men man glömmer bort det för att det är så himla roligt! Tänk att få apa sig och bära sig åt och låtsas vara lilla gumman och lilla farbrorn och Aladdins ande och allt möjligt spännande fast man är en stadgad tant i sina bästa år. Bokteater, kanske du undrar, vad är det för nåt? Jo, det är ett himla bra sätt att visa ungarna att böcker är roligt. Så vi gör väl förhoppningsvis lite nytta också medan vi tramsar och flamsar. Fast, det är klart, om man rannsakar sig själv aldrig så lite, så kan man ju undra hur barnslig man får lov att vara egentligen. Finns det ingen bortre gräns? Dessutom har jag ju dragit med mig mina avkommor ner i barnslighetsträsket också. Kompisen, hon har ju tagit sig dit på egen hand, henne har jag inget ansvar för. Men, som sagt, var går gränsen? Jag erinrar mig en replik från ett av alla mina barnbarn för några år sen:
"Mormor, du är faktiskt rätt barnslig!" Som svar försökte jag mig på ett filosofiskt resonemang och hävdade att "vara en liten smula barn det är att vara verkligt vuxen".
"Jaja", sa barnbarnet, "en liten smula ja. Men mormor, du är ju en hel brödlev!" Håhåjaja - av barn och dårar... Fast Nathalie - barnbarnet - har lyckats rätt bra med att vara barnslig själv tycker jag. Det tycker jag att vi kan unna oss! Så att livet får vara lite roligt.


Här är Den lilla farbrorn. Han är ledsen för att han inte har nån vän. Tror du att han får nån? Det säger jag inte...

Och här är den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Hon är ute och letar efter sin lilla lilla katt.

Här har hon hittat katten, som verkar vara rätt busig. Lilla My ser med all rätt lite skeptisk ut.

Och här har häxan i pepparkakshuset träffat på Pippi Långstrump och Pelle Svanslös.

Vem kan det här vara?? Jo, det är inte svårt att räkna ut. Det är Aladdins Ande förstås! Han har kommit för att Hjälpa Harry Potter och Ture Sventon med en flygande matta.

Ture Sventon tycker att anden ser gammal och dammig ut. Han måste kolla med sitt förstoringsglas.

Och här är vi alla fyra: Harry Potter alias Lotta, Aladdins ande, Ture Sventon även kallad Karolina och så vår eminenta musiker och ljudillustratör Anne-Marie.
Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi att bli ganske ålderstigna det kan jag försäkra.

Hans Petter Johnson

Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.


Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.

Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.

Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.

Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!

Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!

Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.

Materiella ting

Ibland tycker jag att vi är väldigt prylgalna i det här landet. Inte undertecknad förstås, nej nej. Jag köper bara sånt som man absolut behöver. Nästa generation däremot handlar på sig en massa onödiga saker tycker jag. Vad ska dom med allt till? Elektriska bakmaskiner, läskedrycksapparater, kaffekokare som kan göra alla möjliga konstiga sorters kaffe ; espresso och kaffe latte och café au lait och allt vad det heter. Ja, jag vet inte allt vad konstiga sorters maskiner det finns till det ena och det andra. Nej, sådan är inte jag. Jag handlar bara grejer som är av yttersta nödvändighet.

Hur skulle man t.ex klara sig utan en ko att trä på armen? Jag bara frågar! Den är alldeles nyinköpt och en av mina stoltheter.

Den fantastiska häxhatten fick jag som gåva för längesen, men den är en av min allra käraste och absolut nödvändigaste saker.

För att inte tala om häxperuken som jag fick i julklapp förra året! Hur i all sin dar kunde jag reda mig utan en häxperuk tidigare? Jag bara frågar!

Och så den här fantastiska makapären: En alldeles egen rökmaskin inköpt på nätet förra månaden! Den ni! Den går inte av för hackor!

Men allt det här är ju nödvändiga saker och inte sånt där onödigt bjäfs som en del andra håller sig med. Nej, det är skönt att man inte bryr sig om materiella ting!

Kärleken har mycket att stå i

"Kärleken har mycket att stå i" säger Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå. Det är så sant som det är sagt.

Ett annat fantastiskt citat ur boken "Tedags för normalt byggda damer" är Mma Makutsis intressanta teori:

"Om man inte sträcker på benen sjunker blodet ner i fötterna, och det blir inte tillräckligt mycket kvar i hjärnan. Det är därför somliga människor är så dumma. Det är de som har för mycket blod i fötterna".

Detta logiska resonemang kanske kan förklara det katastrofala valresultatet. Upp svenska folk och sträck på benen! Det behövs i detta läge! Själv tänker jag sträcka på benen söndagen den 26 september för då ska jag knalla upp till Mor Kerstins torg i Kinna och delta i mötet för kärleken och mot rasism och främlingshat. Gör det du också! Vi behövs alla! Kärleken har verkligen mycket att stå i den närmaste tiden!

Så var det dags igen!

Så var det då åter dags för undertecknads årliga personlighetsförändring med tillhörande beteendestörning.

En annars så timid och vänsäll och generös själ som jag, blir varje augusti en totalt annan människa! Ja, jag vet att jag upprepar mig, det var likadant förra året, men det kan inte hjälpas. Om det sägs om och om igen så kanske det går över till slut. Dock icke i år. DET FINNS NÅGRA OSEDVANLIGT OTREVLIGA JÄVLAR SOM STJÄL MINA KANTARELLER!!!!

Jadå, jag kan lagen om allemansrätt. Det är en alldeles förträfflig lag som vi kan vara stolta över i Sverige. Den ska gälla allting precis UTOM MINA KANTARELLSTÄLLEN!

I år har dom t.o.m varit så fräcka att dom visar sig i skogen när gubben min och jag är där! En del får för sig att dom ska tilltala mig, men då får dom bara ett Umpfff eller en morrning till svar. I regel drar dom sig lite undan då.

Kära vänner, ni som tror att ni känner mig: Akta er under augusti månad. Då är jag helt enkelt farlig, åtminstone för den som törs ge sig ut i min skog, och jag tänker inte säga var den är för då kommer det väl fler uslingar.

Ja, jag vet också att jag har fått mer än nog av kantareller. Två hela fack i frysen är smockfulla. Det får faktiskt inte plats mer. DET SPELAR INGEN ROLL! DET SOM ÄR MITT ÄR MITT!

I alla fall mitt enligt min mening. Oj oj. I slutet av september hoppas jag bli människa igen.

Jag klarar mig alltid!

Gick i min ensamhet häromdagen på Stenbäcken och städade för att få det att se lite hyfsat ut inför den kommande midsommarhelgen. Dock är städning inte undertecknads favoritgöra, utan jag kom på att jag kunde förhala rengöringen lite med att se om jag kunde få till en sockerkaka i järnspisen. Jag har gjort det förut, men det var längesen, och det är inte så himla lätt, för det finns faktiskt ingen gradmarkering, och dessutom blir det lite jobbigt att vispa utan elvisp. Detta hindrade dock inte mig, utan jag skred till verket med gott mod efter att ha kontaktat mågen för att få ett bra recept på 2 ägg. Det var nämligen så många jag hade. Jajamen, han var mig behjälplig och så satte jag igång. Min kära mamma lärde mig en gång att om man ville ha bra hets i spisen och riktigt varmt i ugnen så ska man elda med kottar. Det har vi riktigt gott om på Stenbäcken och gratis är dom också. Så jag proppade spisen full med torra tallkottar ; s.k. "Sölleböllar" och satte igång. det luktade lite konstigt men varmt blev det. Nu tror du nog att jag misslyckades på något vis, att något dramatiskt hände under detta sockerkaksbak eller nåt annat häftigt. Icke alls! Det blev en alldeles utmärkt fin och välsmakande sockerkaka som gubben och jag åt upp ganska snabbt alldeles för oss själva. Jaha, undrar vän av ordning, vad var det för märkvärdigt med detta då? Skulle det vara nåt att blogga om? Nej, kanske inte, men jag har mina funderingar ändå. Det är något hoppfullt i detta. Tänk om det blir krig eller naturkatastrofer eller andra hemskheter. Då kan vi flytta till Stenbäcken min familj och jag. Där har vi vatten i en riktig naturlig källa, vi har ved i skogen och jag kan göra sockerkaka i ugnen. Bra va! Framtiden är räddad!

Lyckor och olyckor

Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på

Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!



* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.



* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!

Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!

Vem i hela världen kan man lita på?

Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.

Att man aldrig lär sig!

Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....

Afrodans - hej och hopp!

Jaha, så har man gått och blivit Afrodansare. Jo, det är dagsens sanning! Hur gick det till? undrar nog vän av ordning. Jo, det gick till så att två vänner i min allra närmaste omgivning lurade med mig. Nu går jag varje måndag och hoppar och stampar, svettas och vickar på rumpan. Det börjar med att ledarinnan kör riktigt hårt med oss och får oss att ruska om alla kroppsdelar. Det är höftskakning och armdallring och som sagt rumpvickning, allt till ett riktigt högt tempo, ackompanjerat av bongotrummor eller nåt. Dunkar gör det i alla fall. Så håller vi på en lång lång lååååång stund och till slut tänker man att slutar hon inte snart så stryper jag henne. Då säger hon: Jaha! Nu får ni gärna ta en klunk vatten för nu är uppvärmningen klar(!!)
Jojomensan, så där håller det på i en hel timme. Sen är man ganska mör, det måste jag säga, men konstigt nog så känner man sig riktigt välmående när man går hem. Och duktig förstås. Så mot alla odds så går jag dit nästa måndag igen. och nästa och nästa...

Och det verkar precis som om man orkar mer för varje gång också. Hur det nu går till..

Och nu är det vår

När kan man säga att våren är kommen? Det är ju lite olika för olika människor vilka vårtecken som betyder mest.
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!

Nu var det längesen!

Oj oj oj! Nu var det längesedan man gjorde ett blogginlägg. Dock är jag nu, efter ett litet uppehåll, tillbaka i ganska vanliga rutiner, så då tar jag väl upp bloggandet igen lite smått. Om jag nu hade några läsare förut, så inser jag ju att de är ganska borta vid det här laget, så man får väl bara hoppas att de återvänder så småningom.

Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.

Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.

Sådan är hans moder.

Det glada 60-talet

Jag har märkt att det på senare tid har dykt upp ett väldigt intresse för 60-talet, min tonårstids decennium. Ja, egentligen flyter de ihop lite granna, de där åren i slutet på 50-talet och början på 60-talet. Vad är typiskt 50-tal? Och typiskt 60-tal? Så där tydliga är nog inte gränserna mellan årtiondena. Alldeles klart är dock att skillnaden mellan 60-tal och 2010-tal är avgrundsdjup i vissa avseenden. Om man berättar för tonåringar idag om hur det gick till i början av 60-talet så tror dom att man hittar på. Och om man tycker att jämställdheten har gått i stå och inte förbättras ett dugg, så kan jag bara säga: Det har den. Verkligen!!

Då, i tidernas begynnelse, var det inte lönt för en tjej att bryta några mönster, för då kunde man tala om utanförskap! Å andra sidan var det ju ganska lätt att följa mönstren, för de var väldigt tydliga. Man kunde bära sig rätt åt, eller fel. Ingenting däremellan. Om jag berättar om hur det gick till när man skulle ut och dansa så förstår nog läsaren vad jag menar.



Vi tänker oss att det var en lördagskväll i maj och dans på Hjortnäs, en festplats långt ute i skogen utanför Torestorp. Dit skulle alla, det var sommarens häftigaste ställe. Förberedelserna för detta evenemang började redan på lördageftermiddagen när man kom hem från skolan. Ja, vi gick ju i skolan på lördagarna på den tiden. Då gällde det att fort som sjutton tvätta håret och rulla upp det så att det skulle hinna torka. Rulla upp undrar du kanske? Ja, alltså på såna där hårspolar. Det finns väl fortfarande? Den som var riktigt lyxig hade en egen hårtork, en sån som frissan hade. Någon fön fanns inte på den tiden vad jag kan komma ihåg. Den som hade riktigt god framförhållning rullade upp håret redan på fredagskvällen och sov med spolarna i håret på natten mellan fredag och lördag. Sov och sov förresten, det var väl fel uttryck. Man fick ligga i en konstig stel ställning med armbågen under huvudet så att det inte skulle sticka för mycket i hårbotten. Fast det gjorde det i alla fall.

Sen var det då dags att göra sig iordning. Håret skulle tuperas och sprayas så att det stod för sig själv. Underkjolarna skulle kontrolleras så att de inte hängde under kjolen, och så var det ju de där rackarns strumpsömmarna som skulle sitta rätt. Vi tyckte för det mesta att vi var ganska fina när vi gick hemifrån. Fast då visste vi ju inte hur vi skulle känna oss när vi gick hem.
Jaha, så var det då dags att ge sig av. Min kompis hade en pappa som hade bil, och han skjutsade oss dit ibland om vi bad snällt. Sisådär klockan åtta började dansen, och det var då som alla oskrivna regler för aftonen började gälla:

Tjejerna satte sina handväskor längst fram på scenen framför orkestern - bara tänk! Ingen var rädd för att nån skulle knycka nåt! Innetjejerna satte sig också på kanten framför orkestern för att de skulle synas riktigt bra. Killarna fanns inte alls på dansbanan så där tidigt, dom var väl borta i buskarna för att stärka sig och skryta om sina kommande erövringar. Därför började kvällen med att tjejerna dansade med varandra en bra stund. Allteftersom tiden gick började spänningen tillta, man kunde känna det i luften. Efter nån timme eller så började gossarna sakta närma sig dansbanan. De gick lite nonchalant och pratade med varandra, kastade förstulna blickar på tjejerna för att kolla vem som var snyggast. Tjejerna jobbade förtvivlat för att verka oberörda. Det gällde att se glad ut om man skulle få dansa, så leendet klistrades på redan vid detta stadium. De som ,liksom jag, hade oturen att behöva glasögon, stoppade obemärkt ner dem i väskan. Att ha glasögon innebar verkligen ett hinder för att få dansa.

Ännu så länge hade ingen av pojkarna bjudit upp. Mitt på dansbanan på Hjortnäs står en påle som håller upp taket över dansgolvet. Sakta sakta masade sig skocken av killar framåt mot pålen, så att de kom att stå mitt på dansbanan. Och så plötsligt!! som på ett givet kommando gav sig hela horden som ett lämmeltåg av för att bjuda upp. I och med det så hade själva utslagningsmekanismen satt igång. Det gällde att få dansa!

För en tjej handlade det bara om det. Man skulle bli uppbjuden. Skulle du - o hemska tanke - göra bort dig så totalt så att du gick och bjöd upp, så kunde du lika väl gå under jorden och aldrig mer visa dig på en dansbana. Nä, man skulle stå uppställd, ta av sig glasögonen, se till att man stod långt fram i tjejhögen så att man syntes och så skulle man le. Framför raden av danslystna och bekräftelsesökande tjejer gick killarna och synade oss uppifrån och ner. Le! le! Se glad ut!

Nåja, det fanns gott om tjejer som inte behövde det. Det var innetjejerna, de som alla killar ville dansa med. Och så fanns det de som var med i ett kompisgäng. De hade ju sitt på det torra, för de visste ju att de skulle få dansa. Annars gällde det att duga eller inte duga. Ingenting kunde vara tydligare. När jag tänker tillbaka på den här tiden så vet jag hur det känns att stå där och hoppas och hoppas på att nån enda skulle se en och tycka att man dög att dansa med. Inte alltid, kvällens rolighet bedömdes ju av hur många danser man "fick" och det kunde väl hända ibland att jag också hade roligt. Lika ofta dock gick man hem med tanken att man inte var så fin som man hade tyckt innan man gick hemifrån.

Min storasyster som redan på den tiden var en stark och klok tjej, hon vägrade att ställa sig där och låta sig synas. Aldrig i livet att jag tänker stå där och låta mig granskas nån mer gång sa hon och jag tror att hon inte gjorde det mer heller. Men jag, jag fortsatte att rulla håret, hoppas på att få dansa och att duga. Om och om igen.



Nåväl, så gick kvällen. Och så fram emot elvatiden, så kom DAMERNAS TRE! Alltså, det betydde att tjejerna hade tre danser på sig att tala om för killarna vem dom var intresserade av. Då hade killarna redan under kvällen förberett detta ögonblick och garderat sig. Så här var det: Den som man väldigt väldigt gärna ville följa till porten och pussa på bjöd man upp minst tre gånger under kvällen. Det gick bra med två gånger också. Man kunde dansa två danser med flera stycken, så att man hade större chans att bli uppbjuden på damernas. En enda dans dansade man med nån som man var kompis med eller nån man kände sig skyldig att dansa med, eller kompisen till den som man hade bjudit upp tre gånger¨, för då kanske man låg bättre till där. En kille som inte fick första damernas kunde lika väl gå hem nu, för han hade inte fallit nån av tjejerna i smaken.

Efter damernas tre kom så TACKEN! Det var den första dansen efter damernas, och det var nu det blev himla pirrigt för nu skulle det liksom avgöras vilka som skulle gå i par hem efter kvällen. Tacken var också fruktansvärt viktig. Den tjej som gick och bjöd upp en kille på tacken om hon bara hade fått en dans med honom, hon var fullkomligt bortgjord. Henne pratades det om hela veckan efteråt på raster i skolan eller på fikarasten på jobbet. Men om man bjöd upp en på tacken som faktiskt var intresserad och man hade dansat med två eller tre danser, så sa killen till tjejen: Hur kommer du hem? Och då var det klart! Efter tacken var det en dans till och så kom sista dansen. Då sållades agnarna från vetet. En del av oss hämtade sin väska på scenen och gick hem med vissheten att man inte dög. Andra seglade på små moln och skulle vara lyckliga och nyförälskade i åtminstone fjorton dagar eller till nästa dans. Några har faktiskt funnit sina livskamrater på Hjortnäs, hur det nu kunde vara möjligt. Andra minns de där danskvällarna med obehag. Jag själv då? Ja, nog är det väl blandade känslor. Det var spännande också, mitt i all förnedring. Men vi visste ju inget annat. Och på sätt och vis var det lätt. Vi behövde aldrig sväva i ovisshet om hur man skulle bete sig, det var klart som korvspad.Och man visste precis om man dög eller ej. Aldrig att jag tror att tjejer i dag skulle låta sig behandlas så här? Eller skulle dom? Jag undrar hur dom gör nu för tiden när dom blir ihop? Jag har inte fått nån riktig kläm på det. Det skulle vara spännande att veta. Min käre make träffade jag i alla fall inte på Hjortnäs. Det gick till på ett annat vis, men det tänker jag inte berätta här.

Villig skattebetalare!?

Jag har alltid räknat mig själv som en villig skattebetalare. Jag tycker att det är viktigt att vi gemensamt har hand om viktiga samhällsfunktioner. Det där gamla uttrycket "av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov" tycker jag fortfarande borde hålla, även om jag vet att det är hopplöst förlegat att tänka så nu för tiden.
Men nu vet jag inte om jag längre vill vara så himla villig när det gäller att betala skatt. Jag hörde på radion häromdagen att nu har det blivit så dyrt att använda hemtjänst i vissa kommuner att de gamla som behöver hjälp med vardagssysslor tjänar på att anlita städfirmor och göra "pigavdrag" i stället för att använda sig av hemtjänsten. Det spelar väl ingen roll kanske någon tänker. Det går väl lika bra med en städfirma. Det är bara det att den här pigreformen gör så att jag, villiga skattebetalare, inte bara via skatten betalar hjälpen till dem som behöver, utan även till höginkomsttagare som mycket väl kan betala sin städhjälp själva. Jag hörde en tjej i Radio Sjuhärad som tyckte så här:" Man ska väl göra det som man är bra på. Jag klipper mig ju inte själv, utan går till en frissa när jag behöver. Då kan jag ju lika gärna använda dem som är proffs på att städa när jag inte är bra på det själv." - Kära nån! Det är ju en viss skillnad! Vi andra behöver i alla fall ännu så länge inte via skatten betala hennes klippning! Det får hon göra själv, precis som en massa andra saker inom tjänstesektorn! Inte blir det nån skattesubventionering när man behöver laga bilen! Man betalar för de tjänster man vill använda sig av. Det borde även gälla städning.
När mina yngliga tusenlappar jag får i pension ( som nästa gång blir ännu mindre) ska gå till att betala städning för dem som själva kan betala (och som får skattesänkning på skattesänkning medan det inte är förunnat oss som är sjuka arbetslösa eller till åren komna) då börjar det kännas så fel att man inte längre är särskilt villig skattebetalare.
För övrigt anser jag att regeringen Reinfeldt snarast bör avsättas.