tisdag 30 september 2008

Vårtevisan

Nu tänkte jag att man kanske kunde ha lite nytta av sitt bloggande. Det är så här att jag har en kompis som kom till mig nån gång i våras och frågade om jag kunde texten på en gammal visa som heter "Vårtevisan". Javisst sa jag och tänkte börja sjunga. Det visade sig att jag hade glömt hela visan utom sista raden i sista versen: För vårtekattan hade fått ungar.
Dock, det är märkligt hur våra hjärnor är skapta. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, men på något sätt fortsatte dom små grå att jobba med frågan utan att jag visste om det själv. Under hela sommaren har det nämligen dykt upp ett ord eller en versrad då och då från den där fåniga gamla visan, och allt eftersom så skrev jag ju ner det förstås. Nu fattas det en och en halv vers. Så om jag nu skriver sången här, så kanske det finns nån läsare av denna lilla blogg som kan hjälpa mig att fylla i resten. Eller också kanske nån stor poet som jag vet att det finns på nära blogghåll kan hitta på nåt annat bra att fylla ut tomrummen med. Nu hoppas jag bara att jag får med alla verser i denna blogg:

Jag är en yngling från Munkasjö, och såge helst att jag finge dö
jag har en vårta uppå min näsa, jag är så arg så jag ville fräsa

Den vårtan fick jag när jag var barn, sen har den suttit där mitt på kran
och den har vållat mig mycken gyckel, den lys som kattögat på min cykel.

En gång när jag skulle på kalas så höll ju allt på att gå i kras
för när jag skulle till att äta tårta så fastna grädden uppå min vårta.

Jag har en fästmö som är så snäll, vi skulle pussas i förrgår kväll
men det blev krångel redan i starten, jag pussa vårtan i förbifarten!

______________________, jag tänkte nu får det vara slut
______________________________________________


____________________________________________
Men när jag skulle ta bort bandaget, så höll jag närapå att få slaget!

För där som förut en vårta satt, där såg nu ut som en blomrabatt
Jag skrek mitt vett över folk och kungar, för vårtekatta hade fått ungar!

Jaha, så var den. Nu väntar jag bara på lite hjälp.

tisdag 23 september 2008

Men hallå! Strumpsömmar!!


I lördags var vi på bröllop. Alltihop var precis som det skulle: Solen sken på ett vackert brudpar, vigselakten var högtidlig och fin, maten var god och talen många. Festen efteråt var rolig, så man kan inget mera begära.


Men jag upptäckte en sak!!


Tre vimsiga tärnor hade tagit Kyrkogatan i besittning för att göra sig i ordning. De for runt som yra höns, duschade och fönade, sminkade, strök klänningar och en massa andra konstigheter hade dom för sig.

PLÖTSIGT UPPTÄCKTE JAG DET! En av tärnorna hade strumpor med söm!! Men hallå! Det där lämnade vi ju bakom oss redan på sextitalet! Det här var ett steg bakåt i kvinnofrigörelsen, det må jag säga. Vi som var med på den tiden vet hur det är att vara slav under strumpsömmarna! Varje gång vi skulle ut och ha lite roligt var det samma visa: " kan du kolla om strumpsömmarna sitter rakt? Och om underkjolen hänger nedanför? " Ständigt denna nödvändiga kontroll!! Och om det nu skulle misslyckas med underkjolen eller strumpsömmarna så kunde man ge sig katten på att nån fisförnäm människa kom och påpekade med lite överlägsen ton:" Hördudu! Strumpsömmarna sitter snett!"

Jag säger bara fy farao för strumpsömmar! Och den som liksom jag är hjulbent vet att det helt enkelt är omöjligt att få sömmarna raka. DE VRIDER SIG UTÅT! Så härmed lämnar jag ett löfte: Jag kommer aldrig aldrig, hur modernt det än blir, att någonsin mera i mitt liv ta på mig strumpor med söm. Så var det sagt.


Sen kan man ju undra hur insnöad en människa kan bli. Hänga upp sig på lite strumpsömmar, dagen efter det att högerregeringens överklassbudget har släppts. Det finns ju större saker att reagera över. Men i alla fall! STRUMPSÖMMAR!


Här kommer i alla fall en fin bild på brudparet:

tisdag 16 september 2008

Min fina svarta cykel

Jag har en ny fin cykel. Den är svart och jag köpte den för jag tänkte att nu när jag är ledig så får jag inte försoffa mig. Det gäller att hålla sig i form, och med tanke på skraltiga knän så tänkte jag att cykling nog är nåt bra. Det stärker musklerna och flåset men gör inte så ont i knäna som när man går. Springa- glöm det. Det är efteråt med det.
I alla fall, jag hade inte cyklat på flera år, och mina minnen av detta ädla transportmedel var ju att man liksom förflyttade sig av sig själv. Man bara trampade på, inget ansträngande alls, och så kom det ju nerförsbackar med jämna mellanrum som man fick bra fart i, och då fladdrade håret i vinden. Därför blev jag lite konfunderad när det inte alls gick av sig själv! Tvärtom! det tog emot förskräckligt och det verkade som om jag alltid hade motvind. Och alla små och stora uppförsbackar! Inte hade jag märkt dom när jag satt i bilen och körde. Små lutningar här och där gjorde livet surt för mig.Vindsuset i håret var ju kört från början, för jag hade varit så ordentlig att jag hade köpt en cykelhjälm också. Först tänkte jag att det var en ovanligt trög och besvärlig cykel jag hade fått tag i, men sen var jag tvungen att vara lite realist och inse att det kanske berodde på cyklisten att allt inte gick av sig själv.
Nåväl, nu har jag bitit i det sura äpplet, tryckt på en annan tankeknapp och bestämt mig för att det är kanon att cykla med tröga cyklar och i uppförsbackar, för då får jag ju mycket bättre kondis och kanske till och med kan gå ner i vikt lite grann.Man vet ju aldrig.

tisdag 9 september 2008

Långa Skuggan talar ut

Alldeles nyss har jag lagt ut bilden på bloggarens mörka och farliga sida. Om det var någon som undrade över namnet Långa Skuggan, så har ni fått svaret nu. Skrattande tanten är hon som skriver om barnsligheter på läger och om skänkar som målas och om fina barnbarn. Långa Skuggan däremot, är den som hytter med näven och vill ändra på grejer här i världen. För det mesta är det ju en del ord som man kan reta sig på.
Idag är det ett ord som är så vilseledande att man kan storkna. Tänk att ord kan ha så stor påverkan på hur man förväntas tänka!
Nu kommer det: FRISKOLA
Smaka på det ordet! Friskola! Visst låter det underbart! En FRI SKOLA!! Frihet, vilket underbart ord! Tills man börjar fundera lite mer.
Friskola - fri skola - fri från vad? Fri till vad? Vems frihet? Det kan ju ändå inte vara frihet från ansvar?!
Men man kan ju tänka sig frihet att slippa stöta på människor som tänker och tycker olika än man själv. Som kanske ser lite olika ut eller har olika sätt att leva.
Man får ju inte heller glömma att skolan är fri att säga: Tyvärr lilla vän, vi har inte plats för dig på vår fina skola, för nu har vi fullt och vi har inte resurser att ta emot såna som är så resurskrävande som du.
Möjligheten att ta ut "frivilliga" terminsavgifter är ju förstås en frihet för den som driver skolan.
Nej nej nej, inte är det frihet för ett barn att undanhållas möjligheten att få kunskap om olika människors sätt att leva och tänka. Utan kunskap - rädsla - rädsla föder fördomar - fördomar föder motvilja, i värsta fall hat.
I det här landet är vi segregerade tillräckligt ändå, utan att öka på eländet med att göra skolor som lär ungarna i det här landet en vi-och dom känsla.

Saker ska ha sitt rätta namn som en kompisbloggare skrev i ett inlägg för ett tag sen. Låt oss sluta kalla denna företeelse för friskola. Det rätta namnet är privatskola, subventionerad av oss skattebetalare.