söndag 17 november 2013

Idag har vi haft en fantastisk dag på torpet. I solens sken jobbade vi med att röja upp i skogen och elda ris och ta ner gammalt sly och göra fint. Och knäna höll förvånansvärt bra, trots att det var mycket ris som skulle tas om hand. När man kommer till en sån där hög som ser ut som plockepinn och man inte vet i vilken gren man ska dra för att få loss skiten, så är det väldigt lätt att tappa geisten och tänka att det här går inte, det får jag aldrig loss. Men då kan man ta till ett knep! Då kan man tänka på Beppo gatsoparen i Mikael Endes bok "Momo - eller kampen om tiden". Momos livsfilosofi talar han om med Momo. Nu kommer det ett långt citat:
" Du förstår Momo, kunde han säga, att ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man."
Han satt tyst en stund och såg framför sig och fortsatte sedan: " Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp så ser man att det som fortfarande är kvar inte blir mindre. Och man anstränger sig ännu mer, men får ångest och till slut har man alldeles tappat andan och orkar inte mera. Och gatan ligger fortfarande framför en. Så får man bara inte göra."
Han funderade lite igen. Och sedan fortsatte han: " Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa. "
Och återigen satt han tyst litet, och tillade sedan:
" Men då blir det roligt, för det är viktigt att man utför sin arbetsuppgift väl. Det är så det ska vara."
Sedan kom en lång paus, och så fortsatte han:
" Så märker man plötsligt att man faktiskt har sopat hela gatan, steg för steg. Man har inte ens märkt hur det har gått till, och är inte andfådd alls."
Och där nickade han lätt och sa avslutningsvis: "Det är viktigt".
Kloka ord det där av Beppo Gatsopare tycker jag. Och rätt som det var var allt riset uppeldat och det blev så fint så fint. Och visst gäller väl Beppos filosofi mycket mer än att sopa gator och elda ris.
Tycker jag.

tisdag 28 maj 2013

Så var man då hemma igen efter en tvåveckors äventyrsresa. Jag hade ju bestämt att jag skulle skriva åtminstone ett blogginlägg om detta, men det är svårt att veta var man ska börja för huvudet är fullt av intryck, små vardagliga grejer blandat med märkvärdiga upplevelser. Det dansar liksom runt i hjärnan så att allting snuttrar sig. Jag struntar i att snuttra upp det, låter det komma lite fragment om allting i stället. Kan ju alltid börja med
  • Toaletter finns det av många slag här i världen. Dom där kalla plåtisarna, dom är inte mysiga direkt.
    Men autobahntoaletterna är inte att leka med. Där behöver man inte ens ta i nåt när man ska spola. man behöver bara hålla handen framför en sensor, så sätter den igång att spola, sen spruta desinfektionsvätska runt sitsen som plötsligt börjar röra på sig. Man blir riktigt rädd. Och på dörren sitter en uppmaning om att söka hjälp om man inte kan kontrollera blåsan. Sen ska man tvätta sig och pappret behöver man inte heller dra fram, man håller handen framför en ny sensor, då åker det ut av sig själv. Håhå jaja.
    På hotell Viktoria i Calais där låter det som om hela stadens avloppssystem pajar varje gång man spolar. Och i Belgien läggs nummer två på en liten hylla så att man noga ska kunna undersöka innan man spolar ner.  Oj då, nu blev det lite skitprat.
    Vad mera?
  • I Belgien kör dom som stollar.
  • Engelsmän är väldigt trevliga, åtminstone dom vi träffade. How do you do, how are you today? Kunde vilt främmande människor säga när man mötte dom i dörren.
  • Det är svårt att göra rätt när man ska gå på färja i Calais. Fransmän är inte riktigt lika trevliga.
  • I England växer häckarna höga längs vägarna. Ju smalare och kurvigare vägar, desto högre häckar, så att man riktigt säkert inte ska kunna veta vad som finns bakom nästa krök.
  • Gott öl har dom överallt.
  • Skotska nationalrätten Haggis smakar precis som min mammas goda leverkorv.
  • Världens ände ligger längst ut på nordspetsen av Isle of Sky. Så nu vet ni det.
  • Kommer du till Port Isaac så ska du äta rödspätta i den lilla restaurangen som tidigare var skola. Den går inte av för hackor!
  • Minack Theatre på Cornwalls sydspets bör ses!
                                
  • Man måste vara goda vänner om man ska sova i tält när det är nollgradigt ute.
  • Att köpa skotsk whisky innebär att göra stort hål i reskassan.
  • I Fort Williams i Skottland finns ett hotell som jag har glömt namnet på som är fint och mysigt och med en fantastisk utsikt från hotellfönstret.
  • På pubarna i England får man passa sig för att inte hålla ordning på sina ungar, vad nu dom har på puben att göra, det kan man ju undra.
  • I staden Pilothry i södra Skottland (mysig stad förresten) finns en affär som bara säljer julsaker hela året om!
  • Och i den belgiska staden Turnhout(nära Eindhoven) där finns det minsann en affär som NÄSTAN bara säljer rakborstar av olika storlek och kvalitet. Det ni!
  • Nessie syntes inte till den dagen vi var där, konstigt  nog.
  • Loch Lomond var finare än Loch Ness tyckte jag. Och så kunde man sjunga när man åkte förbi där. Det lät vackert.
  • Pommes Frites är portförbjudet på Fredensborgsgatan det närmaste halvåret.
  • Vi har haft en jättespännande och vansinnigt rolig resa!
  • Men i alla fall: STENBÄCKEN ÄR BÄST!
  •  
     
     
     

måndag 8 april 2013

Och så var vi hemma från Paris...

 


Så kommer det då en liten blogg om vår Parisresa. Nu när vi är hemma igen kan jag med glädje konstatera att ingen av mina - och omgivningens - farhågor besannades! Vi kom inte ifrån varandra på metron, vi blev inte rånade och sönderslagna och vi blev inte av med vare sig bankkort eller kontanter. Vi var inte ens panka när vi reste hem.  Och dom som hade trott att mormor-farmor skulle ställa till det och vara ett uselt föredöme för sina barnbarn fick fel dom också. Tanten skötte sig perfekt - nåja, nästan i alla fall - och vi alla är nöjda och glada. Och det är förstås skönt att vara hemma igen.
Vi har förstås varit med om en massa saker, vi har gjort en hel del måsten - Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur , Place de la Concorde och en massa annat. Och så har vi förstås glidit fram i sakta mak med bussen på Champs elysees. Mona Lisa och Louvren gav vi sjutton i, Vi hade ju inte hur många dar på oss som helst. Men de starkaste upplevelserna fick i ändå uppe i Montmartre. Vi satt i solens sken på trappan framför Sacre Coeur och lät oss underhållas av en fantastisk kille med gitarr. Runt omkring oss satt folk från hela världen och lyssnade. Säg vad ni vill att jag ska sjunga så gör jag det sa han. Men om du har en önskelåt så får du komma fram och hjälpa mig att sjunga. Och fram kom det folk från hela världen! Dom var från Nigeria, Rumänien, Libanon, Argentina, Tyskland, ja jag kommer inte ihåg alla länder. Och dom sjöng Beatles och Bob Marley och .... det var härligt. Och när vi satt där och sjöng Imagine i vårsolens sken där på trappan tillsammans med folk från hela världen så tänkte jag att kanske kanske det finns hopp om människan ändå. Nu undrar du kanske hur det gick för mig. Kunde jag hålla mig från att gå fram? YES! Det kunde jag. Så det så!