söndag 17 november 2013

Idag har vi haft en fantastisk dag på torpet. I solens sken jobbade vi med att röja upp i skogen och elda ris och ta ner gammalt sly och göra fint. Och knäna höll förvånansvärt bra, trots att det var mycket ris som skulle tas om hand. När man kommer till en sån där hög som ser ut som plockepinn och man inte vet i vilken gren man ska dra för att få loss skiten, så är det väldigt lätt att tappa geisten och tänka att det här går inte, det får jag aldrig loss. Men då kan man ta till ett knep! Då kan man tänka på Beppo gatsoparen i Mikael Endes bok "Momo - eller kampen om tiden". Momos livsfilosofi talar han om med Momo. Nu kommer det ett långt citat:
" Du förstår Momo, kunde han säga, att ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man."
Han satt tyst en stund och såg framför sig och fortsatte sedan: " Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp så ser man att det som fortfarande är kvar inte blir mindre. Och man anstränger sig ännu mer, men får ångest och till slut har man alldeles tappat andan och orkar inte mera. Och gatan ligger fortfarande framför en. Så får man bara inte göra."
Han funderade lite igen. Och sedan fortsatte han: " Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa. "
Och återigen satt han tyst litet, och tillade sedan:
" Men då blir det roligt, för det är viktigt att man utför sin arbetsuppgift väl. Det är så det ska vara."
Sedan kom en lång paus, och så fortsatte han:
" Så märker man plötsligt att man faktiskt har sopat hela gatan, steg för steg. Man har inte ens märkt hur det har gått till, och är inte andfådd alls."
Och där nickade han lätt och sa avslutningsvis: "Det är viktigt".
Kloka ord det där av Beppo Gatsopare tycker jag. Och rätt som det var var allt riset uppeldat och det blev så fint så fint. Och visst gäller väl Beppos filosofi mycket mer än att sopa gator och elda ris.
Tycker jag.

tisdag 28 maj 2013

Så var man då hemma igen efter en tvåveckors äventyrsresa. Jag hade ju bestämt att jag skulle skriva åtminstone ett blogginlägg om detta, men det är svårt att veta var man ska börja för huvudet är fullt av intryck, små vardagliga grejer blandat med märkvärdiga upplevelser. Det dansar liksom runt i hjärnan så att allting snuttrar sig. Jag struntar i att snuttra upp det, låter det komma lite fragment om allting i stället. Kan ju alltid börja med
  • Toaletter finns det av många slag här i världen. Dom där kalla plåtisarna, dom är inte mysiga direkt.
    Men autobahntoaletterna är inte att leka med. Där behöver man inte ens ta i nåt när man ska spola. man behöver bara hålla handen framför en sensor, så sätter den igång att spola, sen spruta desinfektionsvätska runt sitsen som plötsligt börjar röra på sig. Man blir riktigt rädd. Och på dörren sitter en uppmaning om att söka hjälp om man inte kan kontrollera blåsan. Sen ska man tvätta sig och pappret behöver man inte heller dra fram, man håller handen framför en ny sensor, då åker det ut av sig själv. Håhå jaja.
    På hotell Viktoria i Calais där låter det som om hela stadens avloppssystem pajar varje gång man spolar. Och i Belgien läggs nummer två på en liten hylla så att man noga ska kunna undersöka innan man spolar ner.  Oj då, nu blev det lite skitprat.
    Vad mera?
  • I Belgien kör dom som stollar.
  • Engelsmän är väldigt trevliga, åtminstone dom vi träffade. How do you do, how are you today? Kunde vilt främmande människor säga när man mötte dom i dörren.
  • Det är svårt att göra rätt när man ska gå på färja i Calais. Fransmän är inte riktigt lika trevliga.
  • I England växer häckarna höga längs vägarna. Ju smalare och kurvigare vägar, desto högre häckar, så att man riktigt säkert inte ska kunna veta vad som finns bakom nästa krök.
  • Gott öl har dom överallt.
  • Skotska nationalrätten Haggis smakar precis som min mammas goda leverkorv.
  • Världens ände ligger längst ut på nordspetsen av Isle of Sky. Så nu vet ni det.
  • Kommer du till Port Isaac så ska du äta rödspätta i den lilla restaurangen som tidigare var skola. Den går inte av för hackor!
  • Minack Theatre på Cornwalls sydspets bör ses!
                                
  • Man måste vara goda vänner om man ska sova i tält när det är nollgradigt ute.
  • Att köpa skotsk whisky innebär att göra stort hål i reskassan.
  • I Fort Williams i Skottland finns ett hotell som jag har glömt namnet på som är fint och mysigt och med en fantastisk utsikt från hotellfönstret.
  • På pubarna i England får man passa sig för att inte hålla ordning på sina ungar, vad nu dom har på puben att göra, det kan man ju undra.
  • I staden Pilothry i södra Skottland (mysig stad förresten) finns en affär som bara säljer julsaker hela året om!
  • Och i den belgiska staden Turnhout(nära Eindhoven) där finns det minsann en affär som NÄSTAN bara säljer rakborstar av olika storlek och kvalitet. Det ni!
  • Nessie syntes inte till den dagen vi var där, konstigt  nog.
  • Loch Lomond var finare än Loch Ness tyckte jag. Och så kunde man sjunga när man åkte förbi där. Det lät vackert.
  • Pommes Frites är portförbjudet på Fredensborgsgatan det närmaste halvåret.
  • Vi har haft en jättespännande och vansinnigt rolig resa!
  • Men i alla fall: STENBÄCKEN ÄR BÄST!
  •  
     
     
     

måndag 8 april 2013

Och så var vi hemma från Paris...

 


Så kommer det då en liten blogg om vår Parisresa. Nu när vi är hemma igen kan jag med glädje konstatera att ingen av mina - och omgivningens - farhågor besannades! Vi kom inte ifrån varandra på metron, vi blev inte rånade och sönderslagna och vi blev inte av med vare sig bankkort eller kontanter. Vi var inte ens panka när vi reste hem.  Och dom som hade trott att mormor-farmor skulle ställa till det och vara ett uselt föredöme för sina barnbarn fick fel dom också. Tanten skötte sig perfekt - nåja, nästan i alla fall - och vi alla är nöjda och glada. Och det är förstås skönt att vara hemma igen.
Vi har förstås varit med om en massa saker, vi har gjort en hel del måsten - Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur , Place de la Concorde och en massa annat. Och så har vi förstås glidit fram i sakta mak med bussen på Champs elysees. Mona Lisa och Louvren gav vi sjutton i, Vi hade ju inte hur många dar på oss som helst. Men de starkaste upplevelserna fick i ändå uppe i Montmartre. Vi satt i solens sken på trappan framför Sacre Coeur och lät oss underhållas av en fantastisk kille med gitarr. Runt omkring oss satt folk från hela världen och lyssnade. Säg vad ni vill att jag ska sjunga så gör jag det sa han. Men om du har en önskelåt så får du komma fram och hjälpa mig att sjunga. Och fram kom det folk från hela världen! Dom var från Nigeria, Rumänien, Libanon, Argentina, Tyskland, ja jag kommer inte ihåg alla länder. Och dom sjöng Beatles och Bob Marley och .... det var härligt. Och när vi satt där och sjöng Imagine i vårsolens sken där på trappan tillsammans med folk från hela världen så tänkte jag att kanske kanske det finns hopp om människan ändå. Nu undrar du kanske hur det gick för mig. Kunde jag hålla mig från att gå fram? YES! Det kunde jag. Så det så!
                                                        
 
 
 

onsdag 31 oktober 2012

Ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten

Fyra hönor och en tupp










heter en härlig bilderbok av Lena och Olof Landström.

I den lilla hönsgården råder lugn och frid. Hönorna pickar omkring i fred och samförstånd, medan tuppen håller sig mest för sig själv med sina viktiga projekt. Allt hade nog varit gott och väl, om inte hönorna retar sig lite på det orättvisa i att matrännan är så orättvist fördelad. De fyra hönorna har lika mycket plats tillsammans som tuppen har ensam! Försiktigt påpekar den modigaste hönan detta för tuppen, som blir topp tunnor rasande! Han går genast iväg och hämtar ett par tuppkompisar som ska hjälpa honom att sätta de uppstudsiga hönorna på plats.


Aj aj aj! Stackars hönsen! Här gäller det att ligga lågt! Fast dom vill i alla fall inte riktigt ge sig, så dom bestämmer sig för att åka på kurs. Där får dom lära sig en massa viktiga saker: Djupandning, uppburrning, röstövning och avslappning. Och så får dom arbeta i smågrupper!



Nåväl, med de nya rösterna och pondusen ser hönsen till att rättvisa skapas, frid råder åter i hönsgården och pullorna ser med upphöjt lugn på den lille tuppen som återgår till sina projekt.

Det här är en bok som jag uppmanar alla att njuta av. Mest tipsar jag den till den moderate riksdagsmannen från Ubbhult, Jan Ericsson. Han har varit i Ukraina som valobservatör, naturligtvis ett viktigt uppdrag. Då fick han träffa den fängslade  Julia Tymosjenko och vara med när hon la sin röst. Det var säkert en stor upplevelse och viktigt att han var där. Men hans kommentar i BT? Där säger han: Det är helt absurt att de är så rädda för en liten kvinnas inflytande.  Jaja, Janne, små kvinnor kanske både den ene och den andre borde se upp med!

söndag 28 oktober 2012


Här är Lennart. Han är en liten mullvad, tror jag. Lennart har minsann ordning på sig. Han kan göra jättemånga saker. Men allt han gör måste han ha skrivit upp på sin lista. Varje dag gör han en ny lista över vad han ska göra. Det är så bra, han får gjort allt han hade tänkt sig och han behöver inte oroas av en massa onödiga överraskningar. Ända tills han träffar Albert, som har flyttat in i lägenheten bredvid Lennart. Lennarts lista denna dagen består av två saker: 1. Vattna blommorna.2. Ta en promenad. På vägen ut stöter han på Albert. "Hej, jag heter Albert"! säger nya grannen. Nu blir det besvärligt för Lennart. Han skulle ju gärna vilja säga"hej jag heter Lennart", men det kan han ju inte för det står inte på hans lista...

Ungefär så börjar boken om Lennart och hans listor. Nu ska ju inte jag avslöja för eventuella bloggläsare hur det går i fortsättningen, men så mycket kan jag ju säga som att Albert minsann inte skriver några listor utan hittar på en massa spännande äventyr och låter liksom bara livet komma. Kanske han kan lära Lennart att våga spränga lite gränser och gå utanför det som går att kontrollera? Jag säger bara: Läs boken så får du se!
Själv är jag nog lite listmänniska när jag tänker efter. Kanske du också? Borde man kanske släppa kontrollen lite oftare?

En gränssprängarsak - vilket häftigt ord förresten, måste smaka på det en gång till! - Gränssprängarsak mmm...
I alla fall, en gränssprängarsak kan faktiskt vara att göra nåt helt ovanligt nästa gång man kommer till bibblan - strunta i deckarhyllan eller finkulturhyllan och ta en sväng till barnböckerna. Jag lovar att där finns det mycket livsvisdom att hämta. Och roligheter och sorgligheter och allt vad en människa behöver. En riktigt bra barnbok är egentligen inte bara en barnbok utan en människobok. Oh, så många människoböcker det finns i bilderbokshyllorna! Om du nu är en listmänniska så kanske du skulle kunna tänka dig att lägga till en sak på nästa lista: Låna en bilderbok på biblioteket! Lycka till! Börja gärna med "Lennarts listor" av Barbaa Bottner och gerald Kruglik. Illustrationerna står Olof Landström för.

torsdag 18 oktober 2012


Oj oj oj! Det här känns ovant! Snart två år sen är det som jag gjorde mitt senaste inlägg. Det känns ju liksom att om man ska drista sig till att skriva i sin blogg, så måste man ha lite kloka tankar att dela med sig av. De kloka tankarna har länge länge lyst med sin frånvaro, och inte är jag så säker på att dom har dykt upp nu heller, men plötsligt fick jag lust igen att utgjuta mig lite över livets trevligheter och otrevligheter, så jag gör ett försök att ta upp bloggandet ett tag igen.

Tänkte göra det med att berätta om författaraftonen som jag bevistade på kulturhuset i Borås i måndags. Det var syrran som lockade med mig, och eftersom den som skulle prata var en av mina absoluta favoritförfattare, nämligen Vibeke Olsson, så följde jag med. Sicken tur att man har en enveten syrra! Annars hade det väl blivit som vanligt för mig, jag hade läst om evenemanget i tidningen, tänkt för mig själv att det där skulle vara roligt att gå på, och så hade det inte blivit mer. Så dumt! Det är väl bättre att tänka: det där verkar skoj! Dit går jag! Så mycket mer saker man skulle få vara med om i livet då! Jag säger som Nalle Puh: " Om man bara säger "vi får se" så händer ingenting någonsin!"

Nå, i alla fall så hamnade jag på teaterns lilla scen och fick en alldeles underbar timme med Vibeke Olsson. Hon berättade om sina böcker, hur dom hade kommit till, om hennes research(hoppsan! blev det rätt stavat?) och om många tankar kring det som hon hade skrivit. Mycket historiska romaner har det ju blivit, främst om romartiden och andra världskriget, men till min stora lycka har hon börjat med en ny romansvit, som jag inte ens hade koll på. Tre böcker har hon gett ut i en serie som handlar om sågverken i Sundsvall och industrialismens intåg i Sverige. Ja, det var så bra alltihop som hon sa, och hennes avslutande resonemang berörde mycket starkt, för hon talade så fint om folkrörelserna och deras betydelse för människorna. Och hon undrade mycket hur det ska bli med folkrörelserna i framtiden, när tidsandan är en helt annan med individualsimens intåg i våra liv och vårt samhälle. Ja, det var så bra allt hon sa. Nu har jag börjat läsa första delen i hennes nya serie. Sågverksungen heter den, och jag har hela romansviten framför mig! Härligt!

söndag 28 november 2010

Den sista entusiasten


Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.