Den sista entusiasten

Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.

Barnslighetens lov

Detta är en konstig vecka. Hur jag än tittar i almanackan, både i fickalmanackan och väggvarianten, så är den alldeles tom. Inte ett åtagande så långt ögat når! Man får nästan lite abstinensbesvär. Fast det är skönt också att bara gå omkring och finnas till en hel vecka. Annars är vi rätt upptagna min kompis, mina döttrar och jag med att åka runt på skolorna i Mark och spela bokteater. Vi spelar för alla tvåor i kommunen, och dom är faktiskt ganska många. Hela hösten tar det innan vi har spelat färdigt. Det blir man ju rätt trött av egentligen, men man glömmer bort det för att det är så himla roligt! Tänk att få apa sig och bära sig åt och låtsas vara lilla gumman och lilla farbrorn och Aladdins ande och allt möjligt spännande fast man är en stadgad tant i sina bästa år. Bokteater, kanske du undrar, vad är det för nåt? Jo, det är ett himla bra sätt att visa ungarna att böcker är roligt. Så vi gör väl förhoppningsvis lite nytta också medan vi tramsar och flamsar. Fast, det är klart, om man rannsakar sig själv aldrig så lite, så kan man ju undra hur barnslig man får lov att vara egentligen. Finns det ingen bortre gräns? Dessutom har jag ju dragit med mig mina avkommor ner i barnslighetsträsket också. Kompisen, hon har ju tagit sig dit på egen hand, henne har jag inget ansvar för. Men, som sagt, var går gränsen? Jag erinrar mig en replik från ett av alla mina barnbarn för några år sen:
"Mormor, du är faktiskt rätt barnslig!" Som svar försökte jag mig på ett filosofiskt resonemang och hävdade att "vara en liten smula barn det är att vara verkligt vuxen".
"Jaja", sa barnbarnet, "en liten smula ja. Men mormor, du är ju en hel brödlev!" Håhåjaja - av barn och dårar... Fast Nathalie - barnbarnet - har lyckats rätt bra med att vara barnslig själv tycker jag. Det tycker jag att vi kan unna oss! Så att livet får vara lite roligt.


Här är Den lilla farbrorn. Han är ledsen för att han inte har nån vän. Tror du att han får nån? Det säger jag inte...

Och här är den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Hon är ute och letar efter sin lilla lilla katt.

Här har hon hittat katten, som verkar vara rätt busig. Lilla My ser med all rätt lite skeptisk ut.

Och här har häxan i pepparkakshuset träffat på Pippi Långstrump och Pelle Svanslös.

Vem kan det här vara?? Jo, det är inte svårt att räkna ut. Det är Aladdins Ande förstås! Han har kommit för att Hjälpa Harry Potter och Ture Sventon med en flygande matta.

Ture Sventon tycker att anden ser gammal och dammig ut. Han måste kolla med sitt förstoringsglas.

Och här är vi alla fyra: Harry Potter alias Lotta, Aladdins ande, Ture Sventon även kallad Karolina och så vår eminenta musiker och ljudillustratör Anne-Marie.
Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi att bli ganske ålderstigna det kan jag försäkra.

Hans Petter Johnson

Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.


Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.

Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.

Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.

Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!

Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!

Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.

Materiella ting

Ibland tycker jag att vi är väldigt prylgalna i det här landet. Inte undertecknad förstås, nej nej. Jag köper bara sånt som man absolut behöver. Nästa generation däremot handlar på sig en massa onödiga saker tycker jag. Vad ska dom med allt till? Elektriska bakmaskiner, läskedrycksapparater, kaffekokare som kan göra alla möjliga konstiga sorters kaffe ; espresso och kaffe latte och café au lait och allt vad det heter. Ja, jag vet inte allt vad konstiga sorters maskiner det finns till det ena och det andra. Nej, sådan är inte jag. Jag handlar bara grejer som är av yttersta nödvändighet.

Hur skulle man t.ex klara sig utan en ko att trä på armen? Jag bara frågar! Den är alldeles nyinköpt och en av mina stoltheter.

Den fantastiska häxhatten fick jag som gåva för längesen, men den är en av min allra käraste och absolut nödvändigaste saker.

För att inte tala om häxperuken som jag fick i julklapp förra året! Hur i all sin dar kunde jag reda mig utan en häxperuk tidigare? Jag bara frågar!

Och så den här fantastiska makapären: En alldeles egen rökmaskin inköpt på nätet förra månaden! Den ni! Den går inte av för hackor!

Men allt det här är ju nödvändiga saker och inte sånt där onödigt bjäfs som en del andra håller sig med. Nej, det är skönt att man inte bryr sig om materiella ting!

Kärleken har mycket att stå i

"Kärleken har mycket att stå i" säger Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå. Det är så sant som det är sagt.

Ett annat fantastiskt citat ur boken "Tedags för normalt byggda damer" är Mma Makutsis intressanta teori:

"Om man inte sträcker på benen sjunker blodet ner i fötterna, och det blir inte tillräckligt mycket kvar i hjärnan. Det är därför somliga människor är så dumma. Det är de som har för mycket blod i fötterna".

Detta logiska resonemang kanske kan förklara det katastrofala valresultatet. Upp svenska folk och sträck på benen! Det behövs i detta läge! Själv tänker jag sträcka på benen söndagen den 26 september för då ska jag knalla upp till Mor Kerstins torg i Kinna och delta i mötet för kärleken och mot rasism och främlingshat. Gör det du också! Vi behövs alla! Kärleken har verkligen mycket att stå i den närmaste tiden!

Så var det dags igen!

Så var det då åter dags för undertecknads årliga personlighetsförändring med tillhörande beteendestörning.

En annars så timid och vänsäll och generös själ som jag, blir varje augusti en totalt annan människa! Ja, jag vet att jag upprepar mig, det var likadant förra året, men det kan inte hjälpas. Om det sägs om och om igen så kanske det går över till slut. Dock icke i år. DET FINNS NÅGRA OSEDVANLIGT OTREVLIGA JÄVLAR SOM STJÄL MINA KANTARELLER!!!!

Jadå, jag kan lagen om allemansrätt. Det är en alldeles förträfflig lag som vi kan vara stolta över i Sverige. Den ska gälla allting precis UTOM MINA KANTARELLSTÄLLEN!

I år har dom t.o.m varit så fräcka att dom visar sig i skogen när gubben min och jag är där! En del får för sig att dom ska tilltala mig, men då får dom bara ett Umpfff eller en morrning till svar. I regel drar dom sig lite undan då.

Kära vänner, ni som tror att ni känner mig: Akta er under augusti månad. Då är jag helt enkelt farlig, åtminstone för den som törs ge sig ut i min skog, och jag tänker inte säga var den är för då kommer det väl fler uslingar.

Ja, jag vet också att jag har fått mer än nog av kantareller. Två hela fack i frysen är smockfulla. Det får faktiskt inte plats mer. DET SPELAR INGEN ROLL! DET SOM ÄR MITT ÄR MITT!

I alla fall mitt enligt min mening. Oj oj. I slutet av september hoppas jag bli människa igen.