Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.
Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?
I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.
En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.
7 kommentarer:
Hur kan du tro att jag inte gör julgranskarameller! Jodå, men faktiskt inte igår, men det beror bara på att jag har grejerna som behövs ute i stugan och det var inte läge att åka dit denna helg. Men nog blir det karameller varje år här också, säkert som amen i kyrkan!
Förresten såg jag rasituen i broderns gran så sent som förra julen!
Ojsan! Där hade jag fel! Trodde jag var ensam kvar!
ja, det ser ut som om Karlsson har det riktigt bra hos er, men Kalle undrar var morfar är och det där jag säger att han tar kortet håller INTE.
Jag har under hela min uppväxt vikt, klippt och klistrat ihop julgranskarameller på första advent OCH jag har alltid tyckt att det har varit ett roligt pyssel! Nu för tiden missar jag det allt som oftast men tänker åtminstone på det varje första advent! Hoppas du hade en god advent kära moster!
Jag måste erkänna att jag har en paus från silkespappersvikning. En lång lång paus. Glöggen, godiset, sällskapet och julmusiken som ingår har jag dock inte ledigt från. Kanske blir Kajsa mer pysselorienterad än sin mor. Då kanske du får sällskap av nån mer verbal än karlsson.
julgranskarameller - åh nu blev jag ju godissugen!
Skicka en kommentar