lördag 16 oktober 2010

Hans Petter Johnson

Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.


Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.

Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.

Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.

Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!

Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!

söndag 10 oktober 2010

Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.
Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.


En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!



Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.