Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.