Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.
Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.
Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.
Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.
Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!
Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, vad häftigt med ringen! Men nu är det väl inte riktigt så att frågorna kom precis när farmor hade dött.. Snarare är det väl så att gumman knep ihop munnen så fort man frågade om något gammalt;)
Roligt att du kommer ihåg något i alla fall!
Kramen från Lina
Ja, visst blir man fascinerad och förundrad över de människor man kommer i kontakt med genom gamla handlingar. Det startar fantasin och man vill veta mer. Jag skrev en gång ett inlägg om vår egen farfar, som vi ju inte heller vet så mycket om. För att inte tala om alla Inges anor - ända tillbaka till 1400-talet.
Skicka en kommentar