Min fina svarta cykel

Jag har en ny fin cykel. Den är svart och jag köpte den för jag tänkte att nu när jag är ledig så får jag inte försoffa mig. Det gäller att hålla sig i form, och med tanke på skraltiga knän så tänkte jag att cykling nog är nåt bra. Det stärker musklerna och flåset men gör inte så ont i knäna som när man går. Springa- glöm det. Det är efteråt med det.
I alla fall, jag hade inte cyklat på flera år, och mina minnen av detta ädla transportmedel var ju att man liksom förflyttade sig av sig själv. Man bara trampade på, inget ansträngande alls, och så kom det ju nerförsbackar med jämna mellanrum som man fick bra fart i, och då fladdrade håret i vinden. Därför blev jag lite konfunderad när det inte alls gick av sig själv! Tvärtom! det tog emot förskräckligt och det verkade som om jag alltid hade motvind. Och alla små och stora uppförsbackar! Inte hade jag märkt dom när jag satt i bilen och körde. Små lutningar här och där gjorde livet surt för mig.Vindsuset i håret var ju kört från början, för jag hade varit så ordentlig att jag hade köpt en cykelhjälm också. Först tänkte jag att det var en ovanligt trög och besvärlig cykel jag hade fått tag i, men sen var jag tvungen att vara lite realist och inse att det kanske berodde på cyklisten att allt inte gick av sig själv.
Nåväl, nu har jag bitit i det sura äpplet, tryckt på en annan tankeknapp och bestämt mig för att det är kanon att cykla med tröga cyklar och i uppförsbackar, för då får jag ju mycket bättre kondis och kanske till och med kan gå ner i vikt lite grann.Man vet ju aldrig.