I lördags var vi på bröllop. Alltihop var precis som det skulle: Solen sken på ett vackert brudpar, vigselakten var högtidlig och fin, maten var god och talen många. Festen efteråt var rolig, så man kan inget mera begära.
Men jag upptäckte en sak!!
Tre vimsiga tärnor hade tagit Kyrkogatan i besittning för att göra sig i ordning. De for runt som yra höns, duschade och fönade, sminkade, strök klänningar och en massa andra konstigheter hade dom för sig.
PLÖTSIGT UPPTÄCKTE JAG DET! En av tärnorna hade strumpor med söm!! Men hallå! Det där lämnade vi ju bakom oss redan på sextitalet! Det här var ett steg bakåt i kvinnofrigörelsen, det må jag säga. Vi som var med på den tiden vet hur det är att vara slav under strumpsömmarna! Varje gång vi skulle ut och ha lite roligt var det samma visa: " kan du kolla om strumpsömmarna sitter rakt? Och om underkjolen hänger nedanför? " Ständigt denna nödvändiga kontroll!! Och om det nu skulle misslyckas med underkjolen eller strumpsömmarna så kunde man ge sig katten på att nån fisförnäm människa kom och påpekade med lite överlägsen ton:" Hördudu! Strumpsömmarna sitter snett!"
Jag säger bara fy farao för strumpsömmar! Och den som liksom jag är hjulbent vet att det helt enkelt är omöjligt att få sömmarna raka. DE VRIDER SIG UTÅT! Så härmed lämnar jag ett löfte: Jag kommer aldrig aldrig, hur modernt det än blir, att någonsin mera i mitt liv ta på mig strumpor med söm. Så var det sagt.
Sen kan man ju undra hur insnöad en människa kan bli. Hänga upp sig på lite strumpsömmar, dagen efter det att högerregeringens överklassbudget har släppts. Det finns ju större saker att reagera över. Men i alla fall! STRUMPSÖMMAR!
Här kommer i alla fall en fin bild på brudparet:
10 kommentarer:
Budgetar kan man läsa om överallt, men strumpsömmar är ett ämne som jag knappast hade ägnat en tanke om du inte hade skrivit om det. Jag har nog aldrig haft strumpsömmar, och nu vet jag att jag ska akta mig för dem utan att behöva göra misstaget att ikläda mig sådana själv. Tack för det!
Varsågod, det bjuder jag så gärna på
Jag tror faktiskt aldrig jag har haft strumpsömmar. Hur kunde du vara så gammaldags? Men 1953 fick jag ett par svarta silkesstrumpor med söm i ett lyckobrev på Svenljunga marken. Dem gav jag mamma, som hade sorgkläder då. Jag tror inte hon blev speciellt glad.
Vilken konstig adress det blev på mig. Försöker en gång till.
Kära fru decibel! Det där är förträngning. Det fanns ingen annan sorts strumpor på femtitalet. Jag tror att dom började försvinnan en liten bit in på sextitalet.
Jag tycker att det är ett fint brudpar. Med eller utan strumpsömmar på tärnan!
/Lina
Kära brudpar, tärnor och Långa skuggor! Ni var alla säkert jättefina. Jag har i och för sig aldrig sett ett riktigt fult brudpar eller fula tärnor.
Men åter till kärnfrågan: strumpsömmar! Kom ihåg att vi levde olika liv, Långa skuggan. Jag var ute och dansade en gång i mitt liv, i Borås Folkets park. Eller dansade är väl mycket sagt. Jag tittade på när du dansade. Detta var kanske 1963. Jag är helt övertygad om att jag inte hade strumpsömmar då till min blårutiga klänning. Strumpor utan sömmar kom på 50-talet. Innan dess hade jag knästrumpor, kraftigare strumpor med livstycke eller långbyxor. Jag var ett barn medan du var ute i buskarna och pussades i dina strumpsömmar...
Kära nån!
Strumpsömmar har jag klara minnen av. Dessutom fick jag något senare i livet, när strumpbyxorna gjort sitt intåg, veta att åtminstone vissa män saknade höfthållare med strumpeband. Det var lite sexigt att känna det där strumpebandet med baksidan av handen, när man gick hand i hand med den åtrådda!
Till fru Decibel: Innan jag läste ditt senaste inlägg hade jag räknat ut att du väl inte var den som rände i parken precis?! Själv har jag numera övergett allt vad sådant heter inkl. strumbyxor. Det får bli långkalsonger när kylan kommer!
Syrran
Kanske det ja
Strumpsömmar eller inte, ett fint bröllop var det ialla fall! Lotta
Skicka en kommentar