Det glada 60-talet

Jag har märkt att det på senare tid har dykt upp ett väldigt intresse för 60-talet, min tonårstids decennium. Ja, egentligen flyter de ihop lite granna, de där åren i slutet på 50-talet och början på 60-talet. Vad är typiskt 50-tal? Och typiskt 60-tal? Så där tydliga är nog inte gränserna mellan årtiondena. Alldeles klart är dock att skillnaden mellan 60-tal och 2010-tal är avgrundsdjup i vissa avseenden. Om man berättar för tonåringar idag om hur det gick till i början av 60-talet så tror dom att man hittar på. Och om man tycker att jämställdheten har gått i stå och inte förbättras ett dugg, så kan jag bara säga: Det har den. Verkligen!!

Då, i tidernas begynnelse, var det inte lönt för en tjej att bryta några mönster, för då kunde man tala om utanförskap! Å andra sidan var det ju ganska lätt att följa mönstren, för de var väldigt tydliga. Man kunde bära sig rätt åt, eller fel. Ingenting däremellan. Om jag berättar om hur det gick till när man skulle ut och dansa så förstår nog läsaren vad jag menar.



Vi tänker oss att det var en lördagskväll i maj och dans på Hjortnäs, en festplats långt ute i skogen utanför Torestorp. Dit skulle alla, det var sommarens häftigaste ställe. Förberedelserna för detta evenemang började redan på lördageftermiddagen när man kom hem från skolan. Ja, vi gick ju i skolan på lördagarna på den tiden. Då gällde det att fort som sjutton tvätta håret och rulla upp det så att det skulle hinna torka. Rulla upp undrar du kanske? Ja, alltså på såna där hårspolar. Det finns väl fortfarande? Den som var riktigt lyxig hade en egen hårtork, en sån som frissan hade. Någon fön fanns inte på den tiden vad jag kan komma ihåg. Den som hade riktigt god framförhållning rullade upp håret redan på fredagskvällen och sov med spolarna i håret på natten mellan fredag och lördag. Sov och sov förresten, det var väl fel uttryck. Man fick ligga i en konstig stel ställning med armbågen under huvudet så att det inte skulle sticka för mycket i hårbotten. Fast det gjorde det i alla fall.

Sen var det då dags att göra sig iordning. Håret skulle tuperas och sprayas så att det stod för sig själv. Underkjolarna skulle kontrolleras så att de inte hängde under kjolen, och så var det ju de där rackarns strumpsömmarna som skulle sitta rätt. Vi tyckte för det mesta att vi var ganska fina när vi gick hemifrån. Fast då visste vi ju inte hur vi skulle känna oss när vi gick hem.
Jaha, så var det då dags att ge sig av. Min kompis hade en pappa som hade bil, och han skjutsade oss dit ibland om vi bad snällt. Sisådär klockan åtta började dansen, och det var då som alla oskrivna regler för aftonen började gälla:

Tjejerna satte sina handväskor längst fram på scenen framför orkestern - bara tänk! Ingen var rädd för att nån skulle knycka nåt! Innetjejerna satte sig också på kanten framför orkestern för att de skulle synas riktigt bra. Killarna fanns inte alls på dansbanan så där tidigt, dom var väl borta i buskarna för att stärka sig och skryta om sina kommande erövringar. Därför började kvällen med att tjejerna dansade med varandra en bra stund. Allteftersom tiden gick började spänningen tillta, man kunde känna det i luften. Efter nån timme eller så började gossarna sakta närma sig dansbanan. De gick lite nonchalant och pratade med varandra, kastade förstulna blickar på tjejerna för att kolla vem som var snyggast. Tjejerna jobbade förtvivlat för att verka oberörda. Det gällde att se glad ut om man skulle få dansa, så leendet klistrades på redan vid detta stadium. De som ,liksom jag, hade oturen att behöva glasögon, stoppade obemärkt ner dem i väskan. Att ha glasögon innebar verkligen ett hinder för att få dansa.

Ännu så länge hade ingen av pojkarna bjudit upp. Mitt på dansbanan på Hjortnäs står en påle som håller upp taket över dansgolvet. Sakta sakta masade sig skocken av killar framåt mot pålen, så att de kom att stå mitt på dansbanan. Och så plötsligt!! som på ett givet kommando gav sig hela horden som ett lämmeltåg av för att bjuda upp. I och med det så hade själva utslagningsmekanismen satt igång. Det gällde att få dansa!

För en tjej handlade det bara om det. Man skulle bli uppbjuden. Skulle du - o hemska tanke - göra bort dig så totalt så att du gick och bjöd upp, så kunde du lika väl gå under jorden och aldrig mer visa dig på en dansbana. Nä, man skulle stå uppställd, ta av sig glasögonen, se till att man stod långt fram i tjejhögen så att man syntes och så skulle man le. Framför raden av danslystna och bekräftelsesökande tjejer gick killarna och synade oss uppifrån och ner. Le! le! Se glad ut!

Nåja, det fanns gott om tjejer som inte behövde det. Det var innetjejerna, de som alla killar ville dansa med. Och så fanns det de som var med i ett kompisgäng. De hade ju sitt på det torra, för de visste ju att de skulle få dansa. Annars gällde det att duga eller inte duga. Ingenting kunde vara tydligare. När jag tänker tillbaka på den här tiden så vet jag hur det känns att stå där och hoppas och hoppas på att nån enda skulle se en och tycka att man dög att dansa med. Inte alltid, kvällens rolighet bedömdes ju av hur många danser man "fick" och det kunde väl hända ibland att jag också hade roligt. Lika ofta dock gick man hem med tanken att man inte var så fin som man hade tyckt innan man gick hemifrån.

Min storasyster som redan på den tiden var en stark och klok tjej, hon vägrade att ställa sig där och låta sig synas. Aldrig i livet att jag tänker stå där och låta mig granskas nån mer gång sa hon och jag tror att hon inte gjorde det mer heller. Men jag, jag fortsatte att rulla håret, hoppas på att få dansa och att duga. Om och om igen.



Nåväl, så gick kvällen. Och så fram emot elvatiden, så kom DAMERNAS TRE! Alltså, det betydde att tjejerna hade tre danser på sig att tala om för killarna vem dom var intresserade av. Då hade killarna redan under kvällen förberett detta ögonblick och garderat sig. Så här var det: Den som man väldigt väldigt gärna ville följa till porten och pussa på bjöd man upp minst tre gånger under kvällen. Det gick bra med två gånger också. Man kunde dansa två danser med flera stycken, så att man hade större chans att bli uppbjuden på damernas. En enda dans dansade man med nån som man var kompis med eller nån man kände sig skyldig att dansa med, eller kompisen till den som man hade bjudit upp tre gånger¨, för då kanske man låg bättre till där. En kille som inte fick första damernas kunde lika väl gå hem nu, för han hade inte fallit nån av tjejerna i smaken.

Efter damernas tre kom så TACKEN! Det var den första dansen efter damernas, och det var nu det blev himla pirrigt för nu skulle det liksom avgöras vilka som skulle gå i par hem efter kvällen. Tacken var också fruktansvärt viktig. Den tjej som gick och bjöd upp en kille på tacken om hon bara hade fått en dans med honom, hon var fullkomligt bortgjord. Henne pratades det om hela veckan efteråt på raster i skolan eller på fikarasten på jobbet. Men om man bjöd upp en på tacken som faktiskt var intresserad och man hade dansat med två eller tre danser, så sa killen till tjejen: Hur kommer du hem? Och då var det klart! Efter tacken var det en dans till och så kom sista dansen. Då sållades agnarna från vetet. En del av oss hämtade sin väska på scenen och gick hem med vissheten att man inte dög. Andra seglade på små moln och skulle vara lyckliga och nyförälskade i åtminstone fjorton dagar eller till nästa dans. Några har faktiskt funnit sina livskamrater på Hjortnäs, hur det nu kunde vara möjligt. Andra minns de där danskvällarna med obehag. Jag själv då? Ja, nog är det väl blandade känslor. Det var spännande också, mitt i all förnedring. Men vi visste ju inget annat. Och på sätt och vis var det lätt. Vi behövde aldrig sväva i ovisshet om hur man skulle bete sig, det var klart som korvspad.Och man visste precis om man dög eller ej. Aldrig att jag tror att tjejer i dag skulle låta sig behandlas så här? Eller skulle dom? Jag undrar hur dom gör nu för tiden när dom blir ihop? Jag har inte fått nån riktig kläm på det. Det skulle vara spännande att veta. Min käre make träffade jag i alla fall inte på Hjortnäs. Det gick till på ett annat vis, men det tänker jag inte berätta här.