Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hur kan du tro att du kan leva utan detta! Du är ju sån! Obotlig teaterapa enligt maken! Sen du var bebis inbligt mig!
Enligt mig skulle det vara- Jag fepplar på tangenterna efter födelsemåltiden
Jag instämmer med moster.Det är lika bra att du lägger ner det där med att lägga av. Och en lyckospark till er! Vi sitter i publiken. Kanske lite trötta efter lördagens fest men vi ska nog kunna vara med och applådera fram det bästa hos er ändå!
Skicka en kommentar