Varannan onsdag

Livet är inte alltid så enkelt. Alltid har man nåt att oroa sig för. Ibland är det som om det sitter en liten mus inne i magen och gnager och gnager, särskilt på nätterna så att man inte ska få sova. Den där musen kommer liksom på köpet den dagen man blir mamma för första gången och sen blir den ens följeslagare resten av livet. Man får nog ta det, det ingår kanske på nåt sätt. Då behöver man ha nåt som hjälper en att koppla loss det där ibland. För mig är varannan onsdag min särskilda lilla oas i tillvaron. Det är då jag får träffa de fantastiska underbara Näktergalarna och sjunga tillsammans med dem. Å, det låter inte alltid så himla vackert när vi sjunger, men ibland gör det det, och då är ju lyckan total. Att öva, att skratta, att tralla och sjunga och göra det tillsammans med andra, det är härligt. Dessutom har man inte tid att tänka på något annat de där timmarna. Man blir liksom uppslukad av det här gänget och av det vi har för oss. Det spelar ingen roll hur trött man är när man går dit, så fort man har sjungit de första tonerna i Blå visan, så släpper tröttheten: "Nu blommar isopen i långa rader, och än går blodet runt och jag är ung" - och plötsligt så känner man sig ung. Jaha då, det är sant.
Men sisådär en gång om året så får den där sångartillvaron en extra krydda, för då får vi träffa Christina Angsvik. Hon är en körpedagog från Halmstad och hon är perfekt för oss när vi behöver lite ny inspiration eller lära oss lite nytt och anta lite utmaningar. I lördags var det dags igen att ta emot Christina hos oss på Örbygården. Hela lördagen höll vi på, och man blir alldeles tom i huvet när dan är slut, men man blir så lycklig! Det är spännande rytmer och annorlunda melodislingor och gamla kända sånger om vartannat. Att man kan hinna med så mycket på en dag!
Christina anordnar ofta körinternat hemma hos sig i Halmstad, och den som är intresserad kan med fördel ta kontakt med henne och få en sånghelg att minnas.

Se själva hur roligt vi hade:

Koncentrationen måste vara total, annars går det åt fanders.......

Och här har gubbarna fått lite noter att fundera över. Kanske är det den afrikanska nyårssången. Då deklarerade herrarna att de inte tänker fira nyår i Afrika. Inte om man måste klara av att sjunga den där sången..

Tjejerna hade det inte alltid så lätt de heller. Så nog hade Christina fått lite att bita i, det ska jag inte säga annat.

Precis när det var dags att ta rast, tittade solen fram!

Och på kvällen hade vi fest förstås. Det är konstigt det där, en hatt på huvet får en att våga bjuda på sig! Fram för hattar!