Idag var det skolavslutning. Jag var inte där! Det var med en härlig känsla av nån sorts olydnad som jag vaknade i morse, insåg att det var blomstertidsdagen och jag tänkte inte gå dit! Kan nån fatta! Jag menar, lite feset är det ju att inte ha bättre olydnad att komma med än att strejka från nåt som man inte behöver gå till! Jag behöver nog vässas lite grand tror jag. Härom året fick jag en bra text av en jobbarkompis som jag nog hade tänkt att leva efter. Så gick det med den saken! Så här lyder den:

När jag blir gammal skall jag klä mig i lila
och hatt i rött som inte matchar och inte klär mig,
Och jag ska använda pensionen till konjak och
finhandskar
och sandaler av satäng och säga att vi inte har råd med
smör.
Jag skall sätta mig på trottoaren när jag blir trött
och glufsa i mig gratisprover i butikerna och rycka i
nödbromsar
och dra med käppen längs staketen
och ta igen allt jag inte vågade som ung.
Jag skall gå ut i regnet i tofflor
och plocka blommor i andras trädgårdar
och lära mig spotta.

Du kan klä dig i gräsliga skjortor och bli fetare
och äta ett kilo korv på en gång
eller bara bröd och inlagd gurka en hel vecka
och samla pennor och gem och ölbrickor och grejor i askar.

Men nu måste vi gå anständigt klädda för att hålla oss
varma och torra
och betala hyran och inte svära på gatan
och föregå med gott exempel för barnen.
Vi måste bjuda vänner på middag och läsa tidningen.

Men kanske borde jag öva mig redan nu litet grand?
Så att folk som känner mig inte blir alltför besörta och förvånade
när jag plötsligt blir gammal och börjar klä mig i lila.
(Jenny Joseph Ur: When I am An Old Woman I Shall Wear Purple, 1987)

Om man bortser från att jag mycket gärna redan använder lila, så finns det nog en hel del i den här texten att lära för ett lydigt barn som undertecknad. Dags att börja sitt nya olydiga liv!!