Hur ska detta gå?

Så var man tillbaks igen. Var då? undrar kanske vän av ordning. Jo, på JOBBET! Är hon inte klok den där människan? Hade hon inte lyckligt och väl lämnat den världen för att njuta sitt otium?

Jo, visst var det så. Men nu är det ju en gång så att det finns saker i livet som lockar, och då blir det som det blir. I alla fall så ska jag vara med i ett läs-och skrivprojekt i tio veckor. Jag tänker att det är bra på många vis:

1. Ibland saknar jag mina arbetskompisar lite. Nu får jag träffa dom.
2. Pratbehovet, det enorma, blir tillfredsställt utan att älskade maken får klåda i öronen.
3. Det är ju faktiskt lite spännande när barn lär sig läsa, så då kan man få uppleva det igen lite.
4. Money, money money. Folkpensionärer kan inte äta sig feta precis.
5. Sen, när det har gått några veckor och jag tycker att det börjar bli lite jobbigt, då är jag snart klar. Och när jag är klar då kan jag igen känna den där sköna frihetskänslan. Det blir ju så lätt vardag och man går där i sina invanda mönster och glömmer att njuta av livets frihet. Då skadar det inte att bli lite påmind om hur bra man har det.

I alla fall, idag var jag på skolan för att planera och förarbeta lite granna. Men hallå! Jag hade ju glömt hur man gör när man tänker! I alla fall pedagogtankarna! Jag kände mig som en liten prao igen. Fast efter en stund började pusselbitarna falla lite på plats. Kanske kanske att det går. Men jag säger som Barbro Hörberg ; lämna alla dörrar öppna, låt det blåsa i ditt liv.
En liten bris blir det i alla fall att komma tillbaka och jobba.