Här är Pettersson. Pettersson var förr i tiden en av mina bästa vänner. Å, vad vi hade roligt! Vi dansade hambo och köraschottis och mazurka. Vi hoppade längdhopp och sprang 60 meter på löparbanan på Örby idrottsplats. Vi skuttade runt i livet tillsammans och hade allmänt trevligt. Men nu! Pettersson är en svikare! Aldrig mera tänker han ställa upp på köraschottis på midsommar! Aldrig ett längdhopp till i hela livet! Nej, han tjurar och vresar och är allmänt jävlig.
Och här är Andersson. Ingen ska komma och tro att han är bättre på nåt vis. Nähä då, han jävlas lika mycket han. Och ibland verkar det som om dom har gaddat ihop sig och illpinas samtidigt dom små liven.Men idag har jag i alla fall haft inne dom för översyn. Resultatet blev som väntat. Totalt fördömande. Inget att göra åt. Dom kommer inte att bättra sig. Så det blir att ignorera dom djävlarna och låtsas att dom inte finns. Det finns så mycket trevligheter i livet och jag har så många vänner ändå så jag behöver inte bry mig om de här svikarna. Nä, från och med nu så ger jag högaktningsfullt fasiken i er och lever på ändå och har roligt och bär ved och eldar i skogen. Och jag tänker visst inte avstå från att gå i skogen och plocka svamp i sommar! Bara så att ni vet det, Andersson och Pettersson! Jag har morfars gamla skogskäpp att ta till! Ni ska inte kunna hindra mig! Så det så!
7 kommentarer:
Vilka taskmörtar! Vad säger de om du börjar dansa med nån annan? Kurtsson och Bertsson kanske? Själv har jag en svikande Gregersson som inte vill spela orgel med mig.
De ser verkligen otrevliga ut.Kan du verkligen inte byta ut dem mot några rejäla typer?
Åsna: Nja kanske inte nån annan precis..men jag kanske kan fresta dom med lite slowfox. Det kanske går.
Fru Decibel: Nä, dom lär inte vara utbytbara enligt expertisen
Jag tycker att du har varit lite orättvis mot dem, du kunde väl åtminstone ha fotat dem med tillhörande ben, då ser de inte så sjuka ut.
Kram
/ Lina
Jag måste ha missat detta inlägg för annars skulle jag kommenterat tidigare. Det är en av de större sorgerna även för mig att jag inte klarar att dansa hambo längre. Från att känna sig som en svävande älva i dansens virvlar till att stampa omkring som en annan vedklamp, det är inte roligt. Men jag säger som du. Vill man leva livet fullt ut får man minnas med glädje och ägna sig åt nya roligheter istället. Som att skriva blogg t.ex.
Skogsviola:Så får jag be om ursäkt för Andersson. Det är en alldeles egen personlighet och har inget med den trevliga släkten Andersson att göra
Det där med knäna är ju en släktgrej som spritts vidare till oss avkommor. Mitt ena knä är inte mycket att hurra för efter en vådlig innebandyskada för 15 år sen. Inte för så länge sen slog jag upp skadan när jag klev ner i ett djupt traktorspår på en cykeltävling. Prognosen från tävlingsläkaren var dyster " Du kan glömma allt vad cykling och motionerande heter för all framtid" sa hon till mig. Nu visade det sig att hon hade fel. Knät läkte ihop trots allt, så jag kan fortsätta med min träning. Desto dystrare blev jag när jag var på ett återbesök och läkaren( inte tävlingsläkaren)också undersökte mitt andra knä som jag aldrig har skadat, han dömde ut det och sa att det var väldigt instabilt och dåligt, trots att jag inte haft något problem med det. Mycket av mitt genetiska arv är jag stolt och glad över. Men lite bättre knägener hade varit önskvärt!!!!
Skicka en kommentar