Nya häxtider!!

Vilken tur jag har som har folk i min närhet som förstår att det är viktigt att äga en häxperuk! Annars skulle man ju kunna tro att man blir bedömd som lite galen och icke tillräknelig om man önskar sig en häxperuk i julklapp.

Det var faktiskt vad jag trodde att de skulle tänka. "Nu har det slagit slint på morsan. Såna där fånerier bryr vi oss inte om" trodde jag att de skulle säga när jag framförde min önskan. Men icke!! Jag fick den! Så nu är jag fullt utrustad för häxturneer igen. Blåkulla och Snickaregården och alla andra som behöver en lagom farlig häxa: Here I come!

Så var det lite vardagligt skryt också: Johnsons julgran är ovanligt vacker i år. Kolla själva!

God Jul

Jaha, så var skinkan kokad och griljerad, julblommorna inhandlade, julklapparna inslagna och klara och huset städat. (Det tog ju inte så lång tid, nyinflyttade som vi är.) Det återstår pynterier och att ta in granen, men det blir inte förrän i morgon. Så vad ska jag hitta på idag? Skriva julklappsrim förstås. Och sen - En god bok kanske...
För den som undrar hur knäcktävlingen gick så vill jag bara meddela att den kommer att gå av stapeln på trettondagsafton i närvaro av en idoljury. Resultatet meddelas senare.

GOD JUL!!!

Var är rättvisan i Borås nu då?

Jag hörde på radion och läste i tidningen att tjejidrotten i Borås får mycket mindre anslag än killidrotten. Inget förvånande i och för sig, så har det ju alltid varit, men jag tänkte att nu när dom har så duktigt folk i turist-och fritidsnämnden så kanske det hade blivit bättre. Så icke tyvärr. Men Rom byggdes ju inte på en dag. Det tar väl lite tid kan jag tro. Och en del av ledamöterna har nog lite andra saker att tänka på just nu.
I alla fall anser sig Långa Skuggan tvungen att ryta i när ojämlikheten sticker upp sitt fula tryne.
Men kolakakorna blev goda!

Kreativitet

Jaha, så här såg det ut idag när flickorna Johnson och jag gjorde marsipangodis. Linnéa och Alva hade aldrig gjort det förut, så jag tog på mig min mest pedagogiska min och skulle förklara hur det går till: - Nu finns det förstår ni, en massa roliga figurer man kan göra av det här: Kantareller, jordgubbar, ärtskidor och grisar. Se här nu hur farmor gör!

HA! HA!

Släng dig i väggen! Här kommer en lista över godisfigurer:
lussekatt, pizza, koblaja, grodor, får, tomtar, takos, morot, jordgubbar, kakor, flugsvamp, kantareller, chokladkakor, larver, liggande gris utan ben, stående grisar på svaj, brödrost(!) äpple, paket, domherre, polkagris, rutor, katter, får, julgran, grässtrå, blommor, kaniner och kanske något mer som jag har missat.

Ja må säga att det blev ett läckert fat med godis. Jag menar då läckert för ögat. Om smaksensationen är den samma är väl mer tveksamt med tanke på hur marsipanen blev hanterad. Kreativiteten var det dock inget fel på. Fram för fritt skapande!!

Fint luciafirande

Jadå, det blev som vanligt ett högklassigt luciatåg på Örbyskolan. Finast var Linnea förstås. Tyvärr är hennes farmor ingen vidare fotograf, men i alla fall. Lite fick jag med.

Den tionde december - var är tröttheten?

Det är en märklig känsla man får när julen närmar sig med stormsteg och den STORA TRÖTTHETEN inte har infunnit sig! Nu har jag avverkat en julavslutning med näktergalarna och i kväll är det Backens skolajulavslutning(det ordet var inte att leka med!) och vid det laget brukar det bara vara en trasa kvar av undertecknad. För att inte tala om allt luciafirande till höger och vänster! Kan nån tänka - jag ser fram emot torsdag kväll när vi ska gå och se och höra Örbyskolans luciatåg där barnbarnet Linnea är med. Inte har jag sett fram emot något luciatåg på åtminstone 45 år! Då är ju i regel tröttheten som värst och oredan i hemmet som störst. Men icke nu! Det är nästan så att man undrar om det är något större fel på en när man börjar tänka i banor som "man kanske skulle ta och göra sig en egen leverpastej i år" eller " det där med sillinläggning kan väl inte vara så märkvärdigt". För att inte tala om VI-tidningens recept på julgodis som man nog icke kan motstå att pröva på. Var ska detta sluta???

Det här är det bästa jag någonsin gjort...

Så är det då fullbordat. Det ultimata knäckkoket.

Varje julafton går stora knäcktävlingen av stapeln i vår familj. Det är lillbrorsan och jag som båda gör anspråk på att vara knäckmästare som brukar göra upp om årets titel. Det som bedöms är doft, smak, färg och hur bra den lossnar från formen. Ja, det har väl växlat genom åren vem som har avgått med segern i denna knäckgiganternas kamp. Tyvärr blev jag tvungen att för första gången lämna walk over förra året. Jag kunde inte klara av att ens visa upp de där beiga sk. knäckarna med en konsistens som lösbajs. I ÅR DÄREMOT kan ingenting hindra en storseger!! Bäva månde lillbrorsan inför årets duell!!

Första advent

I går var det första advent. Ett av barnbarnen går och läser för prästen - som det ju kallas när man går i konfirmationsundervisning. Därför följde jag med henne till kyrkan. Det är ju alltid mysigt där på första advent med alla de härliga kända sångerna och psalmerna och med alla ljus som är tända. Prästen var en ung liten pojke som är Jossans "läsepräst". Han gjorde ingen människa för när med sin predikan heller, så allt var egentligen trivsamt och bra. Ändå går det inte för en annan hedning att komma till kyrkan utan att få en massa undringar.Hur i all sin dar?... Men inte kan det väl.... Vad stod det nu här i den där episteltexten?...


Igår, med anledning av den där episteltexten, kom den där funderingen som jag har haft förut: Vad i hela friden har den där Paulus i Bibeln att göra? Han träffade ju inte ens Jesus! Hur ska han kunna tolka vad Jesus menade? Han gör det tydligen på sitt eget vis också, med alla sina pekpinnar om hur folk ska leva och handla. Sån var ju inte Jesus! Han sa: Den som är utan skuld kan väl kasta första stenen. Och så vände han andra kinden till. Hans vänner var dom som levde utanför samhället. För att inte tala om Paulus nedsättande syn på kvinnor! Jesus närmaste vänner var ju kvinnor.Jag tror inte att Jesus och Paulus hade blivit kompisar om dom hade levat samtidigt. Nej, utan Paulus skulle för min del det kristna budskapet ha varit mer lättsmält.
Ta bort den där gubben ur Bibeln!

Nu ska jag lägga till ett boktips till min lista: Marianne Fredriksson: Enligt Maria Magdalena. Läs den!

Långfrukost

Häromveckan var jag hos yngsta dottern och hennes sambo, hälsade på och sov över. Det blev en gemytlig morgon med en massa god och närande mat framdukad på frukostbordet. Bråttom hade vi inte, mysljusen var tända och allt var behagligt och trivsamt. Dottern förklarade att de ofta börjar dagen med "långfrukostar" med mycket mat nyttig mat och lite lagom morgonprat.

Det där med långfrukost är en bra idé. Det måste vi införa, gubben och jag, tänkte jag. Så jag gav order om hur nästa frukost skulle se ut hemma: Havregrynsgröt förstås med mjölk, juice, kokta ägg, rostat bröd med apelsinmarmelad och så te och/eller kaffe. Jaha, jag brukar ju få det som jag vill ha det så apelsinmarmeladen inköptes, brödrosten åkte fram, mysljuset tändes och köksbordet blev fullt.

Ja, det blev en god och närande frukost, men sen kom vi till det är att vi skulle prata morgonpratet också, och där tog det liksom stopp. Där sitter vi mitt emot varandra, det gamla paret sen 45 år, tittar på varann och vet inte vad vi ska prata om!!

Lite kyligt väder idag, sa gubben. Men det blir nog bättre längre fram sa jag. Och sen var det dags att ta hand om disken...

I går var jag på Örbygården och sjöng med vår näktergalskör. Det blev så himla fint när vi sjöng "du är det finaste jag vet"! Och då, när man liksom hör att allt stämmer och det blir nästan som en liten änglakör - nåja - , då infinner sig nåt som liknar lycka, tror jag. Det behöver inte vara hela låten som går bra, det räcker om det stämmer en liten stund innan det blir pannkaka, då känns det härligt!
Jag tror på det där att man blir frisk av att sjunga i kör. Vad kan det bero på? Kanske att man åtstadkommer något tillsammans med andra?
Jag tror i alla fall inte att det spelar någon roll på vilken nivå en kör ligger. Det har med annat att göra. Nåra hormoner nånstans eller så. Fast jag förstår ju att Åsnemammans lyckorysningar, om hon får några , och det tror jag nog att hon får ibland, inte kommer sig av samma saker som näktergalarnas. Vi spelar ju liksom inte i samma division. Men själva grejen, den är densamma ändå tror jag.
I går kväll, när vi hade yvts färdigt över Du är det finaste jag vet, så gav vi oss på "Flickor bak i bilen." Vänta bara!! Den kommer också att bli bra! Då ska vi showa också lite och greja med tutor och sånt.

Äntligen är man med igen!

Det tog lite tid, Telia! Det kan man inte säga annat! Men nu är jag äntligen inne i bloggvärlden igen. Aldrig trodde jag att man så fort skulle bli bloggtillvand.

Så nu när jag har läst alla mina bloggkompisars inlägg - det tog lite tid - och kommenterat lite här och där, så är det väl dags att visa sig för världen igen.

Nu har vi flyttat färdigt. I alla fall nästan. Det är jättekonstigt, vi tyckte ju att vi hade fått det så himla bra på Kyrkogatan, man kunde inte ha det bättre och trivas mer än vi. Så kommer vi hit till Fredensborgsgatan( bara smaka på gatunamnet - Fredens Borg - fint va?) och upptäcker att detta boende är ännu bättre! Så här känns det: Nu har vi kommit hem.

När vi flyttade från vårt kära Hjortedal, så kände vi alls ingen saknad eller längtan tillbaka. Men nu, när vi har kommit hit till vårt nya hem så upptäcker vi en massa likheter med Hjortedal, och det känns alldeles utmärkt: Ett stort maffigt kök som man kan dansa hambo i ifall man vill och inte har ont i knät. Ett sovrum som är nästan likadant som det på Hjortedal. Och utanför köksfönstret matar vi småfåglarna precis som på Hjortedalstiden. En behaglig känsla lägger sig tillrätta i magtrakten.

Jag kan konstaterar också att en massa intressanta inlägg har kommit till medan jag har varit ute i kylan. Jag får ta och hantera detta lite undan för undan. Men syrrans dassinlägg bara älskar jag! Om jag nu hade kunnat länka rätt in i texten som jag ser att andra gör så skulle jag ha gjort det. Någon får lära mig vid tillfälle. Och så kan jag berätta att när våren kommer så ska jag måla dasset på Stenbäcken och göra fint. Sittbänken ska vi också byta så att man slipper få stickor i rumpan mer. Och hålen ska göras lagom stora. Men aldrig aldrig att vi ska ha färre än två hål på dass! Man måste kunna kompiskissa.

Nu ska jag visa hur fint vi har det i vårt nya hem:

Jaha, nu blev det inte som jag hade tänkt mig: Meningen var att alla foton skulle kommit här nedanför texten. Ack nej, inte vet jag varför det inte blev som jag ville. Men ok, ni har i alla fall fått se vårt stora fina kök, vår rymliga hall, vårt trevliga vardagsrum(Om någon undrar varför det hänger ett tygskynke på väggen så beror det på ett hål i där som behövde täckas. Jag tycker att det blev fint!) och framför allt det som jag så länge har velat ha: Vårt mysiga härliga bibliotek. Syrran och hennes gubbe dom har bott på många ställen och nästan överallt där dom har bott har dom intrett ett rum till bibliotek. Der har alltid varit det trivsammaste rummet. Det är nåt med böcker som gör det ombonat på något sätt. Nåväl, vi har aldrig haft möjlighet att möblera så förrän nu. Men nu äntligen så blev det av. Där står också datorn, så jag sitter där just nu och det är mycket behagligt. Oj oj oj. Det blev en för lång blogg, men det var väl ett uppdämt behov som behövde tillfredsställas kan jag tro.

Långa Skuggan tar en paus

Nu är det flytt på gång. Vi bär kartonger och hänger upp gardiner och snart kommer alla våra barn och förhoppningsvis något barnbarn också och hjälper oss att flytta. Det betyder att datorsladdar ska dras ur för ett litet tag. Därför säger jag nu hej då och på återseende till alla bloggkompisar. Nästa gång jag skriver ska jag tala om hur det är på nya stället.
Vi hörs!!

Toffelhjältar är hjältar

Jaha, så har jag lite funderingar igen över ett ord, som jag hörde för inte så längesedan. Det var en ung, vacker, klok och kärleksfull man som kallades "toffelhjälte". Lite lagom råa skratt följde efter konstaterandet att han minsann var en sådan. Då vill jag ge denne yngling lite upprättelse. Vad mig anbelangar så ska ordet "toffel" bort i detta fall. Han är en hjälte och ingenting annat. Han har nämligen fattat att han har en kvinna som är klok och ofta har rätt och som man ska lyssna på ibland för att livet ska bli bra.
Har någon hört talas om uttrycket "toffelhjältinna"? Jag bara frågar. Nej, det är ju som det ska vara att "karln är herre i sitt eget hus"? - "Kvinna i sitt eget hus"? Har ni hört talas om det? Nej, det är de här gamla idiotiska uttrycken som måste bort ur vårt språk innan tjejer och killar kan leva på lika villkor.

För övrigt har jag sett en ultraljudsbild på det nyaste barnbarnet. Fint!!!!!

Duke Ellington

I går var jag iväg och fick lite kultur i mig. Det var Duke Ellingtonkonsert i Örby kyrka och det var riktigt fint. Örby och Veddige kyrkokörer sjöng, och så var det Johannes Landgren på orgel, och en saxofonist som hette Håkan Lewin och var från Göteborg som spelade jättefint. Där var en solist som sjöng också. Hennes namn kommer jag inte på just nu.
Ibland är det bra att ta sig i kragen och ge sig iväg från stugvärmen och få sig lite upplevelser.
Detta var ingenting att ångra.

Fy skäms, Mona Sahlin

Skäms på dig Mona Sahlin, som sviker ett broderparti som i alla år har stöttat sossarna. Utan vänstern hade ni inte haft regeringsmakten vid många tillfällen under åren. I stället hoppar ni i armarna på ett parti som i mångt och mycket ställer upp på borgerliga värderingar ; det handlar minsann inte bara om arbetsrätten. Se bara på miljöpartiets inställning till friskolor t.ex. Hur kan du? grattis i stället till Lars Ohly. Det här vinner du många röster på.

Sjuka barnbarn är inte roligt.

Precis när livet är som allra bäst och inga orosmoln flyger över en, så ska naturligtvis ett barnbarn gå och bli sjuk. Det är fisigt av honom tycker jag. Och konstigt att man själv ska få ont i magen när det är barnbarnet som är sjukt. Pust.

Men jag har i alla fall varit duktig och stickat färdig en fin tröja till den minsta barnbarnsvarianten. Fin, eller hur? Och snart kommer det ett barnbarnsbarn också(Ja, bara bonusbarnbarnsbarn men i alla fall). Då får det bli nya tröjor att sticka.
Ylle Ylle Ylle på er yllihop!

Vårtevisan

Nu tänkte jag att man kanske kunde ha lite nytta av sitt bloggande. Det är så här att jag har en kompis som kom till mig nån gång i våras och frågade om jag kunde texten på en gammal visa som heter "Vårtevisan". Javisst sa jag och tänkte börja sjunga. Det visade sig att jag hade glömt hela visan utom sista raden i sista versen: För vårtekattan hade fått ungar.
Dock, det är märkligt hur våra hjärnor är skapta. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, men på något sätt fortsatte dom små grå att jobba med frågan utan att jag visste om det själv. Under hela sommaren har det nämligen dykt upp ett ord eller en versrad då och då från den där fåniga gamla visan, och allt eftersom så skrev jag ju ner det förstås. Nu fattas det en och en halv vers. Så om jag nu skriver sången här, så kanske det finns nån läsare av denna lilla blogg som kan hjälpa mig att fylla i resten. Eller också kanske nån stor poet som jag vet att det finns på nära blogghåll kan hitta på nåt annat bra att fylla ut tomrummen med. Nu hoppas jag bara att jag får med alla verser i denna blogg:

Jag är en yngling från Munkasjö, och såge helst att jag finge dö
jag har en vårta uppå min näsa, jag är så arg så jag ville fräsa

Den vårtan fick jag när jag var barn, sen har den suttit där mitt på kran
och den har vållat mig mycken gyckel, den lys som kattögat på min cykel.

En gång när jag skulle på kalas så höll ju allt på att gå i kras
för när jag skulle till att äta tårta så fastna grädden uppå min vårta.

Jag har en fästmö som är så snäll, vi skulle pussas i förrgår kväll
men det blev krångel redan i starten, jag pussa vårtan i förbifarten!

______________________, jag tänkte nu får det vara slut
______________________________________________


____________________________________________
Men när jag skulle ta bort bandaget, så höll jag närapå att få slaget!

För där som förut en vårta satt, där såg nu ut som en blomrabatt
Jag skrek mitt vett över folk och kungar, för vårtekatta hade fått ungar!

Jaha, så var den. Nu väntar jag bara på lite hjälp.

Men hallå! Strumpsömmar!!

I lördags var vi på bröllop. Alltihop var precis som det skulle: Solen sken på ett vackert brudpar, vigselakten var högtidlig och fin, maten var god och talen många. Festen efteråt var rolig, så man kan inget mera begära.

Men jag upptäckte en sak!!

Tre vimsiga tärnor hade tagit Kyrkogatan i besittning för att göra sig i ordning. De for runt som yra höns, duschade och fönade, sminkade, strök klänningar och en massa andra konstigheter hade dom för sig.

PLÖTSIGT UPPTÄCKTE JAG DET! En av tärnorna hade strumpor med söm!! Men hallå! Det där lämnade vi ju bakom oss redan på sextitalet! Det här var ett steg bakåt i kvinnofrigörelsen, det må jag säga. Vi som var med på den tiden vet hur det är att vara slav under strumpsömmarna! Varje gång vi skulle ut och ha lite roligt var det samma visa: " kan du kolla om strumpsömmarna sitter rakt? Och om underkjolen hänger nedanför? " Ständigt denna nödvändiga kontroll!! Och om det nu skulle misslyckas med underkjolen eller strumpsömmarna så kunde man ge sig katten på att nån fisförnäm människa kom och påpekade med lite överlägsen ton:" Hördudu! Strumpsömmarna sitter snett!"

Jag säger bara fy farao för strumpsömmar! Och den som liksom jag är hjulbent vet att det helt enkelt är omöjligt att få sömmarna raka. DE VRIDER SIG UTÅT! Så härmed lämnar jag ett löfte: Jag kommer aldrig aldrig, hur modernt det än blir, att någonsin mera i mitt liv ta på mig strumpor med söm. Så var det sagt.

Sen kan man ju undra hur insnöad en människa kan bli. Hänga upp sig på lite strumpsömmar, dagen efter det att högerregeringens överklassbudget har släppts. Det finns ju större saker att reagera över. Men i alla fall! STRUMPSÖMMAR!

Här kommer i alla fall en fin bild på brudparet:

Min fina svarta cykel

Jag har en ny fin cykel. Den är svart och jag köpte den för jag tänkte att nu när jag är ledig så får jag inte försoffa mig. Det gäller att hålla sig i form, och med tanke på skraltiga knän så tänkte jag att cykling nog är nåt bra. Det stärker musklerna och flåset men gör inte så ont i knäna som när man går. Springa- glöm det. Det är efteråt med det.
I alla fall, jag hade inte cyklat på flera år, och mina minnen av detta ädla transportmedel var ju att man liksom förflyttade sig av sig själv. Man bara trampade på, inget ansträngande alls, och så kom det ju nerförsbackar med jämna mellanrum som man fick bra fart i, och då fladdrade håret i vinden. Därför blev jag lite konfunderad när det inte alls gick av sig själv! Tvärtom! det tog emot förskräckligt och det verkade som om jag alltid hade motvind. Och alla små och stora uppförsbackar! Inte hade jag märkt dom när jag satt i bilen och körde. Små lutningar här och där gjorde livet surt för mig.Vindsuset i håret var ju kört från början, för jag hade varit så ordentlig att jag hade köpt en cykelhjälm också. Först tänkte jag att det var en ovanligt trög och besvärlig cykel jag hade fått tag i, men sen var jag tvungen att vara lite realist och inse att det kanske berodde på cyklisten att allt inte gick av sig själv.
Nåväl, nu har jag bitit i det sura äpplet, tryckt på en annan tankeknapp och bestämt mig för att det är kanon att cykla med tröga cyklar och i uppförsbackar, för då får jag ju mycket bättre kondis och kanske till och med kan gå ner i vikt lite grann.Man vet ju aldrig.

Långa Skuggan talar ut

Alldeles nyss har jag lagt ut bilden på bloggarens mörka och farliga sida. Om det var någon som undrade över namnet Långa Skuggan, så har ni fått svaret nu. Skrattande tanten är hon som skriver om barnsligheter på läger och om skänkar som målas och om fina barnbarn. Långa Skuggan däremot, är den som hytter med näven och vill ändra på grejer här i världen. För det mesta är det ju en del ord som man kan reta sig på.
Idag är det ett ord som är så vilseledande att man kan storkna. Tänk att ord kan ha så stor påverkan på hur man förväntas tänka!
Nu kommer det: FRISKOLA
Smaka på det ordet! Friskola! Visst låter det underbart! En FRI SKOLA!! Frihet, vilket underbart ord! Tills man börjar fundera lite mer.
Friskola - fri skola - fri från vad? Fri till vad? Vems frihet? Det kan ju ändå inte vara frihet från ansvar?!
Men man kan ju tänka sig frihet att slippa stöta på människor som tänker och tycker olika än man själv. Som kanske ser lite olika ut eller har olika sätt att leva.
Man får ju inte heller glömma att skolan är fri att säga: Tyvärr lilla vän, vi har inte plats för dig på vår fina skola, för nu har vi fullt och vi har inte resurser att ta emot såna som är så resurskrävande som du.
Möjligheten att ta ut "frivilliga" terminsavgifter är ju förstås en frihet för den som driver skolan.
Nej nej nej, inte är det frihet för ett barn att undanhållas möjligheten att få kunskap om olika människors sätt att leva och tänka. Utan kunskap - rädsla - rädsla föder fördomar - fördomar föder motvilja, i värsta fall hat.
I det här landet är vi segregerade tillräckligt ändå, utan att öka på eländet med att göra skolor som lär ungarna i det här landet en vi-och dom känsla.

Saker ska ha sitt rätta namn som en kompisbloggare skrev i ett inlägg för ett tag sen. Låt oss sluta kalla denna företeelse för friskola. Det rätta namnet är privatskola, subventionerad av oss skattebetalare.

pensionärslivet är inte dumt

Listor är trevligt att göra. Man kan göra listor om allt möjligt. Nu tänkte jag göra en lista över allting som är bra med att vara pensionär:

* Man bestämmer själv när man vill stiga upp på morgonen
* Om man inte vill behöver man inte stiga upp över huvud taget. Fast det vill man för det mesta.
* Man får läsa precis vad man vill.
* Man behöver inte ens läsa någonting om man inte vill.
* Man behöver inte ägna sig åt Elevens Val
* Man kan plocka svamp på förmiddagarna
* Man kan dricka vin precis när man själv vill
* Man kan sitta uppe hur länge som helst på kvällarna och titta på bra eller dåliga filmer
* Man kan åka på semesterresor under lågsäsong och få det lite billigare. Vilket älsklingsgubben
och jag ska göra PÅ LÖRDAG!!

Dåliga saker då? Ja det är väl uppenbart vad det kan vara så det är väl onödigt att tjata om.

apropå att bli barn på nytt

Här kommer de synliga bevisen på att det är skoj att vara barnslig. Här kommer lite fina foton från Hultlägret

Igår hade jag turen att få lyssna på en fenomenal vissångare, Per Sörman heter han. Jag hade läst om honom i VI-tidningen och då tänkte jag att honom skulle jag gärna vilja höra. Inte visste jag då att jag skulle få göra det i en lagård i Ginkalunda. Men så var det, och idag känns det så där gott som det gör när själen har fått sitt.

Nu var det så att detta var en man som man inte bara lyssnade på, man upplevde honom helt enkelt med (nästan) alla sinnen. Han var lika mycket skådis som sångare, ja han var helt enkelt en fenomenal uttolkare av Dan Andersson, Evert Taube, Nils Ferlin, Mikael Wiehe, ja, vem han än gav sig på . Aldrig har jag hört en sån tolkning av Karl-Alfred och Elinor, eller Eldarevalsen, eller för den delen Wiehes "Du är den jag kunde va". Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Och bra och kunnigt mellanprat hade han också. Oj! Vilken lirare. Jag skulle tagit ett kort på honom med telefonkameran, men det var för mörkt.

Detta ska jag leva på länge.

Vad sägs om det här?!!

Nu kan man vara belåten. 11 liter! På en halvtimme!! Äntligen har dom dykt upp, godingarna. Jag får nog lägga undan en liten burk till syrran, då blir hon nog glad. Och så får man inte glömma att spara till julafton. Det är skönt att bli påmind om att den finns nåt som heter sommar mitt i midvintertid.

Barn på nytt

En gång om året, i augusti, när Unga Örnar har sitt traditionella Hultläger, så får jag min årliga barnslighetsinjektion. Den har jag fått i helgen och den har jag nog nytta av några månader får man hoppas. Det är då som man plötsligt inte ligger och kavar lugnt och stilla i vattnet när man badar, utan dyker svanhopp och krokolilhopp och grodhopp och gräver ner tårna i bottengeggan bara för att det är kul. Och det är då som man tycker det är jätteroligt att åka vattenrutschkana på såpade presenningar fast man skaver sig lite på rötterna som gör sig påminda under presenningarna. Och man kollar varandras godispåsar och byter en grön groda mot en seg svamp eller en saltlakrits mot en suris. Och man leker tramsiga lekar och grillar korv som blir sotig, och sen, på söndag kväll då är man TRÖTT!!!!
Nu ska jag vara vuxen och klok jättelänge. Men nästa år då tar jag mig nog en ny dosis barnslighet. Om knäna håller.

Får jag presentera....

Här är familjens nykomling och senaste barnbarnet: Karl Karlsson, född den 5 juli 2008.
Visst är han fin?

Målas det en skänk?

I går stod jag på altanen på Stenbäcken och målade en gammal skänk. Som jag stod där och strök på färgen, så kom jag plötsligt ihåg en händelse från min barndom. Vi hade fått nya grannar, ett par i övre medelåldern hade flyttat in i huset intill. Herrn i huset satt ute i trädgården och målade på en skänk. Undertecknad, som i hela livet har haft den fula ovanan att inte låta folk vara ifred, och som inte kunde acceptera att det fanns folk i min omgivning som jag inte kände och inte hade pratat med, gick omkring hemma i köket och värkte och ville ut och prata med gubben. Men jag visste ju inte vad jag skulle säga. "Du kan väl prata om att han målar en skänk. Det är ju det han gör", sa min kloka mamma. Jaha. Men hur skulle jag säga det? Karln hette Ragnar Sundberg förresten. Inte kunde jag säga:" Hej Ragnar! Håller du på och målar en skänk?" Man sa nämligen inte du till äldre farbröder på den tiden. Jag prövade lite andra varianter: Målar ni en skänk? Nej, ni - alternativet var för stadsbor och finfolk. Det gick inte. - Målar farbror Ragnar en skänk? Nej, det gick inte. Det lät för barnsligt.- Jaså, minsann! Här sitter herr Sundberg och målar en skänk!" - Nej, inte det heller. Men när jag prövade : "Målas det en skänk?" så bröt modern och syrran ihop fullständigt. Det blev aldrig nåt samtal med Ragnar Sundberg om den där skänken. Vi lärde ändå känna varandra senare, när han satt på sin trappa och beundrade mig om min kompis när vi gjorde akrobatkonster på våra cyklar utanför. Det var en snäll farbror. Han är borta sedan länge.
Men nu stod jag där och målade på min skänk och ingen kom till mig och frågade om det målas en skänk. Det hade varit trevligt annars. Om skänken blev bra? Tja, det är ju visst och sant det där att allt inte måste vara perfekt här i världen. Det blir la väl...

Ibland är livet skönt

Nej, det kan inte vara meningen att man ska sitta vid datorn och blogga när hängmattan gungar inbjudande mellan två björkar, när deckaren man läser är lagom spännande och när Galtasjöns vatten är svart och ljummet och trollsländor fladdrar omkring näckrosorna och skräddarna hoppar på vattenytan och vårt alldeles egna storlompar kavar runt och dyker ner lite då och då för att få sig lite att äta. Men nu är jag hemma en liten stund och sköter om måstegrejer, så då blir det lite granna skrivet i alla fall. Skulle förstås ha ett foto på allt det ljuvliga, men det är alldeles för jobbigt att ta kort också. Det får bli en annan gång. Förresten så undrar jag om det finns nån som läser detta som kan hjälpa mig och tala om hur jag ska få med kommentarer från "anonym" så att andra än bloggare kan kommentera? Jag såg att "Enkrumilur" har det på sin bloggsida.
Nu väntar mer njutningar så jag hinner inte skriva mer...

En svärmor, vad är det?

Vad är en svärmor? Jo, det är ju en människa av det kvinnliga könet som har levt såpass många år att hon har hunnit göra ett eller flera barn som har blivit vuxna, gett sig av hemifrån och skaffat en partner. Alltså, själva grejen att bli svärmor kan inte en svärmor styra. Det är ju andra som fixar till åt henne så att hon blir det. Plötsligt är hon bara svärmor och med det följer genast en hel del saker. Blir det aldrig så lite konflikter eller problem i familjen, så har man ju en syndabock klar genast! Praktiskt och bra. Svärmorsproblem heter det. Vem har nånsin hört talas om svärfarsproblem? Eller son-dotterproblem? Eller svärson-svärdotterproblem? Nej, naturligtvis inte. Svärmorsproblem var ordet. Utan att hon kanske ens har hunnit fatta att hon är svärmor.
Svärmödrar! Upp till kamp!

Det är skönt att vara lite småilsken ibland. Fast nu räcker det på ett tag. Solen skiner och jag är ledig och ensam hemma och råder själv över hela livet. Skönt!
Snart ska jag hälsa på min trevliga svärdotter och ta en kopp kaffe där. Det blir skoj.

Så. Då var biffen både tillagad och uppäten. Maken har gett sig iväg med dotter och måg och jag är alldeles ensam och kan koncentrera mig på min nya bloggarhobby. Det som jag har tänkt att jag vill skriva om är om en del ord som jag tycker att vi borde få bort ur folks vokabulär. De ord som jag tänker på är såna som kärringstopp, svärmorsproblem, klimakteriekärring, tantvarning mm. Jag är övertygad om att det finns många fler ord som används stup i kvarten om oss som har funnits ett antal år på jorden och inte har nåt som dinglar mellan benen. Det värsta är att vi använder de här orden själva också! Utan att tänka på det! Hur ska vi kunna ändra på sakernas tillstånd, dvs att tjejer över 50 räknas som såna man kan ha som dörrmatta, om vi inte byter ut de där fåniga orden.
Döm om min förvåning när jag hörde en av mina döttrar, en alldeles underbar förtjusande dotter med stor portion integritet och skinn på näsan och feminist ut i fingerspetsarna, utbrista när hon fick stopp på bilen efter ett rödljus: Där fick jag ett kärringstopp!
Aj aj aj. Det duger inte! Det ordet har vi numera, både hon och jag och resten av tjejerna i familjen bytt ut mot gubbastopp. Man kunde naturligtvis använda nåt annat bra ord, som mannagrynsstopp eller skitungestopp eller karriärsnubbestopp. Det spelar ingen roll. Men kärringstopp kan väl vi stolta kärringar sätta stopp för! det finns bra varianter på dom andra orden också. Tar gärna emot bra förslag. Nästa gång jag skriver tänker jag utveckla det där med svärmorsproblem lite mer.

Så är man en bloggare då.

Det har man ju funderat på ett tag. Tänk att jag blev före syrran med detta! Det var mycket ansträngande att ordna till den här bloggen, så därför orkar jag inte skriva några kloka tankar just denna minut. Dom kommer sen, tror jag. När det rinner till. Men nu ska jag gå och göra Biff a la Lindström så medan jag skär rödbetor så kommer dom nog.