Igår hade jag turen att få lyssna på en fenomenal vissångare, Per Sörman heter han. Jag hade läst om honom i VI-tidningen och då tänkte jag att honom skulle jag gärna vilja höra. Inte visste jag då att jag skulle få göra det i en lagård i Ginkalunda. Men så var det, och idag känns det så där gott som det gör när själen har fått sitt.

Nu var det så att detta var en man som man inte bara lyssnade på, man upplevde honom helt enkelt med (nästan) alla sinnen. Han var lika mycket skådis som sångare, ja han var helt enkelt en fenomenal uttolkare av Dan Andersson, Evert Taube, Nils Ferlin, Mikael Wiehe, ja, vem han än gav sig på . Aldrig har jag hört en sån tolkning av Karl-Alfred och Elinor, eller Eldarevalsen, eller för den delen Wiehes "Du är den jag kunde va". Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Och bra och kunnigt mellanprat hade han också. Oj! Vilken lirare. Jag skulle tagit ett kort på honom med telefonkameran, men det var för mörkt.

Detta ska jag leva på länge.