Målas det en skänk?

I går stod jag på altanen på Stenbäcken och målade en gammal skänk. Som jag stod där och strök på färgen, så kom jag plötsligt ihåg en händelse från min barndom. Vi hade fått nya grannar, ett par i övre medelåldern hade flyttat in i huset intill. Herrn i huset satt ute i trädgården och målade på en skänk. Undertecknad, som i hela livet har haft den fula ovanan att inte låta folk vara ifred, och som inte kunde acceptera att det fanns folk i min omgivning som jag inte kände och inte hade pratat med, gick omkring hemma i köket och värkte och ville ut och prata med gubben. Men jag visste ju inte vad jag skulle säga. "Du kan väl prata om att han målar en skänk. Det är ju det han gör", sa min kloka mamma. Jaha. Men hur skulle jag säga det? Karln hette Ragnar Sundberg förresten. Inte kunde jag säga:" Hej Ragnar! Håller du på och målar en skänk?" Man sa nämligen inte du till äldre farbröder på den tiden. Jag prövade lite andra varianter: Målar ni en skänk? Nej, ni - alternativet var för stadsbor och finfolk. Det gick inte. - Målar farbror Ragnar en skänk? Nej, det gick inte. Det lät för barnsligt.- Jaså, minsann! Här sitter herr Sundberg och målar en skänk!" - Nej, inte det heller. Men när jag prövade : "Målas det en skänk?" så bröt modern och syrran ihop fullständigt. Det blev aldrig nåt samtal med Ragnar Sundberg om den där skänken. Vi lärde ändå känna varandra senare, när han satt på sin trappa och beundrade mig om min kompis när vi gjorde akrobatkonster på våra cyklar utanför. Det var en snäll farbror. Han är borta sedan länge.
Men nu stod jag där och målade på min skänk och ingen kom till mig och frågade om det målas en skänk. Det hade varit trevligt annars. Om skänken blev bra? Tja, det är ju visst och sant det där att allt inte måste vara perfekt här i världen. Det blir la väl...