Idag har vi haft en fantastisk dag på torpet. I solens sken jobbade vi med att röja upp i skogen och elda ris och ta ner gammalt sly och göra fint. Och knäna höll förvånansvärt bra, trots att det var mycket ris som skulle tas om hand. När man kommer till en sån där hög som ser ut som plockepinn och man inte vet i vilken gren man ska dra för att få loss skiten, så är det väldigt lätt att tappa geisten och tänka att det här går inte, det får jag aldrig loss. Men då kan man ta till ett knep! Då kan man tänka på Beppo gatsoparen i Mikael Endes bok "Momo - eller kampen om tiden". Momos livsfilosofi talar han om med Momo. Nu kommer det ett långt citat:
" Du förstår Momo, kunde han säga, att ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. Då tänker man att den är allt förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man."
Han satt tyst en stund och såg framför sig och fortsatte sedan: " Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer. Men varenda gång man tittar upp så ser man att det som fortfarande är kvar inte blir mindre. Och man anstränger sig ännu mer, men får ångest och till slut har man alldeles tappat andan och orkar inte mera. Och gatan ligger fortfarande framför en. Så får man bara inte göra."
Han funderade lite igen. Och sedan fortsatte han: " Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden bara på nästa. "
Och återigen satt han tyst litet, och tillade sedan:
" Men då blir det roligt, för det är viktigt att man utför sin arbetsuppgift väl. Det är så det ska vara."
Sedan kom en lång paus, och så fortsatte han:
" Så märker man plötsligt att man faktiskt har sopat hela gatan, steg för steg. Man har inte ens märkt hur det har gått till, och är inte andfådd alls."
Och där nickade han lätt och sa avslutningsvis: "Det är viktigt".
Kloka ord det där av Beppo Gatsopare tycker jag. Och rätt som det var var allt riset uppeldat och det blev så fint så fint. Och visst gäller väl Beppos filosofi mycket mer än att sopa gator och elda ris.
Tycker jag.

Så var man då hemma igen efter en tvåveckors äventyrsresa. Jag hade ju bestämt att jag skulle skriva åtminstone ett blogginlägg om detta, men det är svårt att veta var man ska börja för huvudet är fullt av intryck, små vardagliga grejer blandat med märkvärdiga upplevelser. Det dansar liksom runt i hjärnan så att allting snuttrar sig. Jag struntar i att snuttra upp det, låter det komma lite fragment om allting i stället. Kan ju alltid börja med

• Toaletter finns det av många slag här i världen. Dom där kalla plåtisarna, dom är inte mysiga direkt.
  Men autobahntoaletterna är inte att leka med. Där behöver man inte ens ta i nåt när man ska spola. man behöver bara hålla handen framför en sensor, så sätter den igång att spola, sen spruta desinfektionsvätska runt sitsen som plötsligt börjar röra på sig. Man blir riktigt rädd. Och på dörren sitter en uppmaning om att söka hjälp om man inte kan kontrollera blåsan. Sen ska man tvätta sig och pappret behöver man inte heller dra fram, man håller handen framför en ny sensor, då åker det ut av sig själv. Håhå jaja.
  På hotell Viktoria i Calais där låter det som om hela stadens avloppssystem pajar varje gång man spolar. Och i Belgien läggs nummer två på en liten hylla så att man noga ska kunna undersöka innan man spolar ner.  Oj då, nu blev det lite skitprat.
  Vad mera?
• I Belgien kör dom som stollar.
• Engelsmän är väldigt trevliga, åtminstone dom vi träffade. How do you do, how are you today? Kunde vilt främmande människor säga när man mötte dom i dörren.
• Det är svårt att göra rätt när man ska gå på färja i Calais. Fransmän är inte riktigt lika trevliga.
• I England växer häckarna höga längs vägarna. Ju smalare och kurvigare vägar, desto högre häckar, så att man riktigt säkert inte ska kunna veta vad som finns bakom nästa krök.
• Gott öl har dom överallt.
• Skotska nationalrätten Haggis smakar precis som min mammas goda leverkorv.
• Världens ände ligger längst ut på nordspetsen av Isle of Sky. Så nu vet ni det.
• Kommer du till Port Isaac så ska du äta rödspätta i den lilla restaurangen som tidigare var skola. Den går inte av för hackor!
• Minack Theatre på Cornwalls sydspets bör ses!
                              
  
• Man måste vara goda vänner om man ska sova i tält när det är nollgradigt ute.
• Att köpa skotsk whisky innebär att göra stort hål i reskassan.
• I Fort Williams i Skottland finns ett hotell som jag har glömt namnet på som är fint och mysigt och med en fantastisk utsikt från hotellfönstret.

• På pubarna i England får man passa sig för att inte hålla ordning på sina ungar, vad nu dom har på puben att göra, det kan man ju undra.
• 
• I staden Pilothry i södra Skottland (mysig stad förresten) finns en affär som bara säljer julsaker hela året om!
• 
• Och i den belgiska staden Turnhout(nära Eindhoven) där finns det minsann en affär som NÄSTAN bara säljer rakborstar av olika storlek och kvalitet. Det ni!
• 
• Nessie syntes inte till den dagen vi var där, konstigt  nog.
• Loch Lomond var finare än Loch Ness tyckte jag. Och så kunde man sjunga när man åkte förbi där. Det lät vackert.
• Pommes Frites är portförbjudet på Fredensborgsgatan det närmaste halvåret.
• Vi har haft en jättespännande och vansinnigt rolig resa!
• Men i alla fall: STENBÄCKEN ÄR BÄST!
• 
   
   
   
   

Och så var vi hemma från Paris...

 

Så kommer det då en liten blogg om vår Parisresa. Nu när vi är hemma igen kan jag med glädje konstatera att ingen av mina - och omgivningens - farhågor besannades! Vi kom inte ifrån varandra på metron, vi blev inte rånade och sönderslagna och vi blev inte av med vare sig bankkort eller kontanter. Vi var inte ens panka när vi reste hem.  Och dom som hade trott att mormor-farmor skulle ställa till det och vara ett uselt föredöme för sina barnbarn fick fel dom också. Tanten skötte sig perfekt - nåja, nästan i alla fall - och vi alla är nöjda och glada. Och det är förstås skönt att vara hemma igen.
Vi har förstås varit med om en massa saker, vi har gjort en hel del måsten - Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur , Place de la Concorde och en massa annat. Och så har vi förstås glidit fram i sakta mak med bussen på Champs elysees. Mona Lisa och Louvren gav vi sjutton i, Vi hade ju inte hur många dar på oss som helst. Men de starkaste upplevelserna fick i ändå uppe i Montmartre. Vi satt i solens sken på trappan framför Sacre Coeur och lät oss underhållas av en fantastisk kille med gitarr. Runt omkring oss satt folk från hela världen och lyssnade. Säg vad ni vill att jag ska sjunga så gör jag det sa han. Men om du har en önskelåt så får du komma fram och hjälpa mig att sjunga. Och fram kom det folk från hela världen! Dom var från Nigeria, Rumänien, Libanon, Argentina, Tyskland, ja jag kommer inte ihåg alla länder. Och dom sjöng Beatles och Bob Marley och .... det var härligt. Och när vi satt där och sjöng Imagine i vårsolens sken där på trappan tillsammans med folk från hela världen så tänkte jag att kanske kanske det finns hopp om människan ändå. Nu undrar du kanske hur det gick för mig. Kunde jag hålla mig från att gå fram? YES! Det kunde jag. Så det så!
                                                        

 

 

 

Ett viktigt inlägg i jämställdhetsdebatten

Fyra hönor och en tupp

heter en härlig bilderbok av Lena och Olof Landström.

I den lilla hönsgården råder lugn och frid. Hönorna pickar omkring i fred och samförstånd, medan tuppen håller sig mest för sig själv med sina viktiga projekt. Allt hade nog varit gott och väl, om inte hönorna retar sig lite på det orättvisa i att matrännan är så orättvist fördelad. De fyra hönorna har lika mycket plats tillsammans som tuppen har ensam! Försiktigt påpekar den modigaste hönan detta för tuppen, som blir topp tunnor rasande! Han går genast iväg och hämtar ett par tuppkompisar som ska hjälpa honom att sätta de uppstudsiga hönorna på plats.

Aj aj aj! Stackars hönsen! Här gäller det att ligga lågt! Fast dom vill i alla fall inte riktigt ge sig, så dom bestämmer sig för att åka på kurs. Där får dom lära sig en massa viktiga saker: Djupandning, uppburrning, röstövning och avslappning. Och så får dom arbeta i smågrupper!

Nåväl, med de nya rösterna och pondusen ser hönsen till att rättvisa skapas, frid råder åter i hönsgården och pullorna ser med upphöjt lugn på den lille tuppen som återgår till sina projekt.

Det här är en bok som jag uppmanar alla att njuta av. Mest tipsar jag den till den moderate riksdagsmannen från Ubbhult, Jan Ericsson. Han har varit i Ukraina som valobservatör, naturligtvis ett viktigt uppdrag. Då fick han träffa den fängslade  Julia Tymosjenko och vara med när hon la sin röst. Det var säkert en stor upplevelse och viktigt att han var där. Men hans kommentar i BT? Där säger han: Det är helt absurt att de är så rädda för en liten kvinnas inflytande.  Jaja, Janne, små kvinnor kanske både den ene och den andre borde se upp med!

Här är Lennart. Han är en liten mullvad, tror jag. Lennart har minsann ordning på sig. Han kan göra jättemånga saker. Men allt han gör måste han ha skrivit upp på sin lista. Varje dag gör han en ny lista över vad han ska göra. Det är så bra, han får gjort allt han hade tänkt sig och han behöver inte oroas av en massa onödiga överraskningar. Ända tills han träffar Albert, som har flyttat in i lägenheten bredvid Lennart. Lennarts lista denna dagen består av två saker: 1. Vattna blommorna.2. Ta en promenad. På vägen ut stöter han på Albert. "Hej, jag heter Albert"! säger nya grannen. Nu blir det besvärligt för Lennart. Han skulle ju gärna vilja säga"hej jag heter Lennart", men det kan han ju inte för det står inte på hans lista...

Ungefär så börjar boken om Lennart och hans listor. Nu ska ju inte jag avslöja för eventuella bloggläsare hur det går i fortsättningen, men så mycket kan jag ju säga som att Albert minsann inte skriver några listor utan hittar på en massa spännande äventyr och låter liksom bara livet komma. Kanske han kan lära Lennart att våga spränga lite gränser och gå utanför det som går att kontrollera? Jag säger bara: Läs boken så får du se!
Själv är jag nog lite listmänniska när jag tänker efter. Kanske du också? Borde man kanske släppa kontrollen lite oftare?

En gränssprängarsak - vilket häftigt ord förresten, måste smaka på det en gång till! - Gränssprängarsak mmm...
I alla fall, en gränssprängarsak kan faktiskt vara att göra nåt helt ovanligt nästa gång man kommer till bibblan - strunta i deckarhyllan eller finkulturhyllan och ta en sväng till barnböckerna. Jag lovar att där finns det mycket livsvisdom att hämta. Och roligheter och sorgligheter och allt vad en människa behöver. En riktigt bra barnbok är egentligen inte bara en barnbok utan en människobok. Oh, så många människoböcker det finns i bilderbokshyllorna! Om du nu är en listmänniska så kanske du skulle kunna tänka dig att lägga till en sak på nästa lista: Låna en bilderbok på biblioteket! Lycka till! Börja gärna med "Lennarts listor" av Barbaa Bottner och gerald Kruglik. Illustrationerna står Olof Landström för.

Oj oj oj! Det här känns ovant! Snart två år sen är det som jag gjorde mitt senaste inlägg. Det känns ju liksom att om man ska drista sig till att skriva i sin blogg, så måste man ha lite kloka tankar att dela med sig av. De kloka tankarna har länge länge lyst med sin frånvaro, och inte är jag så säker på att dom har dykt upp nu heller, men plötsligt fick jag lust igen att utgjuta mig lite över livets trevligheter och otrevligheter, så jag gör ett försök att ta upp bloggandet ett tag igen.

Tänkte göra det med att berätta om författaraftonen som jag bevistade på kulturhuset i Borås i måndags. Det var syrran som lockade med mig, och eftersom den som skulle prata var en av mina absoluta favoritförfattare, nämligen Vibeke Olsson, så följde jag med. Sicken tur att man har en enveten syrra! Annars hade det väl blivit som vanligt för mig, jag hade läst om evenemanget i tidningen, tänkt för mig själv att det där skulle vara roligt att gå på, och så hade det inte blivit mer. Så dumt! Det är väl bättre att tänka: det där verkar skoj! Dit går jag! Så mycket mer saker man skulle få vara med om i livet då! Jag säger som Nalle Puh: " Om man bara säger "vi får se" så händer ingenting någonsin!"

Nå, i alla fall så hamnade jag på teaterns lilla scen och fick en alldeles underbar timme med Vibeke Olsson. Hon berättade om sina böcker, hur dom hade kommit till, om hennes research(hoppsan! blev det rätt stavat?) och om många tankar kring det som hon hade skrivit. Mycket historiska romaner har det ju blivit, främst om romartiden och andra världskriget, men till min stora lycka har hon börjat med en ny romansvit, som jag inte ens hade koll på. Tre böcker har hon gett ut i en serie som handlar om sågverken i Sundsvall och industrialismens intåg i Sverige. Ja, det var så bra alltihop som hon sa, och hennes avslutande resonemang berörde mycket starkt, för hon talade så fint om folkrörelserna och deras betydelse för människorna. Och hon undrade mycket hur det ska bli med folkrörelserna i framtiden, när tidsandan är en helt annan med individualsimens intåg i våra liv och vårt samhälle. Ja, det var så bra allt hon sa. Nu har jag börjat läsa första delen i hennes nya serie. Sågverksungen heter den, och jag har hela romansviten framför mig! Härligt!

Den sista entusiasten

Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.

Barnslighetens lov

Detta är en konstig vecka. Hur jag än tittar i almanackan, både i fickalmanackan och väggvarianten, så är den alldeles tom. Inte ett åtagande så långt ögat når! Man får nästan lite abstinensbesvär. Fast det är skönt också att bara gå omkring och finnas till en hel vecka. Annars är vi rätt upptagna min kompis, mina döttrar och jag med att åka runt på skolorna i Mark och spela bokteater. Vi spelar för alla tvåor i kommunen, och dom är faktiskt ganska många. Hela hösten tar det innan vi har spelat färdigt. Det blir man ju rätt trött av egentligen, men man glömmer bort det för att det är så himla roligt! Tänk att få apa sig och bära sig åt och låtsas vara lilla gumman och lilla farbrorn och Aladdins ande och allt möjligt spännande fast man är en stadgad tant i sina bästa år. Bokteater, kanske du undrar, vad är det för nåt? Jo, det är ett himla bra sätt att visa ungarna att böcker är roligt. Så vi gör väl förhoppningsvis lite nytta också medan vi tramsar och flamsar. Fast, det är klart, om man rannsakar sig själv aldrig så lite, så kan man ju undra hur barnslig man får lov att vara egentligen. Finns det ingen bortre gräns? Dessutom har jag ju dragit med mig mina avkommor ner i barnslighetsträsket också. Kompisen, hon har ju tagit sig dit på egen hand, henne har jag inget ansvar för. Men, som sagt, var går gränsen? Jag erinrar mig en replik från ett av alla mina barnbarn för några år sen:
"Mormor, du är faktiskt rätt barnslig!" Som svar försökte jag mig på ett filosofiskt resonemang och hävdade att "vara en liten smula barn det är att vara verkligt vuxen".
"Jaja", sa barnbarnet, "en liten smula ja. Men mormor, du är ju en hel brödlev!" Håhåjaja - av barn och dårar... Fast Nathalie - barnbarnet - har lyckats rätt bra med att vara barnslig själv tycker jag. Det tycker jag att vi kan unna oss! Så att livet får vara lite roligt.


Här är Den lilla farbrorn. Han är ledsen för att han inte har nån vän. Tror du att han får nån? Det säger jag inte...

Och här är den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Hon är ute och letar efter sin lilla lilla katt.

Här har hon hittat katten, som verkar vara rätt busig. Lilla My ser med all rätt lite skeptisk ut.

Och här har häxan i pepparkakshuset träffat på Pippi Långstrump och Pelle Svanslös.

Vem kan det här vara?? Jo, det är inte svårt att räkna ut. Det är Aladdins Ande förstås! Han har kommit för att Hjälpa Harry Potter och Ture Sventon med en flygande matta.

Ture Sventon tycker att anden ser gammal och dammig ut. Han måste kolla med sitt förstoringsglas.

Och här är vi alla fyra: Harry Potter alias Lotta, Aladdins ande, Ture Sventon även kallad Karolina och så vår eminenta musiker och ljudillustratör Anne-Marie.
Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi att bli ganske ålderstigna det kan jag försäkra.

Hans Petter Johnson

Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.


Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.

Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.

Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.

Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!

Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!

Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.

Materiella ting

Ibland tycker jag att vi är väldigt prylgalna i det här landet. Inte undertecknad förstås, nej nej. Jag köper bara sånt som man absolut behöver. Nästa generation däremot handlar på sig en massa onödiga saker tycker jag. Vad ska dom med allt till? Elektriska bakmaskiner, läskedrycksapparater, kaffekokare som kan göra alla möjliga konstiga sorters kaffe ; espresso och kaffe latte och café au lait och allt vad det heter. Ja, jag vet inte allt vad konstiga sorters maskiner det finns till det ena och det andra. Nej, sådan är inte jag. Jag handlar bara grejer som är av yttersta nödvändighet.

Hur skulle man t.ex klara sig utan en ko att trä på armen? Jag bara frågar! Den är alldeles nyinköpt och en av mina stoltheter.

Den fantastiska häxhatten fick jag som gåva för längesen, men den är en av min allra käraste och absolut nödvändigaste saker.

För att inte tala om häxperuken som jag fick i julklapp förra året! Hur i all sin dar kunde jag reda mig utan en häxperuk tidigare? Jag bara frågar!

Och så den här fantastiska makapären: En alldeles egen rökmaskin inköpt på nätet förra månaden! Den ni! Den går inte av för hackor!

Men allt det här är ju nödvändiga saker och inte sånt där onödigt bjäfs som en del andra håller sig med. Nej, det är skönt att man inte bryr sig om materiella ting!

Kärleken har mycket att stå i

"Kärleken har mycket att stå i" säger Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå. Det är så sant som det är sagt.

Ett annat fantastiskt citat ur boken "Tedags för normalt byggda damer" är Mma Makutsis intressanta teori:

"Om man inte sträcker på benen sjunker blodet ner i fötterna, och det blir inte tillräckligt mycket kvar i hjärnan. Det är därför somliga människor är så dumma. Det är de som har för mycket blod i fötterna".

Detta logiska resonemang kanske kan förklara det katastrofala valresultatet. Upp svenska folk och sträck på benen! Det behövs i detta läge! Själv tänker jag sträcka på benen söndagen den 26 september för då ska jag knalla upp till Mor Kerstins torg i Kinna och delta i mötet för kärleken och mot rasism och främlingshat. Gör det du också! Vi behövs alla! Kärleken har verkligen mycket att stå i den närmaste tiden!

Så var det dags igen!

Så var det då åter dags för undertecknads årliga personlighetsförändring med tillhörande beteendestörning.

En annars så timid och vänsäll och generös själ som jag, blir varje augusti en totalt annan människa! Ja, jag vet att jag upprepar mig, det var likadant förra året, men det kan inte hjälpas. Om det sägs om och om igen så kanske det går över till slut. Dock icke i år. DET FINNS NÅGRA OSEDVANLIGT OTREVLIGA JÄVLAR SOM STJÄL MINA KANTARELLER!!!!

Jadå, jag kan lagen om allemansrätt. Det är en alldeles förträfflig lag som vi kan vara stolta över i Sverige. Den ska gälla allting precis UTOM MINA KANTARELLSTÄLLEN!

I år har dom t.o.m varit så fräcka att dom visar sig i skogen när gubben min och jag är där! En del får för sig att dom ska tilltala mig, men då får dom bara ett Umpfff eller en morrning till svar. I regel drar dom sig lite undan då.

Kära vänner, ni som tror att ni känner mig: Akta er under augusti månad. Då är jag helt enkelt farlig, åtminstone för den som törs ge sig ut i min skog, och jag tänker inte säga var den är för då kommer det väl fler uslingar.

Ja, jag vet också att jag har fått mer än nog av kantareller. Två hela fack i frysen är smockfulla. Det får faktiskt inte plats mer. DET SPELAR INGEN ROLL! DET SOM ÄR MITT ÄR MITT!

I alla fall mitt enligt min mening. Oj oj. I slutet av september hoppas jag bli människa igen.

Jag klarar mig alltid!

Gick i min ensamhet häromdagen på Stenbäcken och städade för att få det att se lite hyfsat ut inför den kommande midsommarhelgen. Dock är städning inte undertecknads favoritgöra, utan jag kom på att jag kunde förhala rengöringen lite med att se om jag kunde få till en sockerkaka i järnspisen. Jag har gjort det förut, men det var längesen, och det är inte så himla lätt, för det finns faktiskt ingen gradmarkering, och dessutom blir det lite jobbigt att vispa utan elvisp. Detta hindrade dock inte mig, utan jag skred till verket med gott mod efter att ha kontaktat mågen för att få ett bra recept på 2 ägg. Det var nämligen så många jag hade. Jajamen, han var mig behjälplig och så satte jag igång. Min kära mamma lärde mig en gång att om man ville ha bra hets i spisen och riktigt varmt i ugnen så ska man elda med kottar. Det har vi riktigt gott om på Stenbäcken och gratis är dom också. Så jag proppade spisen full med torra tallkottar ; s.k. "Sölleböllar" och satte igång. det luktade lite konstigt men varmt blev det. Nu tror du nog att jag misslyckades på något vis, att något dramatiskt hände under detta sockerkaksbak eller nåt annat häftigt. Icke alls! Det blev en alldeles utmärkt fin och välsmakande sockerkaka som gubben och jag åt upp ganska snabbt alldeles för oss själva. Jaha, undrar vän av ordning, vad var det för märkvärdigt med detta då? Skulle det vara nåt att blogga om? Nej, kanske inte, men jag har mina funderingar ändå. Det är något hoppfullt i detta. Tänk om det blir krig eller naturkatastrofer eller andra hemskheter. Då kan vi flytta till Stenbäcken min familj och jag. Där har vi vatten i en riktig naturlig källa, vi har ved i skogen och jag kan göra sockerkaka i ugnen. Bra va! Framtiden är räddad!

Lyckor och olyckor

Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på

Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!



* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.



* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!

Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!

Vem i hela världen kan man lita på?

Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.

Att man aldrig lär sig!

Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....

Afrodans - hej och hopp!

Jaha, så har man gått och blivit Afrodansare. Jo, det är dagsens sanning! Hur gick det till? undrar nog vän av ordning. Jo, det gick till så att två vänner i min allra närmaste omgivning lurade med mig. Nu går jag varje måndag och hoppar och stampar, svettas och vickar på rumpan. Det börjar med att ledarinnan kör riktigt hårt med oss och får oss att ruska om alla kroppsdelar. Det är höftskakning och armdallring och som sagt rumpvickning, allt till ett riktigt högt tempo, ackompanjerat av bongotrummor eller nåt. Dunkar gör det i alla fall. Så håller vi på en lång lång lååååång stund och till slut tänker man att slutar hon inte snart så stryper jag henne. Då säger hon: Jaha! Nu får ni gärna ta en klunk vatten för nu är uppvärmningen klar(!!)
Jojomensan, så där håller det på i en hel timme. Sen är man ganska mör, det måste jag säga, men konstigt nog så känner man sig riktigt välmående när man går hem. Och duktig förstås. Så mot alla odds så går jag dit nästa måndag igen. och nästa och nästa...

Och det verkar precis som om man orkar mer för varje gång också. Hur det nu går till..

Och nu är det vår

När kan man säga att våren är kommen? Det är ju lite olika för olika människor vilka vårtecken som betyder mest.
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!

Nu var det längesen!

Oj oj oj! Nu var det längesedan man gjorde ett blogginlägg. Dock är jag nu, efter ett litet uppehåll, tillbaka i ganska vanliga rutiner, så då tar jag väl upp bloggandet igen lite smått. Om jag nu hade några läsare förut, så inser jag ju att de är ganska borta vid det här laget, så man får väl bara hoppas att de återvänder så småningom.

Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.

Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.

Sådan är hans moder.