Hur svårt kan det vara att hålla sina nyårslöften?

Jag brukar aldrig avge några nyårslöften, men i år var det dags för ett enda. Ett löfte som borde vara ganska enkelt att hålla. Jag lovade inte att gå ner i vikt, ej heller att motionera mera. Rökningen har jag lagt av med för längesen, och ett glas vin ibland vill man ju inte gärna avstå. Nej, bara detta enda löfte att ha på mig stegräknaren varje dag. Jag tänkte att det manar ju i alla fall på en lite att inte sitta och päsa i soffan hela tiden. Sagt och gjort, igår var det dags att infria mitt nyårslöfte, och stegräknaren åkte på byxlinningen innan jag klev på bussen till den stora staden Borås för att shoppa loss lite med yngsta dottern. Nu var det tyvärr så att byxlinningen korvade sig lite lite mer än den gjorde före jul, så räknaren var lite svår att få att sitta på. Så när jag hoppade av bussen och stolt skulle visa dottern att jag minsann höll mitt nyårslöfte, så hade den f-e stegräknaren fallit av på bussen!
Tja, ingen större skada var skedd, svärsonen meddelade att det fanns hundratals av dom på Claes Olsson, dit vi ändå skulle, så jag inhandlade en ny tjusig sak och tänkte att problemet var löst. Det var en fantastisk manick jag hade köpt! Nu följer en lista på allt man kan använda denna mackapär:
1. stoppur
2. Kaloriräknare(kommer ej att användas)
3. steglängdskontroll
4. radio
5. öronsnäckor till radion
6. stegräknare(som tur var)
7. ÖVERFALLSLARM (så kom an alla bovar! jag är inte rädd!)



Det där med överfallslarmet blev jag minsann varse ganska snart. Det satt ett litet gulligt snöre på stegräknaren, och det räckte att jag bara pillade lite på den, så började det tjuta nåt alldeles kopiöst. Inte visste vi hur vi skulle få stopp på eländet, så det tog en stund av panik innan vi förstod vad det var och hur vi skulle stänga av det.

Nåväl, sen satte vi igång vår shoppingrunda på riktigt. Stegräknaren satt så snällt på byxkanten utan att ramla av, men pinsamheters pinsamheter! Inne i ett provrum kom jag åt det där rackarns snöret igen, och det började tjuta på Kapp-Ahl! Antagligen trodde väl folk att jag var ifärd med att stjäla den där skjortan jag provade. Dottern däremot hon hade väldigt roligt. Så klart. Då gav jag upp och stoppade den rackarns prylen i väskan. "Jag börjar i morgon istället" tänkte jag. Men idag! Nu skulle nyårslöftet förverkligas. Då har batteriet tagit slut och stegräknaren är döden död. Det var väl ett gammalt batteri som hade hängt länge i den där förpackningen och nu måste jag gå och köpa ett nytt sånt där litet pluttbatteri för 80 kronor eller vad dom nu kan kosta. MEN JAG GER INTE UPP! NYÅRSLÖFTEN ÄR TILL FÖR ATT HÅLLAS!

Nya häxtider!!

Vilken tur jag har som har folk i min närhet som förstår att det är viktigt att äga en häxperuk! Annars skulle man ju kunna tro att man blir bedömd som lite galen och icke tillräknelig om man önskar sig en häxperuk i julklapp.

Det var faktiskt vad jag trodde att de skulle tänka. "Nu har det slagit slint på morsan. Såna där fånerier bryr vi oss inte om" trodde jag att de skulle säga när jag framförde min önskan. Men icke!! Jag fick den! Så nu är jag fullt utrustad för häxturneer igen. Blåkulla och Snickaregården och alla andra som behöver en lagom farlig häxa: Here I come!

Så var det lite vardagligt skryt också: Johnsons julgran är ovanligt vacker i år. Kolla själva!

God Jul

Jaha, så var skinkan kokad och griljerad, julblommorna inhandlade, julklapparna inslagna och klara och huset städat. (Det tog ju inte så lång tid, nyinflyttade som vi är.) Det återstår pynterier och att ta in granen, men det blir inte förrän i morgon. Så vad ska jag hitta på idag? Skriva julklappsrim förstås. Och sen - En god bok kanske...
För den som undrar hur knäcktävlingen gick så vill jag bara meddela att den kommer att gå av stapeln på trettondagsafton i närvaro av en idoljury. Resultatet meddelas senare.

GOD JUL!!!

Var är rättvisan i Borås nu då?

Jag hörde på radion och läste i tidningen att tjejidrotten i Borås får mycket mindre anslag än killidrotten. Inget förvånande i och för sig, så har det ju alltid varit, men jag tänkte att nu när dom har så duktigt folk i turist-och fritidsnämnden så kanske det hade blivit bättre. Så icke tyvärr. Men Rom byggdes ju inte på en dag. Det tar väl lite tid kan jag tro. Och en del av ledamöterna har nog lite andra saker att tänka på just nu.
I alla fall anser sig Långa Skuggan tvungen att ryta i när ojämlikheten sticker upp sitt fula tryne.
Men kolakakorna blev goda!

Kreativitet

Jaha, så här såg det ut idag när flickorna Johnson och jag gjorde marsipangodis. Linnéa och Alva hade aldrig gjort det förut, så jag tog på mig min mest pedagogiska min och skulle förklara hur det går till: - Nu finns det förstår ni, en massa roliga figurer man kan göra av det här: Kantareller, jordgubbar, ärtskidor och grisar. Se här nu hur farmor gör!

HA! HA!

Släng dig i väggen! Här kommer en lista över godisfigurer:
lussekatt, pizza, koblaja, grodor, får, tomtar, takos, morot, jordgubbar, kakor, flugsvamp, kantareller, chokladkakor, larver, liggande gris utan ben, stående grisar på svaj, brödrost(!) äpple, paket, domherre, polkagris, rutor, katter, får, julgran, grässtrå, blommor, kaniner och kanske något mer som jag har missat.

Ja må säga att det blev ett läckert fat med godis. Jag menar då läckert för ögat. Om smaksensationen är den samma är väl mer tveksamt med tanke på hur marsipanen blev hanterad. Kreativiteten var det dock inget fel på. Fram för fritt skapande!!

Fint luciafirande

Jadå, det blev som vanligt ett högklassigt luciatåg på Örbyskolan. Finast var Linnea förstås. Tyvärr är hennes farmor ingen vidare fotograf, men i alla fall. Lite fick jag med.

Den tionde december - var är tröttheten?

Det är en märklig känsla man får när julen närmar sig med stormsteg och den STORA TRÖTTHETEN inte har infunnit sig! Nu har jag avverkat en julavslutning med näktergalarna och i kväll är det Backens skolajulavslutning(det ordet var inte att leka med!) och vid det laget brukar det bara vara en trasa kvar av undertecknad. För att inte tala om allt luciafirande till höger och vänster! Kan nån tänka - jag ser fram emot torsdag kväll när vi ska gå och se och höra Örbyskolans luciatåg där barnbarnet Linnea är med. Inte har jag sett fram emot något luciatåg på åtminstone 45 år! Då är ju i regel tröttheten som värst och oredan i hemmet som störst. Men icke nu! Det är nästan så att man undrar om det är något större fel på en när man börjar tänka i banor som "man kanske skulle ta och göra sig en egen leverpastej i år" eller " det där med sillinläggning kan väl inte vara så märkvärdigt". För att inte tala om VI-tidningens recept på julgodis som man nog icke kan motstå att pröva på. Var ska detta sluta???