Det här är det bästa jag någonsin gjort...

Så är det då fullbordat. Det ultimata knäckkoket.

Varje julafton går stora knäcktävlingen av stapeln i vår familj. Det är lillbrorsan och jag som båda gör anspråk på att vara knäckmästare som brukar göra upp om årets titel. Det som bedöms är doft, smak, färg och hur bra den lossnar från formen. Ja, det har väl växlat genom åren vem som har avgått med segern i denna knäckgiganternas kamp. Tyvärr blev jag tvungen att för första gången lämna walk over förra året. Jag kunde inte klara av att ens visa upp de där beiga sk. knäckarna med en konsistens som lösbajs. I ÅR DÄREMOT kan ingenting hindra en storseger!! Bäva månde lillbrorsan inför årets duell!!

Första advent

I går var det första advent. Ett av barnbarnen går och läser för prästen - som det ju kallas när man går i konfirmationsundervisning. Därför följde jag med henne till kyrkan. Det är ju alltid mysigt där på första advent med alla de härliga kända sångerna och psalmerna och med alla ljus som är tända. Prästen var en ung liten pojke som är Jossans "läsepräst". Han gjorde ingen människa för när med sin predikan heller, så allt var egentligen trivsamt och bra. Ändå går det inte för en annan hedning att komma till kyrkan utan att få en massa undringar.Hur i all sin dar?... Men inte kan det väl.... Vad stod det nu här i den där episteltexten?...


Igår, med anledning av den där episteltexten, kom den där funderingen som jag har haft förut: Vad i hela friden har den där Paulus i Bibeln att göra? Han träffade ju inte ens Jesus! Hur ska han kunna tolka vad Jesus menade? Han gör det tydligen på sitt eget vis också, med alla sina pekpinnar om hur folk ska leva och handla. Sån var ju inte Jesus! Han sa: Den som är utan skuld kan väl kasta första stenen. Och så vände han andra kinden till. Hans vänner var dom som levde utanför samhället. För att inte tala om Paulus nedsättande syn på kvinnor! Jesus närmaste vänner var ju kvinnor.Jag tror inte att Jesus och Paulus hade blivit kompisar om dom hade levat samtidigt. Nej, utan Paulus skulle för min del det kristna budskapet ha varit mer lättsmält.
Ta bort den där gubben ur Bibeln!

Nu ska jag lägga till ett boktips till min lista: Marianne Fredriksson: Enligt Maria Magdalena. Läs den!

Långfrukost

Häromveckan var jag hos yngsta dottern och hennes sambo, hälsade på och sov över. Det blev en gemytlig morgon med en massa god och närande mat framdukad på frukostbordet. Bråttom hade vi inte, mysljusen var tända och allt var behagligt och trivsamt. Dottern förklarade att de ofta börjar dagen med "långfrukostar" med mycket mat nyttig mat och lite lagom morgonprat.

Det där med långfrukost är en bra idé. Det måste vi införa, gubben och jag, tänkte jag. Så jag gav order om hur nästa frukost skulle se ut hemma: Havregrynsgröt förstås med mjölk, juice, kokta ägg, rostat bröd med apelsinmarmelad och så te och/eller kaffe. Jaha, jag brukar ju få det som jag vill ha det så apelsinmarmeladen inköptes, brödrosten åkte fram, mysljuset tändes och köksbordet blev fullt.

Ja, det blev en god och närande frukost, men sen kom vi till det är att vi skulle prata morgonpratet också, och där tog det liksom stopp. Där sitter vi mitt emot varandra, det gamla paret sen 45 år, tittar på varann och vet inte vad vi ska prata om!!

Lite kyligt väder idag, sa gubben. Men det blir nog bättre längre fram sa jag. Och sen var det dags att ta hand om disken...

I går var jag på Örbygården och sjöng med vår näktergalskör. Det blev så himla fint när vi sjöng "du är det finaste jag vet"! Och då, när man liksom hör att allt stämmer och det blir nästan som en liten änglakör - nåja - , då infinner sig nåt som liknar lycka, tror jag. Det behöver inte vara hela låten som går bra, det räcker om det stämmer en liten stund innan det blir pannkaka, då känns det härligt!
Jag tror på det där att man blir frisk av att sjunga i kör. Vad kan det bero på? Kanske att man åtstadkommer något tillsammans med andra?
Jag tror i alla fall inte att det spelar någon roll på vilken nivå en kör ligger. Det har med annat att göra. Nåra hormoner nånstans eller så. Fast jag förstår ju att Åsnemammans lyckorysningar, om hon får några , och det tror jag nog att hon får ibland, inte kommer sig av samma saker som näktergalarnas. Vi spelar ju liksom inte i samma division. Men själva grejen, den är densamma ändå tror jag.
I går kväll, när vi hade yvts färdigt över Du är det finaste jag vet, så gav vi oss på "Flickor bak i bilen." Vänta bara!! Den kommer också att bli bra! Då ska vi showa också lite och greja med tutor och sånt.

Äntligen är man med igen!

Det tog lite tid, Telia! Det kan man inte säga annat! Men nu är jag äntligen inne i bloggvärlden igen. Aldrig trodde jag att man så fort skulle bli bloggtillvand.

Så nu när jag har läst alla mina bloggkompisars inlägg - det tog lite tid - och kommenterat lite här och där, så är det väl dags att visa sig för världen igen.

Nu har vi flyttat färdigt. I alla fall nästan. Det är jättekonstigt, vi tyckte ju att vi hade fått det så himla bra på Kyrkogatan, man kunde inte ha det bättre och trivas mer än vi. Så kommer vi hit till Fredensborgsgatan( bara smaka på gatunamnet - Fredens Borg - fint va?) och upptäcker att detta boende är ännu bättre! Så här känns det: Nu har vi kommit hem.

När vi flyttade från vårt kära Hjortedal, så kände vi alls ingen saknad eller längtan tillbaka. Men nu, när vi har kommit hit till vårt nya hem så upptäcker vi en massa likheter med Hjortedal, och det känns alldeles utmärkt: Ett stort maffigt kök som man kan dansa hambo i ifall man vill och inte har ont i knät. Ett sovrum som är nästan likadant som det på Hjortedal. Och utanför köksfönstret matar vi småfåglarna precis som på Hjortedalstiden. En behaglig känsla lägger sig tillrätta i magtrakten.

Jag kan konstaterar också att en massa intressanta inlägg har kommit till medan jag har varit ute i kylan. Jag får ta och hantera detta lite undan för undan. Men syrrans dassinlägg bara älskar jag! Om jag nu hade kunnat länka rätt in i texten som jag ser att andra gör så skulle jag ha gjort det. Någon får lära mig vid tillfälle. Och så kan jag berätta att när våren kommer så ska jag måla dasset på Stenbäcken och göra fint. Sittbänken ska vi också byta så att man slipper få stickor i rumpan mer. Och hålen ska göras lagom stora. Men aldrig aldrig att vi ska ha färre än två hål på dass! Man måste kunna kompiskissa.

Nu ska jag visa hur fint vi har det i vårt nya hem:

Jaha, nu blev det inte som jag hade tänkt mig: Meningen var att alla foton skulle kommit här nedanför texten. Ack nej, inte vet jag varför det inte blev som jag ville. Men ok, ni har i alla fall fått se vårt stora fina kök, vår rymliga hall, vårt trevliga vardagsrum(Om någon undrar varför det hänger ett tygskynke på väggen så beror det på ett hål i där som behövde täckas. Jag tycker att det blev fint!) och framför allt det som jag så länge har velat ha: Vårt mysiga härliga bibliotek. Syrran och hennes gubbe dom har bott på många ställen och nästan överallt där dom har bott har dom intrett ett rum till bibliotek. Der har alltid varit det trivsammaste rummet. Det är nåt med böcker som gör det ombonat på något sätt. Nåväl, vi har aldrig haft möjlighet att möblera så förrän nu. Men nu äntligen så blev det av. Där står också datorn, så jag sitter där just nu och det är mycket behagligt. Oj oj oj. Det blev en för lång blogg, men det var väl ett uppdämt behov som behövde tillfredsställas kan jag tro.

Långa Skuggan tar en paus

Nu är det flytt på gång. Vi bär kartonger och hänger upp gardiner och snart kommer alla våra barn och förhoppningsvis något barnbarn också och hjälper oss att flytta. Det betyder att datorsladdar ska dras ur för ett litet tag. Därför säger jag nu hej då och på återseende till alla bloggkompisar. Nästa gång jag skriver ska jag tala om hur det är på nya stället.
Vi hörs!!

Toffelhjältar är hjältar

Jaha, så har jag lite funderingar igen över ett ord, som jag hörde för inte så längesedan. Det var en ung, vacker, klok och kärleksfull man som kallades "toffelhjälte". Lite lagom råa skratt följde efter konstaterandet att han minsann var en sådan. Då vill jag ge denne yngling lite upprättelse. Vad mig anbelangar så ska ordet "toffel" bort i detta fall. Han är en hjälte och ingenting annat. Han har nämligen fattat att han har en kvinna som är klok och ofta har rätt och som man ska lyssna på ibland för att livet ska bli bra.
Har någon hört talas om uttrycket "toffelhjältinna"? Jag bara frågar. Nej, det är ju som det ska vara att "karln är herre i sitt eget hus"? - "Kvinna i sitt eget hus"? Har ni hört talas om det? Nej, det är de här gamla idiotiska uttrycken som måste bort ur vårt språk innan tjejer och killar kan leva på lika villkor.

För övrigt har jag sett en ultraljudsbild på det nyaste barnbarnet. Fint!!!!!