Varannan onsdag

Livet är inte alltid så enkelt. Alltid har man nåt att oroa sig för. Ibland är det som om det sitter en liten mus inne i magen och gnager och gnager, särskilt på nätterna så att man inte ska få sova. Den där musen kommer liksom på köpet den dagen man blir mamma för första gången och sen blir den ens följeslagare resten av livet. Man får nog ta det, det ingår kanske på nåt sätt. Då behöver man ha nåt som hjälper en att koppla loss det där ibland. För mig är varannan onsdag min särskilda lilla oas i tillvaron. Det är då jag får träffa de fantastiska underbara Näktergalarna och sjunga tillsammans med dem. Å, det låter inte alltid så himla vackert när vi sjunger, men ibland gör det det, och då är ju lyckan total. Att öva, att skratta, att tralla och sjunga och göra det tillsammans med andra, det är härligt. Dessutom har man inte tid att tänka på något annat de där timmarna. Man blir liksom uppslukad av det här gänget och av det vi har för oss. Det spelar ingen roll hur trött man är när man går dit, så fort man har sjungit de första tonerna i Blå visan, så släpper tröttheten: "Nu blommar isopen i långa rader, och än går blodet runt och jag är ung" - och plötsligt så känner man sig ung. Jaha då, det är sant.
Men sisådär en gång om året så får den där sångartillvaron en extra krydda, för då får vi träffa Christina Angsvik. Hon är en körpedagog från Halmstad och hon är perfekt för oss när vi behöver lite ny inspiration eller lära oss lite nytt och anta lite utmaningar. I lördags var det dags igen att ta emot Christina hos oss på Örbygården. Hela lördagen höll vi på, och man blir alldeles tom i huvet när dan är slut, men man blir så lycklig! Det är spännande rytmer och annorlunda melodislingor och gamla kända sånger om vartannat. Att man kan hinna med så mycket på en dag!
Christina anordnar ofta körinternat hemma hos sig i Halmstad, och den som är intresserad kan med fördel ta kontakt med henne och få en sånghelg att minnas.

Se själva hur roligt vi hade:

Koncentrationen måste vara total, annars går det åt fanders.......

Och här har gubbarna fått lite noter att fundera över. Kanske är det den afrikanska nyårssången. Då deklarerade herrarna att de inte tänker fira nyår i Afrika. Inte om man måste klara av att sjunga den där sången..

Tjejerna hade det inte alltid så lätt de heller. Så nog hade Christina fått lite att bita i, det ska jag inte säga annat.

Precis när det var dags att ta rast, tittade solen fram!

Och på kvällen hade vi fest förstås. Det är konstigt det där, en hatt på huvet får en att våga bjuda på sig! Fram för hattar!

Kantarellplockandets avigsidor

Så här ser en god och fin kantarellsoppa ut. Det gjorde min också en stund. Men sen...

Saken är den att häromdagen var jag med om en alldeles underbar kväll hos en god vän och kollega(Ja, före detta vill säga). Där blev vi bjudna på enastående underhållning av den fantastiske Per Sörman som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Han var precis lika bra denna gången. Det var knottror på armarna och tårar i ögona och skratt på läpparna, allt på en gång. Som om inte detta var nog, så blev vi dessutom bjudna på den allra mest förträffliga kantarellsoppa! Man trodde att man var i himmelriket så god var den.

Tack Gun-Britt för en oförglömlig kväll.

Nåväl, den där kantarellsoppan, den föll mig verkligen i smaken och jag gjorde ett försök att få ta del av receptet. Sorry, sa Gun-Britt, jag vet inte riktigt hur jag gjorde, jag tog lite kantareller och lite grädde och lite buljong och så där..

Jag lät mig förstås inte nedslås av detta utan slog upp ett bra recept i min nya kokbok som jag köpte på rea i vintras.(Den där rutiga, den är jättebra).

Kan ni tänka er! Jag lyckades!! Den blev helt enkelt jättegod. Jag skulle bara göra den lite mildare i smaken för jag kanske hade droppat i pyttelite för mycket portvin, så jag tog lite lite mer grädde(ja ja, jag vet, inget tjat om poängen-pointen tack!) och så skulle jag var värma på den lite lite till och så satte jag igång att lösa korsord. Resten kan vem som helst räkna ut. Livet var trevligt ända till älskade maken undrade om det skulle lukta på det viset om soppan?

Håhå jaja. Det blev kebabtallrik den dagen... det är inte så dumt det heller.

Dom sköter sig, Andersson och Pettersson

Konstigt ändå hur livet kan förändras! Andersson och Pettersson, som knappast tillät mig att hasa mig fram mellan köket och sovrummet för bara några månader sedan, tillåter sin ägarinna att ägna sig åt nedanstående stolligheter utan att protestera det minsta dugg! Hur kan det vara möjligt? Jag är synnerligen tacksam för att dom ännu en gång beter sig som jag önskar. Jag klarade hela linbanegången med bara lite hjälp runt de tjockaste trädstammarna. Hur ska det bli när jag blir 80? Jag bara undrar med denna föryngringstakten..

Vår härliga sommarsjö

Här är Galtasjön. Igår morse var vi där, tog med oss frukosten och började dagen med ett skönt dopp. Jag vet inte vad det beror på, men somliga sjöar är liksom mer av allting än andra. I Galtasjön är vattnet alldeles svart, fast klart ändå på något sätt. Och så är det så lent - precis som sammet - fast jag vet ju inte ändå förstås ; bada i sammet? Men jag vet inget ord som passar bättre för att förklara hur det är. Ofta är det tyst förutom lite fåglar som kvittrar åtminstone på försommaren. Varje gång man är där så undrar man hur länge till i år som man ska förunnas att njuta av denna sköna upplevelse. Tänk om man kunde fånga in de där stunderna i en liten ask och ta fram dem den 21 november eller nåt sånt. Det skulle vara nåt!

Nu verkar det vara slut med badandet för den här gången, för vädergubbarna börjar tala om regnskurar. Kanske ändå att sommarvärmen kommer tillbaka åtminstone en vända till innan det är slut för den här gången.

I morgon drar jag iallafall till Varberg och hoppas få bada i havet också, för det har jag inte gjort förut i år. Då kan jag njuta lite extra med tanke på att lärarna börjar jobba då. Men jag slipper!! HAHA!!! Det får man inte glömma!!

Jag vann!!

Klart som korvspad att jag vann Sjuhäradsradions dasstävling. Hade jag nu varit något lite bättre på den här apparaten, så hade jag länkat till deras sida när intervjun görs. Nu är det inte mycket att göra åt, men jag tycker att bilden på fröknarna Maja och Fanny provsittandes inte går av för hackor den heller. Att sedan lilla fröken Majas bajs inte alls hamnade på detta vackra dass, utan på golvet i vardagsrummet är ju en helt annan historia....

För övrigt har jag hittat en ny och inte alldeles fördelaktig sida hos mig själv. Ja, den brukar dyka upp varje år i svamptider, men i år har det blivit värre än vanligt. Det är en av de sju dödssynderna som gör sig påmind, nämligen girighet. Det spelar ingen roll hur många liter kantareller man hittar, mycket vill ha mer. Jag börjar förstå mig på dom där rika människorna som aldrig blir nöjda utan bara vill ha mer och mer. Och inte unnar man någon annan någon del av detta! Häromdagen var vi ute i skogen för att plocka. Vi hittade massor!! När båda våra korgar var överfulla så såg vi ändå hur himla mycket mer det var kvar att hämta. Då hade vi bara betat av knappt hälften av våra ställen. Vi beslöt oss för att gå hem med våra överfulla korgar och hämta resten nästa dag. Men då hade någon annan varit där! Jag tål inte att andra hittar mina ställen. Jag menar, kantareller är ju läckert, men det är inte där skon klämmer ändå, utan det är det där att hitta dem som är speciellt. Och plocka dem så att ingen annan ska få dem!!

Men när svampperioden är slut så ska jag bli en generös person igen, som jag tror att jag brukar vara annars. Det blir nån gång i oktober...