Vem kan förstå?

Hur kan det finnas någon i hela världen som kan tro att man kan skapa fred genom att döda barn? Eller barns föräldrar och syskon?

Kan det finnas någon bättre grogrund för krig än det? Det kan väl inte komma annat än hat av detta?

Obegripligt, det är vad det är.

Skäms, Israels krigsherrar!

Pärlor i vardagen

Man blir lätt försoffad om man inte har så många måsten. Därför försöker gubben och jag gå ut och gå varje dag. Man måste ju tänka på stegräknaren också. I dag tog vi en ganska lång promenad ända bort till Kinnagarn. Jag skulle köpa garn till en av alla Pippitröjor som jag tänker sticka till hela släkten. ( Ja, jag vet, planerna brukar alltid vara väldigt stora.)
Nåväl, vi blev lite trötta i benen när vi var klara. Sån tur då att det finns en liten lampaffär intill med ett pyttelitet kafé i. Vi beslöt oss för att gå dit, ta en slät kopp och vila våra ben en stund.
Därinne fanns ett litet elpiano med tillhörande gubbe! Ja, gubben var bara där och hälsade på kunde man förstå, men han satte sig vid pianot och började spela. Det var bara gubben och kaféägaren och vi där, så när han satte igång att spela en massa bitar som jag kunde texten till, så gick det ju inte att låta bli att sjunga med. Vi fick en riktigt trevlig sångstund med Taube och annat smått och gott.
"Henne måste du vara rädd om, för hon kan sin Taube" sa gubben till Claes. Så gick det till att förgylla vardagen en stund idag. Inte hade vi förutsett det när vi gick ut på promenad. Man får ta vara på stunderna.

Oj då!

Det var värst! Så fort det gick att komma tillbaka till bloggvärlden!

Det blev så konstigt för mig. Jag fick en massa prestationsångest när jag tänkte på att blogga.
Jag tänkte att nu måste jag snart komma på nåt att blogga om. Och sen började jag tänka att det och det och det duger inte. Jag kunde inte få till nåt som blev bra tyckte jag. Och ska man börja tänka så då är det ju ingen mening att blogga. Det ska ju vara för att man tycker om det. Måsten har man ju haft i livet så att det räcker. Därför valde jag att ligga lågt ett tag. Men det är något konstigt med människan. Åtminstone med den här. Det räckte att jag bestämde mig för det och meddela omvärlden mitt beslut, så kom lusten tillbaka. Så nu är jag här. Men jag tänker inte mer börja ha bloggen som ett måste utan som en lust.

Idag har jag LUST att tala om hur härligt det var på Stenbäcken i dag på förmiddagen. Vi var där och grejade med granarna som vi tog ner förra gången vi var där. Claes klöv och jag bar och lade upp dom i en fin hög. Har ni tänkt på hur gott granar luktar! Jag fick kåda på händerna och den klibbade och doftade gott den också. Och luften! Den var liksom ny. Man kunde tydligt känna att det kommer en vår i år igen. Vi njöt av kaffet på altanen och snart åker vi upp igen och klyver resten av stockarna.

Bilderna är dock inte från idag. De har vi tagit förut.

Långa Skuggan tar en paus

Tänkte bara meddela eventuella läsare av denna blogg att Långa Skuggan tar en liten paus och inväntar kloka tankar och inspiration. Det är lite dåligt med det just nu. Återkommer så småningom med förhoppningsvis förnyad kraft.

Nu är julen slut

Så var då julen slut för den här gången. Granen är utslängd, julgrupperna kastade och förhoppningsvis är alla små tomtar nerplockade. Det brukar alltid bli någon kvar som man har glömt bort, men i år så tror jag att alla ligger nere i källaren och har det lugnt och skönt.

Lite lösa trådar behöver väl knytas ihop nu när allt är över. Knäcktävlingen t.ex är ju avgjord. Resultatet blev förstås som väntat, nu kan jag vila på lagrarna ett helt år till nästa gång.

Nyårslöftet då? Hur gick det med det kanske någon undrar. Jodå, till slut fick jag tag i en stegräknare som går att lita på. Inga tidtagarur och radioapparater och överfallslarm ; bara en stegräknare rakt upp och ner med ett litet lock på så att den inte kan nollställa sig själv. Så nu är allt som det ska. Behöver bara få upp stegen lite granna. Och så behöver jag köpa nya långbyxor, för skam till sägandes så har jag några som är lite för trånga.

Nu är det bara att vänta och se vad det här året har att erbjuda. Det ska bli spännande.

Angående kloka barnbarn

Min vanliga dagbok som jag skriver i alldeles för mig själv, i motsats till den här, skrev jag ut i morse. Jag har skrivit dagbok i en herrans massa år, det blir liksom nåt annat än bloggande. Där kan man sitta och bläddra i godan ro och återuppleva allt man har varit med om genom åren. Den här dagboken hade jag börjat med 2005. Det var det året när vi flyttade ifrån Hjortedal och Fredrik med familj flyttade in.

Jag hittade ett citat av Linnea som jag inte kan undanhålla mina bloggläsare. Tänk er att det är en alldeles varm och skön sommar, familjen har precis flyttat in på Hjortedal och de har skaffat får som går och betar i hagen. Ett lamm har också kommit. Då säger Linnea dessa bevingade ord:

När jag blir stor ska jag aldrig jobba och aldrig duscha. Jag ska bara gå omkring och lukta bonne.

Underbara Linnea!!

Hur svårt kan det vara att hålla sina nyårslöften?

Jag brukar aldrig avge några nyårslöften, men i år var det dags för ett enda. Ett löfte som borde vara ganska enkelt att hålla. Jag lovade inte att gå ner i vikt, ej heller att motionera mera. Rökningen har jag lagt av med för längesen, och ett glas vin ibland vill man ju inte gärna avstå. Nej, bara detta enda löfte att ha på mig stegräknaren varje dag. Jag tänkte att det manar ju i alla fall på en lite att inte sitta och päsa i soffan hela tiden. Sagt och gjort, igår var det dags att infria mitt nyårslöfte, och stegräknaren åkte på byxlinningen innan jag klev på bussen till den stora staden Borås för att shoppa loss lite med yngsta dottern. Nu var det tyvärr så att byxlinningen korvade sig lite lite mer än den gjorde före jul, så räknaren var lite svår att få att sitta på. Så när jag hoppade av bussen och stolt skulle visa dottern att jag minsann höll mitt nyårslöfte, så hade den f-e stegräknaren fallit av på bussen!
Tja, ingen större skada var skedd, svärsonen meddelade att det fanns hundratals av dom på Claes Olsson, dit vi ändå skulle, så jag inhandlade en ny tjusig sak och tänkte att problemet var löst. Det var en fantastisk manick jag hade köpt! Nu följer en lista på allt man kan använda denna mackapär:
1. stoppur
2. Kaloriräknare(kommer ej att användas)
3. steglängdskontroll
4. radio
5. öronsnäckor till radion
6. stegräknare(som tur var)
7. ÖVERFALLSLARM (så kom an alla bovar! jag är inte rädd!)



Det där med överfallslarmet blev jag minsann varse ganska snart. Det satt ett litet gulligt snöre på stegräknaren, och det räckte att jag bara pillade lite på den, så började det tjuta nåt alldeles kopiöst. Inte visste vi hur vi skulle få stopp på eländet, så det tog en stund av panik innan vi förstod vad det var och hur vi skulle stänga av det.

Nåväl, sen satte vi igång vår shoppingrunda på riktigt. Stegräknaren satt så snällt på byxkanten utan att ramla av, men pinsamheters pinsamheter! Inne i ett provrum kom jag åt det där rackarns snöret igen, och det började tjuta på Kapp-Ahl! Antagligen trodde väl folk att jag var ifärd med att stjäla den där skjortan jag provade. Dottern däremot hon hade väldigt roligt. Så klart. Då gav jag upp och stoppade den rackarns prylen i väskan. "Jag börjar i morgon istället" tänkte jag. Men idag! Nu skulle nyårslöftet förverkligas. Då har batteriet tagit slut och stegräknaren är döden död. Det var väl ett gammalt batteri som hade hängt länge i den där förpackningen och nu måste jag gå och köpa ett nytt sånt där litet pluttbatteri för 80 kronor eller vad dom nu kan kosta. MEN JAG GER INTE UPP! NYÅRSLÖFTEN ÄR TILL FÖR ATT HÅLLAS!