Dom svarade ja!

Nu är det gjort! Yngsta dottern är bortgift! Och nu kan det inte hjälpas, jag måste ta till de vanliga slitna klyschorna, för det är faktiskt sant: Brudparet strålade! Dom gjorde faktiskt det! Och bruden - min dotter! - var så vacker! Ja, bloggläsaren kan ju själv se på fotona. Och klänningen! Vilken dröm! (Jag märker at det blir många utropstecken, men det kan inte heller hjälpas)
Brudgummen då? Ja, det är samma här: Rak i ryggen, stolt som en tupp och stilig som jag vet inte vad, Tala om svärmorsdröm! Ni som inte var där skulle ha hört med vilken bravur han klämde i med sitt JA på prästens fråga.

Och kyssen! den gick inte av för hackor!
Prästen var en trevlig karl som pratade på temat bröllopet i Kana, och som begåvade brudparet med en flaska vin när han var klar. Brudens kusin Ida-Marie och vännen Anders Emgard sjöng så fint så det knottrade sig på armarna, och Jenny med sin saxofon spelade underbart!

Sen åkte vi till Finnesbostugan där bröllopsfesten gick av stapeln och vi hade jättejätteroligt! Massor med roliga tal, sånger och upptåg avlöste varandra under hela kvällen. Maten, som Anders kompisar hade lagat till långt fram på natten kvällen innan, var jättegod och bestod av följande meny: Förrätt: Paj - vilken sort?- Vet inte, men god var den.
Huvudrätt: Medelhavsbuffé med en massa spännande rätter.
Dessert: Chokladmousse med en god lingongeggamoja uppepå.

Roligt hade vi som sagt hela kvällen, och kvällens värdpar, Brudens broder och svägerska Fredrik och Petra, kan ta åt sig stor ära av detta, för de hade lagt ner ett jättejobb för att det skulle bli en sådan rolig fest som det faktiskt också blev. Den ena överraskningen avlöste den andra, man kunde nästan inte hinna med att gå på toaletten, för då hade man missat nåt roligt.

Sen blev det dans till långt fram på natten. Tore och Stanislav spelade med stor bravur allt vad vi ville att de skulle spela. En del av gästerna hjälpte till med den äran, och på bilden här ovan kan man se Fredrik och kusin Mattias riva av Johnny B. Goode så att taket nästan lyfte sig.

Idag är det tisdag morgon, och snart har nog brudens moder återfått normala krafter igen. Hon strålar också, dock med en något matt strålglans, för gamla pensionärer behöver några dagar på sig för återhämtning efter såna här urladdningar. Men stolt är hon. Stolt över alla sina barn och alla andra som gjorde den här kvällen till en kväll att minnas.

Hur tänker dom??

Nu känner jag att det är dags för Långa Skuggan att ryta till lite. Det var längesen sist. Och de som ska få min skopa är Reinfeldt och hans anhang!!

Det sägs att människorna i ett land har den regering de förtjänar. I så fall är det illa ställt med svenskarna!
Jag hade för mig att en korp är svart och en svan är vit, även om någon envetet och med frenesi skulle hävda motsatsen. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, sanning är sanning ändå. Propaganda kan inte ändra på det.
Ändå är det precis såna manövrar Borg och Reinfeldh försöker sig på. De hävdar bestämt att det blir mindre arbetslöshet om de som har arbete får mindre skatt så att de arbetslösa tydligt ska känna skillnaden. Men hallå!! Om mina tidigare jobbarkompisar får mer att leva på så går väl inte dom ut och skapar en massa jobb åt de stackare som jag också var arbetskamrat med tidigare, men som har fått gå för att kommunens pengar inte räcker. Och min cancersjuka kompis! Skulle hon bli friskare för att hon får det jobbigare att leva? Vad är det här? Kan det vara så illa att regeringen cyniskt räknar med att människorna i det här landet är så egoistiska så att de struntar i alla andra bara de själva får det bra. För trots allt finns det ju fler som har jobb än som inte har, och fler friska än sjuka, och det skulle kanske räcka med deras röster för att vinna nästa val. Men ser du lille Reinfeldt, då tror jag att du räknar fel. Jag tror på människan jag. Och på att folk bryr sig om varandra.
Jaha, så var det pensionärerna också. Jobbavdraget gäller ju inte oss heller. Helst skulle vi väl jobba tills vi var 8o så blir det ju inte tal om att betala nån pension några längre tider.
Fy skäms regeringen! Nästa år ska vi minsann rösta bort er!
Uhg! Långa Skuggan har talat!

Och här är Kajsa

Här är lilla Kajsa. Hon är Kalles minstakusin. Kajsa tycker att livet är ganska spännande. Hon är sex månader nu. Kajsa borde nog kunna sitta, men det kan hon inte. Hon hinner nämligen inte vara stilla så länge. I stället är hon väldigt bra på att rulla. Många många varv.

Ibland brukar Kajsa och morfar prata med varandra om livets väsentligheter. Morfar tycker att Kajsa är så klok och säger väldigt bra saker. Hon pratar ett särskilt språk som morfar också kan. Det låter lite konstigt i andras öron, men morfar och Kajsa förstår varandra precis.

Kajsa och Kalle förstår varandra också. De pratar i telefon ibland. Det låter också väldigt bra.

Här är Kalle

Här är Kalle. Kalle har fyllt ett år i sommar. Nu kan Kalle gå. Det tycker han är roligt, ända tills han ramlar och slår sig. Då gråter Kalle mycket högt, så att hans mormor får ont i öronen.

Kalles mamma håller på att lära mormor att vara barnvakt. Då får mormor lära sig att trycka in en banan i munnen på Kalle när han är ledsen. Då tystnar Kalle. Man kan inte skrika med banan i munnen har Kalles mamma upptäckt.

Kalle tycker mycket om böcker. Det tycker hans mormor är roligt och bra. Den boken som Kalle tycker bäst om är psykologiboken som står i mormors bokhylla. Mormor tror att Kalle ska bli psykolog när han blir stor.

Sen förstår mormor att psykologiboken går bäst att kasta. Då tänker hon att han kanske inte blir psykolog i alla fall.

När Kalle har kastat väldigt många böcker omkring sig och mamma och mormor har sagt "ajaj" många gånger, då går Kalle. Han tröttnar på tjatet. Istället hittar han fruktfatet med äpplen. De går också bra att kasta tycker Kalle.

Mormor blir alltid jätteglad när Kalle kommer. När han går hem igen pustar mormor ut. Hon är glad då också.

Varannan onsdag

Livet är inte alltid så enkelt. Alltid har man nåt att oroa sig för. Ibland är det som om det sitter en liten mus inne i magen och gnager och gnager, särskilt på nätterna så att man inte ska få sova. Den där musen kommer liksom på köpet den dagen man blir mamma för första gången och sen blir den ens följeslagare resten av livet. Man får nog ta det, det ingår kanske på nåt sätt. Då behöver man ha nåt som hjälper en att koppla loss det där ibland. För mig är varannan onsdag min särskilda lilla oas i tillvaron. Det är då jag får träffa de fantastiska underbara Näktergalarna och sjunga tillsammans med dem. Å, det låter inte alltid så himla vackert när vi sjunger, men ibland gör det det, och då är ju lyckan total. Att öva, att skratta, att tralla och sjunga och göra det tillsammans med andra, det är härligt. Dessutom har man inte tid att tänka på något annat de där timmarna. Man blir liksom uppslukad av det här gänget och av det vi har för oss. Det spelar ingen roll hur trött man är när man går dit, så fort man har sjungit de första tonerna i Blå visan, så släpper tröttheten: "Nu blommar isopen i långa rader, och än går blodet runt och jag är ung" - och plötsligt så känner man sig ung. Jaha då, det är sant.
Men sisådär en gång om året så får den där sångartillvaron en extra krydda, för då får vi träffa Christina Angsvik. Hon är en körpedagog från Halmstad och hon är perfekt för oss när vi behöver lite ny inspiration eller lära oss lite nytt och anta lite utmaningar. I lördags var det dags igen att ta emot Christina hos oss på Örbygården. Hela lördagen höll vi på, och man blir alldeles tom i huvet när dan är slut, men man blir så lycklig! Det är spännande rytmer och annorlunda melodislingor och gamla kända sånger om vartannat. Att man kan hinna med så mycket på en dag!
Christina anordnar ofta körinternat hemma hos sig i Halmstad, och den som är intresserad kan med fördel ta kontakt med henne och få en sånghelg att minnas.

Se själva hur roligt vi hade:

Koncentrationen måste vara total, annars går det åt fanders.......

Och här har gubbarna fått lite noter att fundera över. Kanske är det den afrikanska nyårssången. Då deklarerade herrarna att de inte tänker fira nyår i Afrika. Inte om man måste klara av att sjunga den där sången..

Tjejerna hade det inte alltid så lätt de heller. Så nog hade Christina fått lite att bita i, det ska jag inte säga annat.

Precis när det var dags att ta rast, tittade solen fram!

Och på kvällen hade vi fest förstås. Det är konstigt det där, en hatt på huvet får en att våga bjuda på sig! Fram för hattar!

Kantarellplockandets avigsidor

Så här ser en god och fin kantarellsoppa ut. Det gjorde min också en stund. Men sen...

Saken är den att häromdagen var jag med om en alldeles underbar kväll hos en god vän och kollega(Ja, före detta vill säga). Där blev vi bjudna på enastående underhållning av den fantastiske Per Sörman som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Han var precis lika bra denna gången. Det var knottror på armarna och tårar i ögona och skratt på läpparna, allt på en gång. Som om inte detta var nog, så blev vi dessutom bjudna på den allra mest förträffliga kantarellsoppa! Man trodde att man var i himmelriket så god var den.

Tack Gun-Britt för en oförglömlig kväll.

Nåväl, den där kantarellsoppan, den föll mig verkligen i smaken och jag gjorde ett försök att få ta del av receptet. Sorry, sa Gun-Britt, jag vet inte riktigt hur jag gjorde, jag tog lite kantareller och lite grädde och lite buljong och så där..

Jag lät mig förstås inte nedslås av detta utan slog upp ett bra recept i min nya kokbok som jag köpte på rea i vintras.(Den där rutiga, den är jättebra).

Kan ni tänka er! Jag lyckades!! Den blev helt enkelt jättegod. Jag skulle bara göra den lite mildare i smaken för jag kanske hade droppat i pyttelite för mycket portvin, så jag tog lite lite mer grädde(ja ja, jag vet, inget tjat om poängen-pointen tack!) och så skulle jag var värma på den lite lite till och så satte jag igång att lösa korsord. Resten kan vem som helst räkna ut. Livet var trevligt ända till älskade maken undrade om det skulle lukta på det viset om soppan?

Håhå jaja. Det blev kebabtallrik den dagen... det är inte så dumt det heller.

Dom sköter sig, Andersson och Pettersson

Konstigt ändå hur livet kan förändras! Andersson och Pettersson, som knappast tillät mig att hasa mig fram mellan köket och sovrummet för bara några månader sedan, tillåter sin ägarinna att ägna sig åt nedanstående stolligheter utan att protestera det minsta dugg! Hur kan det vara möjligt? Jag är synnerligen tacksam för att dom ännu en gång beter sig som jag önskar. Jag klarade hela linbanegången med bara lite hjälp runt de tjockaste trädstammarna. Hur ska det bli när jag blir 80? Jag bara undrar med denna föryngringstakten..