pensionärslivet är inte dumt

Listor är trevligt att göra. Man kan göra listor om allt möjligt. Nu tänkte jag göra en lista över allting som är bra med att vara pensionär:

* Man bestämmer själv när man vill stiga upp på morgonen
* Om man inte vill behöver man inte stiga upp över huvud taget. Fast det vill man för det mesta.
* Man får läsa precis vad man vill.
* Man behöver inte ens läsa någonting om man inte vill.
* Man behöver inte ägna sig åt Elevens Val
* Man kan plocka svamp på förmiddagarna
* Man kan dricka vin precis när man själv vill
* Man kan sitta uppe hur länge som helst på kvällarna och titta på bra eller dåliga filmer
* Man kan åka på semesterresor under lågsäsong och få det lite billigare. Vilket älsklingsgubben
och jag ska göra PÅ LÖRDAG!!

Dåliga saker då? Ja det är väl uppenbart vad det kan vara så det är väl onödigt att tjata om.

apropå att bli barn på nytt

Här kommer de synliga bevisen på att det är skoj att vara barnslig. Här kommer lite fina foton från Hultlägret

Igår hade jag turen att få lyssna på en fenomenal vissångare, Per Sörman heter han. Jag hade läst om honom i VI-tidningen och då tänkte jag att honom skulle jag gärna vilja höra. Inte visste jag då att jag skulle få göra det i en lagård i Ginkalunda. Men så var det, och idag känns det så där gott som det gör när själen har fått sitt.

Nu var det så att detta var en man som man inte bara lyssnade på, man upplevde honom helt enkelt med (nästan) alla sinnen. Han var lika mycket skådis som sångare, ja han var helt enkelt en fenomenal uttolkare av Dan Andersson, Evert Taube, Nils Ferlin, Mikael Wiehe, ja, vem han än gav sig på . Aldrig har jag hört en sån tolkning av Karl-Alfred och Elinor, eller Eldarevalsen, eller för den delen Wiehes "Du är den jag kunde va". Jag ville aldrig att det skulle ta slut.

Och bra och kunnigt mellanprat hade han också. Oj! Vilken lirare. Jag skulle tagit ett kort på honom med telefonkameran, men det var för mörkt.

Detta ska jag leva på länge.

Vad sägs om det här?!!

Nu kan man vara belåten. 11 liter! På en halvtimme!! Äntligen har dom dykt upp, godingarna. Jag får nog lägga undan en liten burk till syrran, då blir hon nog glad. Och så får man inte glömma att spara till julafton. Det är skönt att bli påmind om att den finns nåt som heter sommar mitt i midvintertid.

Barn på nytt

En gång om året, i augusti, när Unga Örnar har sitt traditionella Hultläger, så får jag min årliga barnslighetsinjektion. Den har jag fått i helgen och den har jag nog nytta av några månader får man hoppas. Det är då som man plötsligt inte ligger och kavar lugnt och stilla i vattnet när man badar, utan dyker svanhopp och krokolilhopp och grodhopp och gräver ner tårna i bottengeggan bara för att det är kul. Och det är då som man tycker det är jätteroligt att åka vattenrutschkana på såpade presenningar fast man skaver sig lite på rötterna som gör sig påminda under presenningarna. Och man kollar varandras godispåsar och byter en grön groda mot en seg svamp eller en saltlakrits mot en suris. Och man leker tramsiga lekar och grillar korv som blir sotig, och sen, på söndag kväll då är man TRÖTT!!!!
Nu ska jag vara vuxen och klok jättelänge. Men nästa år då tar jag mig nog en ny dosis barnslighet. Om knäna håller.

Får jag presentera....

Här är familjens nykomling och senaste barnbarnet: Karl Karlsson, född den 5 juli 2008.
Visst är han fin?

Målas det en skänk?

I går stod jag på altanen på Stenbäcken och målade en gammal skänk. Som jag stod där och strök på färgen, så kom jag plötsligt ihåg en händelse från min barndom. Vi hade fått nya grannar, ett par i övre medelåldern hade flyttat in i huset intill. Herrn i huset satt ute i trädgården och målade på en skänk. Undertecknad, som i hela livet har haft den fula ovanan att inte låta folk vara ifred, och som inte kunde acceptera att det fanns folk i min omgivning som jag inte kände och inte hade pratat med, gick omkring hemma i köket och värkte och ville ut och prata med gubben. Men jag visste ju inte vad jag skulle säga. "Du kan väl prata om att han målar en skänk. Det är ju det han gör", sa min kloka mamma. Jaha. Men hur skulle jag säga det? Karln hette Ragnar Sundberg förresten. Inte kunde jag säga:" Hej Ragnar! Håller du på och målar en skänk?" Man sa nämligen inte du till äldre farbröder på den tiden. Jag prövade lite andra varianter: Målar ni en skänk? Nej, ni - alternativet var för stadsbor och finfolk. Det gick inte. - Målar farbror Ragnar en skänk? Nej, det gick inte. Det lät för barnsligt.- Jaså, minsann! Här sitter herr Sundberg och målar en skänk!" - Nej, inte det heller. Men när jag prövade : "Målas det en skänk?" så bröt modern och syrran ihop fullständigt. Det blev aldrig nåt samtal med Ragnar Sundberg om den där skänken. Vi lärde ändå känna varandra senare, när han satt på sin trappa och beundrade mig om min kompis när vi gjorde akrobatkonster på våra cyklar utanför. Det var en snäll farbror. Han är borta sedan länge.
Men nu stod jag där och målade på min skänk och ingen kom till mig och frågade om det målas en skänk. Det hade varit trevligt annars. Om skänken blev bra? Tja, det är ju visst och sant det där att allt inte måste vara perfekt här i världen. Det blir la väl...