Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på
Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!
* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.
* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!
Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!
onsdag 19 maj 2010
torsdag 13 maj 2010
Vem i hela världen kan man lita på?
Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.
onsdag 28 april 2010
Att man aldrig lär sig!
Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....
tisdag 13 april 2010
Afrodans - hej och hopp!
Jaha, så har man gått och blivit Afrodansare. Jo, det är dagsens sanning! Hur gick det till? undrar nog vän av ordning. Jo, det gick till så att två vänner i min allra närmaste omgivning lurade med mig. Nu går jag varje måndag och hoppar och stampar, svettas och vickar på rumpan. Det börjar med att ledarinnan kör riktigt hårt med oss och får oss att ruska om alla kroppsdelar. Det är höftskakning och armdallring och som sagt rumpvickning, allt till ett riktigt högt tempo, ackompanjerat av bongotrummor eller nåt. Dunkar gör det i alla fall. Så håller vi på en lång lång lååååång stund och till slut tänker man att slutar hon inte snart så stryper jag henne. Då säger hon: Jaha! Nu får ni gärna ta en klunk vatten för nu är uppvärmningen klar(!!)
Jojomensan, så där håller det på i en hel timme. Sen är man ganska mör, det måste jag säga, men konstigt nog så känner man sig riktigt välmående när man går hem. Och duktig förstås. Så mot alla odds så går jag dit nästa måndag igen. och nästa och nästa...
Och det verkar precis som om man orkar mer för varje gång också. Hur det nu går till..
onsdag 31 mars 2010
Och nu är det vår
När kan man säga att våren är kommen? Det är ju lite olika för olika människor vilka vårtecken som betyder mest.
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!
måndag 29 mars 2010
Nu var det längesen!
Oj oj oj! Nu var det längesedan man gjorde ett blogginlägg. Dock är jag nu, efter ett litet uppehåll, tillbaka i ganska vanliga rutiner, så då tar jag väl upp bloggandet igen lite smått. Om jag nu hade några läsare förut, så inser jag ju att de är ganska borta vid det här laget, så man får väl bara hoppas att de återvänder så småningom.
Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.
Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.
Sådan är hans moder.
Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.
Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.
Sådan är hans moder.
onsdag 10 februari 2010
Det glada 60-talet
Jag har märkt att det på senare tid har dykt upp ett väldigt intresse för 60-talet, min tonårstids decennium. Ja, egentligen flyter de ihop lite granna, de där åren i slutet på 50-talet och början på 60-talet. Vad är typiskt 50-tal? Och typiskt 60-tal? Så där tydliga är nog inte gränserna mellan årtiondena. Alldeles klart är dock att skillnaden mellan 60-tal och 2010-tal är avgrundsdjup i vissa avseenden. Om man berättar för tonåringar idag om hur det gick till i början av 60-talet så tror dom att man hittar på. Och om man tycker att jämställdheten har gått i stå och inte förbättras ett dugg, så kan jag bara säga: Det har den. Verkligen!!
Då, i tidernas begynnelse, var det inte lönt för en tjej att bryta några mönster, för då kunde man tala om utanförskap! Å andra sidan var det ju ganska lätt att följa mönstren, för de var väldigt tydliga. Man kunde bära sig rätt åt, eller fel. Ingenting däremellan. Om jag berättar om hur det gick till när man skulle ut och dansa så förstår nog läsaren vad jag menar.
Vi tänker oss att det var en lördagskväll i maj och dans på Hjortnäs, en festplats långt ute i skogen utanför Torestorp. Dit skulle alla, det var sommarens häftigaste ställe. Förberedelserna för detta evenemang började redan på lördageftermiddagen när man kom hem från skolan. Ja, vi gick ju i skolan på lördagarna på den tiden. Då gällde det att fort som sjutton tvätta håret och rulla upp det så att det skulle hinna torka. Rulla upp undrar du kanske? Ja, alltså på såna där hårspolar. Det finns väl fortfarande? Den som var riktigt lyxig hade en egen hårtork, en sån som frissan hade. Någon fön fanns inte på den tiden vad jag kan komma ihåg. Den som hade riktigt god framförhållning rullade upp håret redan på fredagskvällen och sov med spolarna i håret på natten mellan fredag och lördag. Sov och sov förresten, det var väl fel uttryck. Man fick ligga i en konstig stel ställning med armbågen under huvudet så att det inte skulle sticka för mycket i hårbotten. Fast det gjorde det i alla fall.
Sen var det då dags att göra sig iordning. Håret skulle tuperas och sprayas så att det stod för sig själv. Underkjolarna skulle kontrolleras så att de inte hängde under kjolen, och så var det ju de där rackarns strumpsömmarna som skulle sitta rätt. Vi tyckte för det mesta att vi var ganska fina när vi gick hemifrån. Fast då visste vi ju inte hur vi skulle känna oss när vi gick hem.
Jaha, så var det då dags att ge sig av. Min kompis hade en pappa som hade bil, och han skjutsade oss dit ibland om vi bad snällt. Sisådär klockan åtta började dansen, och det var då som alla oskrivna regler för aftonen började gälla:
Tjejerna satte sina handväskor längst fram på scenen framför orkestern - bara tänk! Ingen var rädd för att nån skulle knycka nåt! Innetjejerna satte sig också på kanten framför orkestern för att de skulle synas riktigt bra. Killarna fanns inte alls på dansbanan så där tidigt, dom var väl borta i buskarna för att stärka sig och skryta om sina kommande erövringar. Därför började kvällen med att tjejerna dansade med varandra en bra stund. Allteftersom tiden gick började spänningen tillta, man kunde känna det i luften. Efter nån timme eller så började gossarna sakta närma sig dansbanan. De gick lite nonchalant och pratade med varandra, kastade förstulna blickar på tjejerna för att kolla vem som var snyggast. Tjejerna jobbade förtvivlat för att verka oberörda. Det gällde att se glad ut om man skulle få dansa, så leendet klistrades på redan vid detta stadium. De som ,liksom jag, hade oturen att behöva glasögon, stoppade obemärkt ner dem i väskan. Att ha glasögon innebar verkligen ett hinder för att få dansa.
Ännu så länge hade ingen av pojkarna bjudit upp. Mitt på dansbanan på Hjortnäs står en påle som håller upp taket över dansgolvet. Sakta sakta masade sig skocken av killar framåt mot pålen, så att de kom att stå mitt på dansbanan. Och så plötsligt!! som på ett givet kommando gav sig hela horden som ett lämmeltåg av för att bjuda upp. I och med det så hade själva utslagningsmekanismen satt igång. Det gällde att få dansa!
För en tjej handlade det bara om det. Man skulle bli uppbjuden. Skulle du - o hemska tanke - göra bort dig så totalt så att du gick och bjöd upp, så kunde du lika väl gå under jorden och aldrig mer visa dig på en dansbana. Nä, man skulle stå uppställd, ta av sig glasögonen, se till att man stod långt fram i tjejhögen så att man syntes och så skulle man le. Framför raden av danslystna och bekräftelsesökande tjejer gick killarna och synade oss uppifrån och ner. Le! le! Se glad ut!
Nåja, det fanns gott om tjejer som inte behövde det. Det var innetjejerna, de som alla killar ville dansa med. Och så fanns det de som var med i ett kompisgäng. De hade ju sitt på det torra, för de visste ju att de skulle få dansa. Annars gällde det att duga eller inte duga. Ingenting kunde vara tydligare. När jag tänker tillbaka på den här tiden så vet jag hur det känns att stå där och hoppas och hoppas på att nån enda skulle se en och tycka att man dög att dansa med. Inte alltid, kvällens rolighet bedömdes ju av hur många danser man "fick" och det kunde väl hända ibland att jag också hade roligt. Lika ofta dock gick man hem med tanken att man inte var så fin som man hade tyckt innan man gick hemifrån.
Min storasyster som redan på den tiden var en stark och klok tjej, hon vägrade att ställa sig där och låta sig synas. Aldrig i livet att jag tänker stå där och låta mig granskas nån mer gång sa hon och jag tror att hon inte gjorde det mer heller. Men jag, jag fortsatte att rulla håret, hoppas på att få dansa och att duga. Om och om igen.
Nåväl, så gick kvällen. Och så fram emot elvatiden, så kom DAMERNAS TRE! Alltså, det betydde att tjejerna hade tre danser på sig att tala om för killarna vem dom var intresserade av. Då hade killarna redan under kvällen förberett detta ögonblick och garderat sig. Så här var det: Den som man väldigt väldigt gärna ville följa till porten och pussa på bjöd man upp minst tre gånger under kvällen. Det gick bra med två gånger också. Man kunde dansa två danser med flera stycken, så att man hade större chans att bli uppbjuden på damernas. En enda dans dansade man med nån som man var kompis med eller nån man kände sig skyldig att dansa med, eller kompisen till den som man hade bjudit upp tre gånger¨, för då kanske man låg bättre till där. En kille som inte fick första damernas kunde lika väl gå hem nu, för han hade inte fallit nån av tjejerna i smaken.
Efter damernas tre kom så TACKEN! Det var den första dansen efter damernas, och det var nu det blev himla pirrigt för nu skulle det liksom avgöras vilka som skulle gå i par hem efter kvällen. Tacken var också fruktansvärt viktig. Den tjej som gick och bjöd upp en kille på tacken om hon bara hade fått en dans med honom, hon var fullkomligt bortgjord. Henne pratades det om hela veckan efteråt på raster i skolan eller på fikarasten på jobbet. Men om man bjöd upp en på tacken som faktiskt var intresserad och man hade dansat med två eller tre danser, så sa killen till tjejen: Hur kommer du hem? Och då var det klart! Efter tacken var det en dans till och så kom sista dansen. Då sållades agnarna från vetet. En del av oss hämtade sin väska på scenen och gick hem med vissheten att man inte dög. Andra seglade på små moln och skulle vara lyckliga och nyförälskade i åtminstone fjorton dagar eller till nästa dans. Några har faktiskt funnit sina livskamrater på Hjortnäs, hur det nu kunde vara möjligt. Andra minns de där danskvällarna med obehag. Jag själv då? Ja, nog är det väl blandade känslor. Det var spännande också, mitt i all förnedring. Men vi visste ju inget annat. Och på sätt och vis var det lätt. Vi behövde aldrig sväva i ovisshet om hur man skulle bete sig, det var klart som korvspad.Och man visste precis om man dög eller ej. Aldrig att jag tror att tjejer i dag skulle låta sig behandlas så här? Eller skulle dom? Jag undrar hur dom gör nu för tiden när dom blir ihop? Jag har inte fått nån riktig kläm på det. Det skulle vara spännande att veta. Min käre make träffade jag i alla fall inte på Hjortnäs. Det gick till på ett annat vis, men det tänker jag inte berätta här.
Då, i tidernas begynnelse, var det inte lönt för en tjej att bryta några mönster, för då kunde man tala om utanförskap! Å andra sidan var det ju ganska lätt att följa mönstren, för de var väldigt tydliga. Man kunde bära sig rätt åt, eller fel. Ingenting däremellan. Om jag berättar om hur det gick till när man skulle ut och dansa så förstår nog läsaren vad jag menar.
Vi tänker oss att det var en lördagskväll i maj och dans på Hjortnäs, en festplats långt ute i skogen utanför Torestorp. Dit skulle alla, det var sommarens häftigaste ställe. Förberedelserna för detta evenemang började redan på lördageftermiddagen när man kom hem från skolan. Ja, vi gick ju i skolan på lördagarna på den tiden. Då gällde det att fort som sjutton tvätta håret och rulla upp det så att det skulle hinna torka. Rulla upp undrar du kanske? Ja, alltså på såna där hårspolar. Det finns väl fortfarande? Den som var riktigt lyxig hade en egen hårtork, en sån som frissan hade. Någon fön fanns inte på den tiden vad jag kan komma ihåg. Den som hade riktigt god framförhållning rullade upp håret redan på fredagskvällen och sov med spolarna i håret på natten mellan fredag och lördag. Sov och sov förresten, det var väl fel uttryck. Man fick ligga i en konstig stel ställning med armbågen under huvudet så att det inte skulle sticka för mycket i hårbotten. Fast det gjorde det i alla fall.
Sen var det då dags att göra sig iordning. Håret skulle tuperas och sprayas så att det stod för sig själv. Underkjolarna skulle kontrolleras så att de inte hängde under kjolen, och så var det ju de där rackarns strumpsömmarna som skulle sitta rätt. Vi tyckte för det mesta att vi var ganska fina när vi gick hemifrån. Fast då visste vi ju inte hur vi skulle känna oss när vi gick hem.
Jaha, så var det då dags att ge sig av. Min kompis hade en pappa som hade bil, och han skjutsade oss dit ibland om vi bad snällt. Sisådär klockan åtta började dansen, och det var då som alla oskrivna regler för aftonen började gälla:
Tjejerna satte sina handväskor längst fram på scenen framför orkestern - bara tänk! Ingen var rädd för att nån skulle knycka nåt! Innetjejerna satte sig också på kanten framför orkestern för att de skulle synas riktigt bra. Killarna fanns inte alls på dansbanan så där tidigt, dom var väl borta i buskarna för att stärka sig och skryta om sina kommande erövringar. Därför började kvällen med att tjejerna dansade med varandra en bra stund. Allteftersom tiden gick började spänningen tillta, man kunde känna det i luften. Efter nån timme eller så började gossarna sakta närma sig dansbanan. De gick lite nonchalant och pratade med varandra, kastade förstulna blickar på tjejerna för att kolla vem som var snyggast. Tjejerna jobbade förtvivlat för att verka oberörda. Det gällde att se glad ut om man skulle få dansa, så leendet klistrades på redan vid detta stadium. De som ,liksom jag, hade oturen att behöva glasögon, stoppade obemärkt ner dem i väskan. Att ha glasögon innebar verkligen ett hinder för att få dansa.
Ännu så länge hade ingen av pojkarna bjudit upp. Mitt på dansbanan på Hjortnäs står en påle som håller upp taket över dansgolvet. Sakta sakta masade sig skocken av killar framåt mot pålen, så att de kom att stå mitt på dansbanan. Och så plötsligt!! som på ett givet kommando gav sig hela horden som ett lämmeltåg av för att bjuda upp. I och med det så hade själva utslagningsmekanismen satt igång. Det gällde att få dansa!
För en tjej handlade det bara om det. Man skulle bli uppbjuden. Skulle du - o hemska tanke - göra bort dig så totalt så att du gick och bjöd upp, så kunde du lika väl gå under jorden och aldrig mer visa dig på en dansbana. Nä, man skulle stå uppställd, ta av sig glasögonen, se till att man stod långt fram i tjejhögen så att man syntes och så skulle man le. Framför raden av danslystna och bekräftelsesökande tjejer gick killarna och synade oss uppifrån och ner. Le! le! Se glad ut!
Nåja, det fanns gott om tjejer som inte behövde det. Det var innetjejerna, de som alla killar ville dansa med. Och så fanns det de som var med i ett kompisgäng. De hade ju sitt på det torra, för de visste ju att de skulle få dansa. Annars gällde det att duga eller inte duga. Ingenting kunde vara tydligare. När jag tänker tillbaka på den här tiden så vet jag hur det känns att stå där och hoppas och hoppas på att nån enda skulle se en och tycka att man dög att dansa med. Inte alltid, kvällens rolighet bedömdes ju av hur många danser man "fick" och det kunde väl hända ibland att jag också hade roligt. Lika ofta dock gick man hem med tanken att man inte var så fin som man hade tyckt innan man gick hemifrån.
Min storasyster som redan på den tiden var en stark och klok tjej, hon vägrade att ställa sig där och låta sig synas. Aldrig i livet att jag tänker stå där och låta mig granskas nån mer gång sa hon och jag tror att hon inte gjorde det mer heller. Men jag, jag fortsatte att rulla håret, hoppas på att få dansa och att duga. Om och om igen.
Nåväl, så gick kvällen. Och så fram emot elvatiden, så kom DAMERNAS TRE! Alltså, det betydde att tjejerna hade tre danser på sig att tala om för killarna vem dom var intresserade av. Då hade killarna redan under kvällen förberett detta ögonblick och garderat sig. Så här var det: Den som man väldigt väldigt gärna ville följa till porten och pussa på bjöd man upp minst tre gånger under kvällen. Det gick bra med två gånger också. Man kunde dansa två danser med flera stycken, så att man hade större chans att bli uppbjuden på damernas. En enda dans dansade man med nån som man var kompis med eller nån man kände sig skyldig att dansa med, eller kompisen till den som man hade bjudit upp tre gånger¨, för då kanske man låg bättre till där. En kille som inte fick första damernas kunde lika väl gå hem nu, för han hade inte fallit nån av tjejerna i smaken.
Efter damernas tre kom så TACKEN! Det var den första dansen efter damernas, och det var nu det blev himla pirrigt för nu skulle det liksom avgöras vilka som skulle gå i par hem efter kvällen. Tacken var också fruktansvärt viktig. Den tjej som gick och bjöd upp en kille på tacken om hon bara hade fått en dans med honom, hon var fullkomligt bortgjord. Henne pratades det om hela veckan efteråt på raster i skolan eller på fikarasten på jobbet. Men om man bjöd upp en på tacken som faktiskt var intresserad och man hade dansat med två eller tre danser, så sa killen till tjejen: Hur kommer du hem? Och då var det klart! Efter tacken var det en dans till och så kom sista dansen. Då sållades agnarna från vetet. En del av oss hämtade sin väska på scenen och gick hem med vissheten att man inte dög. Andra seglade på små moln och skulle vara lyckliga och nyförälskade i åtminstone fjorton dagar eller till nästa dans. Några har faktiskt funnit sina livskamrater på Hjortnäs, hur det nu kunde vara möjligt. Andra minns de där danskvällarna med obehag. Jag själv då? Ja, nog är det väl blandade känslor. Det var spännande också, mitt i all förnedring. Men vi visste ju inget annat. Och på sätt och vis var det lätt. Vi behövde aldrig sväva i ovisshet om hur man skulle bete sig, det var klart som korvspad.Och man visste precis om man dög eller ej. Aldrig att jag tror att tjejer i dag skulle låta sig behandlas så här? Eller skulle dom? Jag undrar hur dom gör nu för tiden när dom blir ihop? Jag har inte fått nån riktig kläm på det. Det skulle vara spännande att veta. Min käre make träffade jag i alla fall inte på Hjortnäs. Det gick till på ett annat vis, men det tänker jag inte berätta här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
