Villig skattebetalare!?

Jag har alltid räknat mig själv som en villig skattebetalare. Jag tycker att det är viktigt att vi gemensamt har hand om viktiga samhällsfunktioner. Det där gamla uttrycket "av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov" tycker jag fortfarande borde hålla, även om jag vet att det är hopplöst förlegat att tänka så nu för tiden.
Men nu vet jag inte om jag längre vill vara så himla villig när det gäller att betala skatt. Jag hörde på radion häromdagen att nu har det blivit så dyrt att använda hemtjänst i vissa kommuner att de gamla som behöver hjälp med vardagssysslor tjänar på att anlita städfirmor och göra "pigavdrag" i stället för att använda sig av hemtjänsten. Det spelar väl ingen roll kanske någon tänker. Det går väl lika bra med en städfirma. Det är bara det att den här pigreformen gör så att jag, villiga skattebetalare, inte bara via skatten betalar hjälpen till dem som behöver, utan även till höginkomsttagare som mycket väl kan betala sin städhjälp själva. Jag hörde en tjej i Radio Sjuhärad som tyckte så här:" Man ska väl göra det som man är bra på. Jag klipper mig ju inte själv, utan går till en frissa när jag behöver. Då kan jag ju lika gärna använda dem som är proffs på att städa när jag inte är bra på det själv." - Kära nån! Det är ju en viss skillnad! Vi andra behöver i alla fall ännu så länge inte via skatten betala hennes klippning! Det får hon göra själv, precis som en massa andra saker inom tjänstesektorn! Inte blir det nån skattesubventionering när man behöver laga bilen! Man betalar för de tjänster man vill använda sig av. Det borde även gälla städning.
När mina yngliga tusenlappar jag får i pension ( som nästa gång blir ännu mindre) ska gå till att betala städning för dem som själva kan betala (och som får skattesänkning på skattesänkning medan det inte är förunnat oss som är sjuka arbetslösa eller till åren komna) då börjar det kännas så fel att man inte längre är särskilt villig skattebetalare.
För övrigt anser jag att regeringen Reinfeldt snarast bör avsättas.

Allt är minsann inte svart eller vitt

Idag sade dom i radion att det är bättre på alla sätt att vara smal och inte överviktig. Dock har jag upptäckt att detta inte riktigt alltid stämmer. Denna upptäckt gjordes idag på förmiddagen, när det var mycket halt och inte lika mycket sandat.
Om utifall att man skulle råka halka på en isfläck och dratta på ändan, då skulle det ha varit mycket bättre med ett skyddande lager på häcken ; ett sådant som jag hade förut. Men nu....
AJ AJ AJ!!

Att känna en kändis

I söndags var min yngsta dotter och jag på julkonsert i Caroli kyrka. Det var Göteborgs kammarkör som sjöng under ledning av den eminente och kände Gunnar Eriksson . I denna kör finns min kompis Anne-Marie(ganska känd).
Med sig hade de Tomas von Brömssen(jättekänd).

Det var en mycket njutbar konsert med kända och okända julsånger från olika länder i vanlig och ovanlig tappning. Det hela avslutades med "Jul jul strålande jul" som kören sjöng liksom i stereo, för de stod runtom vid väggarna i kyrkan. Det var då vi fick ståpäls.

Nu var det inte slut med detta faktiskt för i kulisserna (kan man säga det när man är i ett kyrkorum?) väntade den VÄRLDSKÄNDE Wolf Biermann som är kompis med Gunnar Eriksson och Göteborgs kammarkör och brukar arbeta tillsammans med dem både här i Sverige och Berlin.

Vet du inte vem Wolf Biermann är? Då ska du skämmas säger min nästan kända kompis. Men jag tycker inte att du behöver det. Jag visste det inte, men nu vet jag, för Anne-Marie har berättat och så har jag googlat på honom. Det kan du också göra, så slipper jag berätta om honom.
Det var i alla fall en liten liten gubbe med mycket glöd i ögonen och vi sjöng tillsammans en sång som han hade gjort som handlade om att inte ge efter för förtryckare. Mycket fin.

Vad blir då kontentan av denna njutbara afton? Jo, eftersom min kompis är nästan en kändis och hon känner tre stycken kändisar så borde ju jag kunna säga att jag nästan känner fyra kändisar. Eller??

Fast mest vill jag känna Tomas. Han är ....ja det är han.



Anne-Marie längst till vänster. Gunnar med vackra sidan till och Thomas - ja ni ser ju honom. Han läste förresten en dikt om att han älskar fula gamla kvinnor. Och så läste han en text av Evert Taube (kändis).

Min nya hobby

Nu ska jag berätta om min nyaste hobby: Jag stickar raggsockar(eller heter det raggsockor?) . Det är minsann en mycket komplicerad sysselsättning. Utmaningarna börjar redan när man lägger upp maskorna. Överallt slingrar det sig en massa stickor och trådar och maskor utan ordning. Det är som en ormgrop full med småorm eller som en maskburk full med - gissa vad? eller som en skolkass. Helt utan styrsel alltså! Och när man väl har fått något så när ordning på detta, så börjar problemen med tappade maskor på skaftet. Man ska ju sticka resår där, och om man tappar en maska så kan man bara glömma att repa upp till det tappade stället. Det är omöjligt! Nä, då får man fuska och hämta den där maskan på något sinnrikt sätt så att det inte syns alltför mycket. Annars är det där att sticka skaftet en ganska lugn period i raggsocksstickarens liv. Värre blir det när man kommer till hälen!!

Då sätts man verkligen på prov! Det blir till att sticka framåt och bakåt och hit och dit och öka och minska och dubbla och jag vet inte allt! Det som sedan händer är återigen en ganska vilsam period. Bara att sticka på! Ibland tycker man det är så skönt med själva fotperioden att man glömmer att det ska minskas för tårna. Då blir sockan lagom till alla med mycket stora fötter. I min familj finns det som tur är ett par stycken som har begåvats med det så de sockarna blir till de storfotade. Jaha, men sen då? När pillet vid tårna är färdigt och man faktiskt har lyckats med att göra färdigt en hel raggsocka? Då kommer den verkliga utmaningen. Man ska göra en till som ser ungefär likadan ut som den första och som förhoppningsvis blir åtminstone ungefär lika stor!

Men när man har lyckats med det, då inträder den totala triumfen!

Och jag tänker att alla alla i min familj ska få raggsockar i julklapp!!

(Puh, Pippitröjorna är ju inte klara än...)

Mjuka upp?? Eller hårda till?

Centern och folkpartiet går ut och propagerar för att "mjuka upp" arbetsrätten. Vad är det för ett uttryck? Mjuka upp? Jag tror inte att en gammal erfaren jobbare med mycket kunskap tycker det är att "mjuka upp" när han får stryka på foten för en ung karriärist. Nej, han skulle nog kalla det att hårda till, när tryggheten på jobbet försvinner. Man behöver inte ta miste på vilket perspektiv dessa båda partier har när det gäller samhället och människosynen. Nästa år får vi hoppas att vi blir av med dem!

Är du en svikare, Andersson?

Nänänä Andersson, vad är det jag tycker mig märka?
Du som har fått så mycket beröm av mig för att du har skött dig! Mindre jobb har du också att utföra, nu när jag har hjälpt dig så att du inte har så många kilo att bära omkring på! Tänk på alla människor som har hört mig skryta om dig för att du ställer upp och inte krånglar!
Och kolla in Pettersson! Han gör inget väsen av sig utan vandrar snällt omkring utan några tjuvknep!
Och betänk att det inte är mer än lite drygt en månad sen som du tillät mig svänga runt på dansgolvet i både tango och vals!
Så vad är det du håller på med??? Skärp dig! Jag tänker minsann åka till Stockholm och knata runt på gatorna där vad du än säger. Och till skogen ska jag i vinter och bära stock och elda ris och hugga ved. Då får du allt ställa upp!!

Så jag säger bara en sak Andersson: SKÄRPNING!!!!

Målet är nått

Yes!! Yes!! Yes!!

Nu är jag framme! Guldnyckeln är utdelad, applådåskorna har rungat och vågen visade snällt 65 kilo och inte ett enda hekto över det.
Det firades med en god näve jordnötter.


Stolt är jag det kan inte förnekas.

Och vacker. Och snart blir jag fattig för jag kan inte låta bli att köpa jumprar som sitter åt.
Det må vara hänt.