Här är min syster Vendla. Vi var ute i går på restaurang minsann. Vi har en tradition att en gång om året gå ut på restaurang alldeles för oss själva, utan gubbar, barn eller barnbarn. Då äter vi gott och pratar och pratar och pratar om allt och inget. Ja, så tar vi oss ett glas vin förstås, det är därför som bilden blev en liten aning suddig tror jag.
Det måste vara något särskilt med systerskap. Att ha en syster är inte lik någon annan relation. Nu säger jag inte att det aldrig skulle förekomma konflikter, för i så fall skulle jag förstås fara med osanning. Det är klart att det har gjort också mellan oss några gånger under alla år som vi har levat. Det är i alla fall speciellt att ha en syster som från barndomen har samma historia och livserfarenheter. Vi vet precis var vi har varandra utan krusiduller och konstigheter. Jag märker också att vi kommer närmare varandra för varje år ju äldre vi blir. Det konstigaste av allt är att vi börjar bli lik varandra till utseendet också. Det var vi minsann inte när vi var små. Alla vuxna var snara att påpeka att vi var så olika. Jag skulle vara lik vår far sade dom, och syrran liknade mamma. Jag kan se min mamma mycket tydligt i syrran, men när jag ser mig själv i spegeln, så märker jag att mamma har satt sina avtryck i mig också.
Igår hade vi en mycket trevlig systerträff. Vi avhandlade en massa viktiga och oviktiga saker, och när jag åkte hem med bussen så kände jag mig skönt avslappnad och på gott humör. Tack syrran!
Det mesta blir nog väl i alla fall..
7 kommentarer:
Själv har jag ju bara (eller bara och bara, det är inte fy skam) en bror, men när jag var liten (och han ännu mindre så att han inte kunde försvara sig) brukade jag klä ut honom till flicka och kalla honom Sara-Linnéa. Jag lyckades faktiskt lura i en kompis att han var min syster.
Jag bara håller med om allt du skrivit! För min del gör det inget att bilden blev suddig, det är bara bra med lite retuschering. Kram på dig och tack för igår!
Jag kom på en grej till. En midsommar på Stenbäcken för ett antal år sedan yttrade ett av mina barnbarn, Emil, som inte riktigt fattat vår relation, när du dök upp:"Nu kommer farmors kompis!" Ett bra exempel på hur vår gemenskap kan uppfattas av omgivningen.
Åsna: När jag var liten, så tyckte jag inte att en storasyrra var nåt vidare att ha. Då var det en storebror som gällde. En som skulle vara stark och ha pengar och bjuda på godis och sånt. Nåja, en lillebror blev det så småningom. Det fick väl duga. Men han är inte lika bra som jag på knäck. Sara-Linnéa det var ett vackert namn tycker jag. Skulle passa på en blivande dotter?
Haha! Mamma trodde naturligtvis (precis som du) att det var det vackraste namn jag visste. Det var det absolut inte, jag tyckte bara att det skulle motsvara det riktiga namnet, alltså måste det börja på S. Och bara Sara var för få bokstäver. :-D
Låter som ni hade en kanonkväll!
Kram
/lina
Bra förresten att det blir väl igen!
Kram
Skicka en kommentar