Vår farmor

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?


Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.

Materiella ting

Ibland tycker jag att vi är väldigt prylgalna i det här landet. Inte undertecknad förstås, nej nej. Jag köper bara sånt som man absolut behöver. Nästa generation däremot handlar på sig en massa onödiga saker tycker jag. Vad ska dom med allt till? Elektriska bakmaskiner, läskedrycksapparater, kaffekokare som kan göra alla möjliga konstiga sorters kaffe ; espresso och kaffe latte och café au lait och allt vad det heter. Ja, jag vet inte allt vad konstiga sorters maskiner det finns till det ena och det andra. Nej, sådan är inte jag. Jag handlar bara grejer som är av yttersta nödvändighet.

Hur skulle man t.ex klara sig utan en ko att trä på armen? Jag bara frågar! Den är alldeles nyinköpt och en av mina stoltheter.

Den fantastiska häxhatten fick jag som gåva för längesen, men den är en av min allra käraste och absolut nödvändigaste saker.

För att inte tala om häxperuken som jag fick i julklapp förra året! Hur i all sin dar kunde jag reda mig utan en häxperuk tidigare? Jag bara frågar!

Och så den här fantastiska makapären: En alldeles egen rökmaskin inköpt på nätet förra månaden! Den ni! Den går inte av för hackor!

Men allt det här är ju nödvändiga saker och inte sånt där onödigt bjäfs som en del andra håller sig med. Nej, det är skönt att man inte bryr sig om materiella ting!

Kärleken har mycket att stå i

"Kärleken har mycket att stå i" säger Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå. Det är så sant som det är sagt.

Ett annat fantastiskt citat ur boken "Tedags för normalt byggda damer" är Mma Makutsis intressanta teori:

"Om man inte sträcker på benen sjunker blodet ner i fötterna, och det blir inte tillräckligt mycket kvar i hjärnan. Det är därför somliga människor är så dumma. Det är de som har för mycket blod i fötterna".

Detta logiska resonemang kanske kan förklara det katastrofala valresultatet. Upp svenska folk och sträck på benen! Det behövs i detta läge! Själv tänker jag sträcka på benen söndagen den 26 september för då ska jag knalla upp till Mor Kerstins torg i Kinna och delta i mötet för kärleken och mot rasism och främlingshat. Gör det du också! Vi behövs alla! Kärleken har verkligen mycket att stå i den närmaste tiden!

Så var det dags igen!

Så var det då åter dags för undertecknads årliga personlighetsförändring med tillhörande beteendestörning.

En annars så timid och vänsäll och generös själ som jag, blir varje augusti en totalt annan människa! Ja, jag vet att jag upprepar mig, det var likadant förra året, men det kan inte hjälpas. Om det sägs om och om igen så kanske det går över till slut. Dock icke i år. DET FINNS NÅGRA OSEDVANLIGT OTREVLIGA JÄVLAR SOM STJÄL MINA KANTARELLER!!!!

Jadå, jag kan lagen om allemansrätt. Det är en alldeles förträfflig lag som vi kan vara stolta över i Sverige. Den ska gälla allting precis UTOM MINA KANTARELLSTÄLLEN!

I år har dom t.o.m varit så fräcka att dom visar sig i skogen när gubben min och jag är där! En del får för sig att dom ska tilltala mig, men då får dom bara ett Umpfff eller en morrning till svar. I regel drar dom sig lite undan då.

Kära vänner, ni som tror att ni känner mig: Akta er under augusti månad. Då är jag helt enkelt farlig, åtminstone för den som törs ge sig ut i min skog, och jag tänker inte säga var den är för då kommer det väl fler uslingar.

Ja, jag vet också att jag har fått mer än nog av kantareller. Två hela fack i frysen är smockfulla. Det får faktiskt inte plats mer. DET SPELAR INGEN ROLL! DET SOM ÄR MITT ÄR MITT!

I alla fall mitt enligt min mening. Oj oj. I slutet av september hoppas jag bli människa igen.

Jag klarar mig alltid!

Gick i min ensamhet häromdagen på Stenbäcken och städade för att få det att se lite hyfsat ut inför den kommande midsommarhelgen. Dock är städning inte undertecknads favoritgöra, utan jag kom på att jag kunde förhala rengöringen lite med att se om jag kunde få till en sockerkaka i järnspisen. Jag har gjort det förut, men det var längesen, och det är inte så himla lätt, för det finns faktiskt ingen gradmarkering, och dessutom blir det lite jobbigt att vispa utan elvisp. Detta hindrade dock inte mig, utan jag skred till verket med gott mod efter att ha kontaktat mågen för att få ett bra recept på 2 ägg. Det var nämligen så många jag hade. Jajamen, han var mig behjälplig och så satte jag igång. Min kära mamma lärde mig en gång att om man ville ha bra hets i spisen och riktigt varmt i ugnen så ska man elda med kottar. Det har vi riktigt gott om på Stenbäcken och gratis är dom också. Så jag proppade spisen full med torra tallkottar ; s.k. "Sölleböllar" och satte igång. det luktade lite konstigt men varmt blev det. Nu tror du nog att jag misslyckades på något vis, att något dramatiskt hände under detta sockerkaksbak eller nåt annat häftigt. Icke alls! Det blev en alldeles utmärkt fin och välsmakande sockerkaka som gubben och jag åt upp ganska snabbt alldeles för oss själva. Jaha, undrar vän av ordning, vad var det för märkvärdigt med detta då? Skulle det vara nåt att blogga om? Nej, kanske inte, men jag har mina funderingar ändå. Det är något hoppfullt i detta. Tänk om det blir krig eller naturkatastrofer eller andra hemskheter. Då kan vi flytta till Stenbäcken min familj och jag. Där har vi vatten i en riktig naturlig källa, vi har ved i skogen och jag kan göra sockerkaka i ugnen. Bra va! Framtiden är räddad!

Lyckor och olyckor

Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på

Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!



* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.



* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!

Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!

Vem i hela världen kan man lita på?

Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.