Jag klarar mig alltid!

Gick i min ensamhet häromdagen på Stenbäcken och städade för att få det att se lite hyfsat ut inför den kommande midsommarhelgen. Dock är städning inte undertecknads favoritgöra, utan jag kom på att jag kunde förhala rengöringen lite med att se om jag kunde få till en sockerkaka i järnspisen. Jag har gjort det förut, men det var längesen, och det är inte så himla lätt, för det finns faktiskt ingen gradmarkering, och dessutom blir det lite jobbigt att vispa utan elvisp. Detta hindrade dock inte mig, utan jag skred till verket med gott mod efter att ha kontaktat mågen för att få ett bra recept på 2 ägg. Det var nämligen så många jag hade. Jajamen, han var mig behjälplig och så satte jag igång. Min kära mamma lärde mig en gång att om man ville ha bra hets i spisen och riktigt varmt i ugnen så ska man elda med kottar. Det har vi riktigt gott om på Stenbäcken och gratis är dom också. Så jag proppade spisen full med torra tallkottar ; s.k. "Sölleböllar" och satte igång. det luktade lite konstigt men varmt blev det. Nu tror du nog att jag misslyckades på något vis, att något dramatiskt hände under detta sockerkaksbak eller nåt annat häftigt. Icke alls! Det blev en alldeles utmärkt fin och välsmakande sockerkaka som gubben och jag åt upp ganska snabbt alldeles för oss själva. Jaha, undrar vän av ordning, vad var det för märkvärdigt med detta då? Skulle det vara nåt att blogga om? Nej, kanske inte, men jag har mina funderingar ändå. Det är något hoppfullt i detta. Tänk om det blir krig eller naturkatastrofer eller andra hemskheter. Då kan vi flytta till Stenbäcken min familj och jag. Där har vi vatten i en riktig naturlig källa, vi har ved i skogen och jag kan göra sockerkaka i ugnen. Bra va! Framtiden är räddad!

Lyckor och olyckor

Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på

Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!



* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.



* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!

Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!

Vem i hela världen kan man lita på?

Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.

Att man aldrig lär sig!

Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....

Afrodans - hej och hopp!

Jaha, så har man gått och blivit Afrodansare. Jo, det är dagsens sanning! Hur gick det till? undrar nog vän av ordning. Jo, det gick till så att två vänner i min allra närmaste omgivning lurade med mig. Nu går jag varje måndag och hoppar och stampar, svettas och vickar på rumpan. Det börjar med att ledarinnan kör riktigt hårt med oss och får oss att ruska om alla kroppsdelar. Det är höftskakning och armdallring och som sagt rumpvickning, allt till ett riktigt högt tempo, ackompanjerat av bongotrummor eller nåt. Dunkar gör det i alla fall. Så håller vi på en lång lång lååååång stund och till slut tänker man att slutar hon inte snart så stryper jag henne. Då säger hon: Jaha! Nu får ni gärna ta en klunk vatten för nu är uppvärmningen klar(!!)
Jojomensan, så där håller det på i en hel timme. Sen är man ganska mör, det måste jag säga, men konstigt nog så känner man sig riktigt välmående när man går hem. Och duktig förstås. Så mot alla odds så går jag dit nästa måndag igen. och nästa och nästa...

Och det verkar precis som om man orkar mer för varje gång också. Hur det nu går till..

Och nu är det vår

När kan man säga att våren är kommen? Det är ju lite olika för olika människor vilka vårtecken som betyder mest.
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!

Nu var det längesen!

Oj oj oj! Nu var det längesedan man gjorde ett blogginlägg. Dock är jag nu, efter ett litet uppehåll, tillbaka i ganska vanliga rutiner, så då tar jag väl upp bloggandet igen lite smått. Om jag nu hade några läsare förut, så inser jag ju att de är ganska borta vid det här laget, så man får väl bara hoppas att de återvänder så småningom.

Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.

Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.

Sådan är hans moder.