Den sista entusiasten

Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.

Barnslighetens lov

Detta är en konstig vecka. Hur jag än tittar i almanackan, både i fickalmanackan och väggvarianten, så är den alldeles tom. Inte ett åtagande så långt ögat når! Man får nästan lite abstinensbesvär. Fast det är skönt också att bara gå omkring och finnas till en hel vecka. Annars är vi rätt upptagna min kompis, mina döttrar och jag med att åka runt på skolorna i Mark och spela bokteater. Vi spelar för alla tvåor i kommunen, och dom är faktiskt ganska många. Hela hösten tar det innan vi har spelat färdigt. Det blir man ju rätt trött av egentligen, men man glömmer bort det för att det är så himla roligt! Tänk att få apa sig och bära sig åt och låtsas vara lilla gumman och lilla farbrorn och Aladdins ande och allt möjligt spännande fast man är en stadgad tant i sina bästa år. Bokteater, kanske du undrar, vad är det för nåt? Jo, det är ett himla bra sätt att visa ungarna att böcker är roligt. Så vi gör väl förhoppningsvis lite nytta också medan vi tramsar och flamsar. Fast, det är klart, om man rannsakar sig själv aldrig så lite, så kan man ju undra hur barnslig man får lov att vara egentligen. Finns det ingen bortre gräns? Dessutom har jag ju dragit med mig mina avkommor ner i barnslighetsträsket också. Kompisen, hon har ju tagit sig dit på egen hand, henne har jag inget ansvar för. Men, som sagt, var går gränsen? Jag erinrar mig en replik från ett av alla mina barnbarn för några år sen:
"Mormor, du är faktiskt rätt barnslig!" Som svar försökte jag mig på ett filosofiskt resonemang och hävdade att "vara en liten smula barn det är att vara verkligt vuxen".
"Jaja", sa barnbarnet, "en liten smula ja. Men mormor, du är ju en hel brödlev!" Håhåjaja - av barn och dårar... Fast Nathalie - barnbarnet - har lyckats rätt bra med att vara barnslig själv tycker jag. Det tycker jag att vi kan unna oss! Så att livet får vara lite roligt.


Här är Den lilla farbrorn. Han är ledsen för att han inte har nån vän. Tror du att han får nån? Det säger jag inte...

Och här är den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Hon är ute och letar efter sin lilla lilla katt.

Här har hon hittat katten, som verkar vara rätt busig. Lilla My ser med all rätt lite skeptisk ut.

Och här har häxan i pepparkakshuset träffat på Pippi Långstrump och Pelle Svanslös.

Vem kan det här vara?? Jo, det är inte svårt att räkna ut. Det är Aladdins Ande förstås! Han har kommit för att Hjälpa Harry Potter och Ture Sventon med en flygande matta.

Ture Sventon tycker att anden ser gammal och dammig ut. Han måste kolla med sitt förstoringsglas.

Och här är vi alla fyra: Harry Potter alias Lotta, Aladdins ande, Ture Sventon även kallad Karolina och så vår eminenta musiker och ljudillustratör Anne-Marie.
Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi att bli ganske ålderstigna det kan jag försäkra.