Detblirlaväl

Den sista entusiasten

2010-11-28T17:30:00.004+01:00

Så var det då åter första advent, och jag ägnar mig åt det som jag alltid har gjort denna dag, nämligen att göra julgranskarameller. Så länge jag kan minnas i mitt liv har jag gjort julgranskarameller den första advent. När jag var barn satt vi alla kvinnor i hushållet vid köksbordet hemma på Åkerberga, klippte och klistrade och kände julen komma närmare. Det var mormor, mamma, syrran och jag som gjorde dem, vi stoppade i kolor och chokladbitar och sen fick de ligga och vänta tills granen sattes in på kvällen den 23:e. Fast mormor kallade dem inte för julgranskarameller, för hon sade "sockerbrev". Mormor gjorde alltid jättestora, för det tyckte hon var fint. Fast det tyckte inte vi. Vendla hon gjorde i stället små fina med tunt tunt klippta krus. Jag får väl i anständighetens namn erkänna att mina blev lite si och så ibland. Fast numera är jag en hejare på detta hantverk. Fattas bara med så himla många års träning.

Jag har väl fått hjälp genom åren av barn och sedermera barnbarn ibland, men jag kan ana att entusiasmen inte är särskilt stor för att hjälpa till, dom tycker helt enkelt inte att detta julpyssel är särskilt kul. Det är vad jag tror i alla fall. Mormor och mor finns ju inte längre, syrran har inte tagit upp denna tradition vad jag vet och lillebror i familjen var inte särskilt intresserad. Han skapade alldeles egna julprydnader i stället. Ett år, det var när han just hade börjat fatta vitsen med bokstäver, så hade han knåpat ihop ett ord: RASITUE stod det på en lapp som han hade skrivit. Vad står det där? frågade han, och vi läste snällt ordet. "Vad är en Rasitue?" frågade förstås den vetgirige gossen. "Det är en julgransprydnad" svarade undertecknad, varpå genast en RASITUE tillverkades av en bit guldpapper. Denna prydnad hade sin naturliga plats i vår julgran under alla år. Jag undrar just om den fortarande finns kvar nånstans? Kanske i brorsans gran?

I år tänkte jag att jag inte skulle terrorisera barnbarnen med tjat om julgranskarameller, så jag gjorde dem alldeles själv, som synes. Dock hade jag hjälp av vår nya inneboende ; Karlsson heter han och han är dumpad här av barnbarnet Kalle. Han ansåg att Karlsson skulle ha det mycket bra hos morfar och mormor och bli väl omhändertagen. Då får man förstås ställa upp.

En mugg Blossa starkvinsglögg behöver man också ha bredvid sig när man ägnar sig åt julgranskaramellerna. De blir faktiskt mycket bättre då. Tycker jag i alla fall. Och så kan man ju unna sig en och annan liten godis om det blir några över.

Barnslighetens lov

2010-11-03T08:22:00.014+01:00

Detta är en konstig vecka. Hur jag än tittar i almanackan, både i fickalmanackan och väggvarianten, så är den alldeles tom. Inte ett åtagande så långt ögat når! Man får nästan lite abstinensbesvär. Fast det är skönt också att bara gå omkring och finnas till en hel vecka. Annars är vi rätt upptagna min kompis, mina döttrar och jag med att åka runt på skolorna i Mark och spela bokteater. Vi spelar för alla tvåor i kommunen, och dom är faktiskt ganska många. Hela hösten tar det innan vi har spelat färdigt. Det blir man ju rätt trött av egentligen, men man glömmer bort det för att det är så himla roligt! Tänk att få apa sig och bära sig åt och låtsas vara lilla gumman och lilla farbrorn och Aladdins ande och allt möjligt spännande fast man är en stadgad tant i sina bästa år. Bokteater, kanske du undrar, vad är det för nåt? Jo, det är ett himla bra sätt att visa ungarna att böcker är roligt. Så vi gör väl förhoppningsvis lite nytta också medan vi tramsar och flamsar. Fast, det är klart, om man rannsakar sig själv aldrig så lite, så kan man ju undra hur barnslig man får lov att vara egentligen. Finns det ingen bortre gräns? Dessutom har jag ju dragit med mig mina avkommor ner i barnslighetsträsket också. Kompisen, hon har ju tagit sig dit på egen hand, henne har jag inget ansvar för. Men, som sagt, var går gränsen? Jag erinrar mig en replik från ett av alla mina barnbarn för några år sen:
"Mormor, du är faktiskt rätt barnslig!" Som svar försökte jag mig på ett filosofiskt resonemang och hävdade att "vara en liten smula barn det är att vara verkligt vuxen".
"Jaja", sa barnbarnet, "en liten smula ja. Men mormor, du är ju en hel brödlev!" Håhåjaja - av barn och dårar... Fast Nathalie - barnbarnet - har lyckats rätt bra med att vara barnslig själv tycker jag. Det tycker jag att vi kan unna oss! Så att livet får vara lite roligt.

Här är Den lilla farbrorn. Han är ledsen för att han inte har nån vän. Tror du att han får nån? Det säger jag inte...

Och här är den lilla lilla gumman av Elsa Beskow. Hon är ute och letar efter sin lilla lilla katt.

Här har hon hittat katten, som verkar vara rätt busig. Lilla My ser med all rätt lite skeptisk ut.

Och här har häxan i pepparkakshuset träffat på Pippi Långstrump och Pelle Svanslös.

Vem kan det här vara?? Jo, det är inte svårt att räkna ut. Det är Aladdins Ande förstås! Han har kommit för att Hjälpa Harry Potter och Ture Sventon med en flygande matta.

Ture Sventon tycker att anden ser gammal och dammig ut. Han måste kolla med sitt förstoringsglas.

Och här är vi alla fyra: Harry Potter alias Lotta, Aladdins ande, Ture Sventon även kallad Karolina och så vår eminenta musiker och ljudillustratör Anne-Marie.
Om ett gott skratt förlänger livet så kommer vi att bli ganske ålderstigna det kan jag försäkra.

Hans Petter Johnson

2010-10-16T09:11:00.003+02:00

Nu ska jag berätta om Hans Petter Johnson. Det lilla jag vet vill säga, för det är inte mycket. Hans Petter var min makes farfar. Det är en man som man har hört talas om långt borta från en annan tid och ett annat liv och som dog för längelängesen. Hans yrke var lykttändare! i Göteborg. Då förstår alla hur längesen det var som han levde. Han var gift och hade ganska många barn. Så dog hustrun och så småningom gifte han om sig med sin hushållerska, Maria Severinsson som kom från Draget i Onsala. Med henne fick han två pojkar, Paul som var min svärfar och född 1911 och så Lars som var ett år yngre.

Men Hans Petter var ju mycket äldre än Maria, så de fick inte så många år tillsammans. Lars var bara en liten baby när Hans Petter dog och lämnade Maria ensam. Då köpte hon ett ställe i Onsala och flyttade hem till sin barndomsbygd med sina två små pojkar.

Mycket mer skulle man vilja veta om Hans Petter och hans liv. Nu är alla borta som skulle kunna berätta och om man vill veta mer så får man gå till arkiven och leta. Kanske jag gör det en dag. Men det är typiskt att många frågor kommer just när den sista som kunde berätta är borta.

Det blev aktuellt att tänka på honom häromdagen, för nu när farmor Amalia är borta och vi plockar i hennes saker så blir det ju fråga om lite utdelning av minnessaker till barnen. Diverse vigsel-och förlovningringar har de fått, och vi hittade Hans Petters förlovningsring. Den gav vi en av våra söner häromdagen. Han satt och tittade i ringen och läste vad där stod. Hans Maria stod det. Och så datum: 14/10 1910.

Kära nån! Det är ju idag! utbrast sonen. Han hade fått denna ring på dagen 100 år efter deras förlovning!

Visst var det ett märkvärdigt sammanträffande!

Vår farmor

2010-10-10T16:17:00.008+02:00

Nu är vår farmor Amalia borta. Hon blev 94 år, var trött och gammal och hade levt sitt liv färdigt. Lugnt och stilla fick hon somna i sin säng precis som hon hade önskat. Vi unnar henne förstås att få vila nu, och vi sa adjö till henne med en ljus och fin begravning och med sången "Där rosor aldrig dör" enligt hennes egen önskan.

Sen, efteråt, så kommer ju oundvikligen arbetet med att röja bland saker och ting. Häromdagen kom maken hem med en liten byrå där hon hade förvarat sybehör. Jag öppnade locket och blev alldeles tagen. Ett stycke kulturhistoria öppnade sig för mig. Jag kom genast tillbaka till min barndom på 40-och 50-talet. Där låg strumpstoppningsgarn, resårband till strumpeband, små lappar att namna med, silkestråd i alla de färger och så knappar knappar knappar och sytråd ; allt i en minutiös ordning i olika små askar och lådor.

Min mamma hade affär när jag var liten, Dagmars kortvaruaffär hette den, och där fanns alla de här sakerna att köpa som jag nu såg framför mina ögon och i ett nu var jag tillbaka i barndomen till de där strumporna vars knappar alltid ramlade ur, och vars hälar för det mesta var stoppade och lagade. Vem stoppar strumpor nu för tiden, det undrar jag bara!

Nu vet jag inte hur jag ska göra med innehållet. Antingen låter jag allting bara ligga kvar till nästa generations glädje, eller så hittar jag på att göra nåt fint av grejerna till farmors minne. Vad tycker bloggläsarna?

Den fina byrån är antagligen tillverkad av Amalias pappa Emil, som var finsnickare och bonde och bodde på Visingsö.

Man öppnar locket uppifrån, och vips! visar sig hela härligheten. Bara de små lådorna är helt underbara!

Så här såg garndockorna ut som man hade till att stoppa strumpor med.

En hel ask med handvirkade spetsar! Vilken rikedom!

Och här är silkestråden och de små namnlapparna som farmor satte på pojkarnas kläder och näsdukar.

Materiella ting

2010-09-27T13:57:00.004+02:00

Ibland tycker jag att vi är väldigt prylgalna i det här landet. Inte undertecknad förstås, nej nej. Jag köper bara sånt som man absolut behöver. Nästa generation däremot handlar på sig en massa onödiga saker tycker jag. Vad ska dom med allt till? Elektriska bakmaskiner, läskedrycksapparater, kaffekokare som kan göra alla möjliga konstiga sorters kaffe ; espresso och kaffe latte och café au lait och allt vad det heter. Ja, jag vet inte allt vad konstiga sorters maskiner det finns till det ena och det andra. Nej, sådan är inte jag. Jag handlar bara grejer som är av yttersta nödvändighet.

Hur skulle man t.ex klara sig utan en ko att trä på armen? Jag bara frågar! Den är alldeles nyinköpt och en av mina stoltheter.

Den fantastiska häxhatten fick jag som gåva för längesen, men den är en av min allra käraste och absolut nödvändigaste saker.

För att inte tala om häxperuken som jag fick i julklapp förra året! Hur i all sin dar kunde jag reda mig utan en häxperuk tidigare? Jag bara frågar!

Och så den här fantastiska makapären: En alldeles egen rökmaskin inköpt på nätet förra månaden! Den ni! Den går inte av för hackor!

Men allt det här är ju nödvändiga saker och inte sånt där onödigt bjäfs som en del andra håller sig med. Nej, det är skönt att man inte bryr sig om materiella ting!

Kärleken har mycket att stå i

2010-09-22T11:25:00.002+02:00

"Kärleken har mycket att stå i" säger Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå. Det är så sant som det är sagt.

Ett annat fantastiskt citat ur boken "Tedags för normalt byggda damer" är Mma Makutsis intressanta teori:

"Om man inte sträcker på benen sjunker blodet ner i fötterna, och det blir inte tillräckligt mycket kvar i hjärnan. Det är därför somliga människor är så dumma. Det är de som har för mycket blod i fötterna".

Detta logiska resonemang kanske kan förklara det katastrofala valresultatet. Upp svenska folk och sträck på benen! Det behövs i detta läge! Själv tänker jag sträcka på benen söndagen den 26 september för då ska jag knalla upp till Mor Kerstins torg i Kinna och delta i mötet för kärleken och mot rasism och främlingshat. Gör det du också! Vi behövs alla! Kärleken har verkligen mycket att stå i den närmaste tiden!

Så var det dags igen!

2010-08-15T14:24:00.004+02:00

Så var det då åter dags för undertecknads årliga personlighetsförändring med tillhörande beteendestörning.

En annars så timid och vänsäll och generös själ som jag, blir varje augusti en totalt annan människa! Ja, jag vet att jag upprepar mig, det var likadant förra året, men det kan inte hjälpas. Om det sägs om och om igen så kanske det går över till slut. Dock icke i år. DET FINNS NÅGRA OSEDVANLIGT OTREVLIGA JÄVLAR SOM STJÄL MINA KANTARELLER!!!!

Jadå, jag kan lagen om allemansrätt. Det är en alldeles förträfflig lag som vi kan vara stolta över i Sverige. Den ska gälla allting precis UTOM MINA KANTARELLSTÄLLEN!

I år har dom t.o.m varit så fräcka att dom visar sig i skogen när gubben min och jag är där! En del får för sig att dom ska tilltala mig, men då får dom bara ett Umpfff eller en morrning till svar. I regel drar dom sig lite undan då.

Kära vänner, ni som tror att ni känner mig: Akta er under augusti månad. Då är jag helt enkelt farlig, åtminstone för den som törs ge sig ut i min skog, och jag tänker inte säga var den är för då kommer det väl fler uslingar.

Ja, jag vet också att jag har fått mer än nog av kantareller. Två hela fack i frysen är smockfulla. Det får faktiskt inte plats mer. DET SPELAR INGEN ROLL! DET SOM ÄR MITT ÄR MITT!

I alla fall mitt enligt min mening. Oj oj. I slutet av september hoppas jag bli människa igen.

Jag klarar mig alltid!

2010-06-23T19:46:00.002+02:00

Gick i min ensamhet häromdagen på Stenbäcken och städade för att få det att se lite hyfsat ut inför den kommande midsommarhelgen. Dock är städning inte undertecknads favoritgöra, utan jag kom på att jag kunde förhala rengöringen lite med att se om jag kunde få till en sockerkaka i järnspisen. Jag har gjort det förut, men det var längesen, och det är inte så himla lätt, för det finns faktiskt ingen gradmarkering, och dessutom blir det lite jobbigt att vispa utan elvisp. Detta hindrade dock inte mig, utan jag skred till verket med gott mod efter att ha kontaktat mågen för att få ett bra recept på 2 ägg. Det var nämligen så många jag hade. Jajamen, han var mig behjälplig och så satte jag igång. Min kära mamma lärde mig en gång att om man ville ha bra hets i spisen och riktigt varmt i ugnen så ska man elda med kottar. Det har vi riktigt gott om på Stenbäcken och gratis är dom också. Så jag proppade spisen full med torra tallkottar ; s.k. "Sölleböllar" och satte igång. det luktade lite konstigt men varmt blev det. Nu tror du nog att jag misslyckades på något vis, att något dramatiskt hände under detta sockerkaksbak eller nåt annat häftigt. Icke alls! Det blev en alldeles utmärkt fin och välsmakande sockerkaka som gubben och jag åt upp ganska snabbt alldeles för oss själva. Jaha, undrar vän av ordning, vad var det för märkvärdigt med detta då? Skulle det vara nåt att blogga om? Nej, kanske inte, men jag har mina funderingar ändå. Det är något hoppfullt i detta. Tänk om det blir krig eller naturkatastrofer eller andra hemskheter. Då kan vi flytta till Stenbäcken min familj och jag. Där har vi vatten i en riktig naturlig källa, vi har ved i skogen och jag kan göra sockerkaka i ugnen. Bra va! Framtiden är räddad!

Lyckor och olyckor

2010-05-19T08:46:00.002+02:00

Jag har upptäckt en sak, och det är att olyckor, sorger, bedrövelser och oro kommer alldeles av sig själv och dyker upp när man minst anar. Lyckor däremot, och glädjeämnen, dom visar sig inte alltid om man inte letar efter dem. De är självklara saker som bara ska vara tror vi nog. Men man får nog se sig omkring om man ska hitta dem. Man kan göra listor på lyckor. Det ska jag inte göra, för då kan man få för sig att man rangordnar lyckorna och det vill man ju inte. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att leta efter lyckor precis varenda dag. Dom är inte svåra att hitta. Jag hittade tre stycken på raken igår när jag stod vid huggkubben på

Stenbäcken:
* Hugga ved är en väldig lycka. Man står på vedbacken med sin gubbe och solen skiner och veden luktar gott. Man ser på högen av vedklabbar som växer och växer och man känner sig rik som ett troll. Så står man där med sin gubbe och jobbar och svettas tillsammans. Mmmmm!

* Näktergalarna!!! Dom ska jag träffa ikväll och sjunga tillsammans med. Dom gör mig lycklig både när vi sjunger fint och när det blir pannkaka av alltihop.

* Och så dom minsta barnbarnen, som vi fick njuta av i penschisarnas tid min gubbe och jag. Kalle när han ropar: "Mormor! Bollen! Och så lägger han en rökare rakt emot spisen så kastruller och slevar far all världens väg. Han blir nog forward i Elfsborg när han blir stor.
Och Kajsa när vi sätter på skivan med barnvisor och hon gungar med kroppen, blundar, vajar med armarna och gnolar med. Åhhhhh!

Det finns lyckor! Idag ska jag leta efter fler!

Vem i hela världen kan man lita på?

2010-05-13T16:45:00.002+02:00

Åh! Vilken fin fin vit hatt jag hade på mig på genrepet förra onsdagen! Det var nog för övrigt det enda fina den kvällen. Men det är en helt annan historia, på söndagen blev allt mycket mycket bättre.
Det var ju hatten jag skulle berätta om. Som sagt, den var vit med en blomma på. Jag hade knutit ett fint ljusgrönt band runt, för att den skulle passa ihop med allt det andra ljusgröna som vi hade på oss. Det var minsann en riktigt fin sak, sydd på Gudruns Mode och med en etikett därifrån inne i hatten. På onsdagskvällen, när vi hade tränat färdigt, lät jag den ligga i logen bakom scenen. Jag skulle ju ha den där bara ett par dagar senare, och den låg tryggt där. Trodde jag!!!
När jag kom på söndag middag var hatten borta! Någon har helt enkel varit fräck nog att helt enkelt norpa min fina sommarhatt! Bakom scenen på Kinna teater! Dit är det ju inte många som har ärende eller möjlighet att komma! Så man borde ju nästan kunna ringa in vilka man kan misstänka. Men det får vara. Man blir bara besviken besviken och desillutionerad när sånt händer. Man borde ju inte vara så naiv att man tror att grejer får vara kvar där man lägger dom, men livet hade faktiskt varit trevligare om man hade kunnat få vara det.
Konstigt det där, hur man kan sakna just hattar så mycket. Min häxhatt var också borta ett tag, dock ej stulen utan bara bortslarvad, men det var också ett par jobbiga dagar.
Det värsta med den här hatten är nog om sanningen ska fram att den inte ens är min. Jag hade lånat den av svärmor. Hur ska jag kunna tala om för henne?
Förresten, om någon bloggläsare ser en människa med en vit stråhatt och en ros på skulten, dra dig inte för att rycka hatten av huvet på vederbörande och kolla om det står Gudruns Mode i. Då kan den minsann vara min.
Hur det gick att sjunga utan hatten? - Jo, faktiskt - det hängde inte på den! Vi fick fullt hus och sjöng nog det finaste vi har gjort. Och det var ju tur.

Att man aldrig lär sig!

2010-04-28T14:17:00.003+02:00

Jag förstår mig inte på mig. Jag hade ju absolut bestämt att det var slut på galenskaperna på scenen. Jag skulle ju inte mer behöva gå igenom den där kvalfyllda tiden när man tänker:"Varför gör jag det här? Varför utsätter jag mig för såna där saker som att utmana ödet, ställa mig på scenen, bära mig åt på en massa vis och hoppas att en massa andra människor ska komma och titta och tycka att det är ok. Jag hade ju bestämt med mig att livet numera skulle vara lugnt och fint utan stolligheter.
Och så hamnar man där igen. Hur gick det till? Nu är det Näktergalarna och jag som ska hålla på och stolla oss, sjunga, spela och en massa annat. Det har ju varit så himla roligt hela tiden när vi har tränat. Vi har ju verkligen tyckt att det är gött å leva varannan onsdag när vi har träffats och sjungit. Men nu - när vi snart ska visa upp oss för världen - då kommer ruelsen. Visserligen är man som tur är inte ensam ; jag har ju sällskap av fyrtio galningar till, men i alla fall.
Håhåjaja. Livet går väl vidare även efter den 9 maj hur det än går. Då blir det nog gôtt å leva igen....

Afrodans - hej och hopp!

2010-04-13T15:23:00.004+02:00

Jaha, så har man gått och blivit Afrodansare. Jo, det är dagsens sanning! Hur gick det till? undrar nog vän av ordning. Jo, det gick till så att två vänner i min allra närmaste omgivning lurade med mig. Nu går jag varje måndag och hoppar och stampar, svettas och vickar på rumpan. Det börjar med att ledarinnan kör riktigt hårt med oss och får oss att ruska om alla kroppsdelar. Det är höftskakning och armdallring och som sagt rumpvickning, allt till ett riktigt högt tempo, ackompanjerat av bongotrummor eller nåt. Dunkar gör det i alla fall. Så håller vi på en lång lång lååååång stund och till slut tänker man att slutar hon inte snart så stryper jag henne. Då säger hon: Jaha! Nu får ni gärna ta en klunk vatten för nu är uppvärmningen klar(!!)
Jojomensan, så där håller det på i en hel timme. Sen är man ganska mör, det måste jag säga, men konstigt nog så känner man sig riktigt välmående när man går hem. Och duktig förstås. Så mot alla odds så går jag dit nästa måndag igen. och nästa och nästa...

Och det verkar precis som om man orkar mer för varje gång också. Hur det nu går till..

Och nu är det vår

2010-03-31T11:09:00.002+02:00

När kan man säga att våren är kommen? Det är ju lite olika för olika människor vilka vårtecken som betyder mest.
Efter den här vita vintern är det alldeles klart vad som är vår för mig. Den kom igår, när vi för första gången sen advent kunde forcera Stenbäckebacken med bil och kunde komma upp med alla grejer som vi lagrat hemma hela vintern. Sen satt vi på verandan och drack kaffe och luktade på våren. Talgoxar och blåmesar for runt frögivan och stoppade i sig de sista fröerna och en alldeles ny mesholk ligger och väntar på att bli upphängd nu under påsk.
Nu känns det riktigt riktigt härligt!

Nu var det längesen!

2010-03-29T10:12:00.002+02:00

Oj oj oj! Nu var det längesedan man gjorde ett blogginlägg. Dock är jag nu, efter ett litet uppehåll, tillbaka i ganska vanliga rutiner, så då tar jag väl upp bloggandet igen lite smått. Om jag nu hade några läsare förut, så inser jag ju att de är ganska borta vid det här laget, så man får väl bara hoppas att de återvänder så småningom.

Idag blir det ingen lång epistel. Vill bara i all enkelhet konstatera att min yngste son inte har storlek 48 på sina fötter. Det verkar dock som om raggsockarna som jag stickar till honom har det.

Men han har bara att tacka och ta emot i alla fall.

Sådan är hans moder.

Det glada 60-talet

2010-02-10T08:57:00.008+01:00

Jag har märkt att det på senare tid har dykt upp ett väldigt intresse för 60-talet, min tonårstids decennium. Ja, egentligen flyter de ihop lite granna, de där åren i slutet på 50-talet och början på 60-talet. Vad är typiskt 50-tal? Och typiskt 60-tal? Så där tydliga är nog inte gränserna mellan årtiondena. Alldeles klart är dock att skillnaden mellan 60-tal och 2010-tal är avgrundsdjup i vissa avseenden. Om man berättar för tonåringar idag om hur det gick till i början av 60-talet så tror dom att man hittar på. Och om man tycker att jämställdheten har gått i stå och inte förbättras ett dugg, så kan jag bara säga: Det har den. Verkligen!!

Då, i tidernas begynnelse, var det inte lönt för en tjej att bryta några mönster, för då kunde man tala om utanförskap! Å andra sidan var det ju ganska lätt att följa mönstren, för de var väldigt tydliga. Man kunde bära sig rätt åt, eller fel. Ingenting däremellan. Om jag berättar om hur det gick till när man skulle ut och dansa så förstår nog läsaren vad jag menar.

Vi tänker oss att det var en lördagskväll i maj och dans på Hjortnäs, en festplats långt ute i skogen utanför Torestorp. Dit skulle alla, det var sommarens häftigaste ställe. Förberedelserna för detta evenemang började redan på lördageftermiddagen när man kom hem från skolan. Ja, vi gick ju i skolan på lördagarna på den tiden. Då gällde det att fort som sjutton tvätta håret och rulla upp det så att det skulle hinna torka. Rulla upp undrar du kanske? Ja, alltså på såna där hårspolar. Det finns väl fortfarande? Den som var riktigt lyxig hade en egen hårtork, en sån som frissan hade. Någon fön fanns inte på den tiden vad jag kan komma ihåg. Den som hade riktigt god framförhållning rullade upp håret redan på fredagskvällen och sov med spolarna i håret på natten mellan fredag och lördag. Sov och sov förresten, det var väl fel uttryck. Man fick ligga i en konstig stel ställning med armbågen under huvudet så att det inte skulle sticka för mycket i hårbotten. Fast det gjorde det i alla fall.

Sen var det då dags att göra sig iordning. Håret skulle tuperas och sprayas så att det stod för sig själv. Underkjolarna skulle kontrolleras så att de inte hängde under kjolen, och så var det ju de där rackarns strumpsömmarna som skulle sitta rätt. Vi tyckte för det mesta att vi var ganska fina när vi gick hemifrån. Fast då visste vi ju inte hur vi skulle känna oss när vi gick hem.
Jaha, så var det då dags att ge sig av. Min kompis hade en pappa som hade bil, och han skjutsade oss dit ibland om vi bad snällt. Sisådär klockan åtta började dansen, och det var då som alla oskrivna regler för aftonen började gälla:

Tjejerna satte sina handväskor längst fram på scenen framför orkestern - bara tänk! Ingen var rädd för att nån skulle knycka nåt! Innetjejerna satte sig också på kanten framför orkestern för att de skulle synas riktigt bra. Killarna fanns inte alls på dansbanan så där tidigt, dom var väl borta i buskarna för att stärka sig och skryta om sina kommande erövringar. Därför började kvällen med att tjejerna dansade med varandra en bra stund. Allteftersom tiden gick började spänningen tillta, man kunde känna det i luften. Efter nån timme eller så började gossarna sakta närma sig dansbanan. De gick lite nonchalant och pratade med varandra, kastade förstulna blickar på tjejerna för att kolla vem som var snyggast. Tjejerna jobbade förtvivlat för att verka oberörda. Det gällde att se glad ut om man skulle få dansa, så leendet klistrades på redan vid detta stadium. De som ,liksom jag, hade oturen att behöva glasögon, stoppade obemärkt ner dem i väskan. Att ha glasögon innebar verkligen ett hinder för att få dansa.

Ännu så länge hade ingen av pojkarna bjudit upp. Mitt på dansbanan på Hjortnäs står en påle som håller upp taket över dansgolvet. Sakta sakta masade sig skocken av killar framåt mot pålen, så att de kom att stå mitt på dansbanan. Och så plötsligt!! som på ett givet kommando gav sig hela horden som ett lämmeltåg av för att bjuda upp. I och med det så hade själva utslagningsmekanismen satt igång. Det gällde att få dansa!

För en tjej handlade det bara om det. Man skulle bli uppbjuden. Skulle du - o hemska tanke - göra bort dig så totalt så att du gick och bjöd upp, så kunde du lika väl gå under jorden och aldrig mer visa dig på en dansbana. Nä, man skulle stå uppställd, ta av sig glasögonen, se till att man stod långt fram i tjejhögen så att man syntes och så skulle man le. Framför raden av danslystna och bekräftelsesökande tjejer gick killarna och synade oss uppifrån och ner. Le! le! Se glad ut!

Nåja, det fanns gott om tjejer som inte behövde det. Det var innetjejerna, de som alla killar ville dansa med. Och så fanns det de som var med i ett kompisgäng. De hade ju sitt på det torra, för de visste ju att de skulle få dansa. Annars gällde det att duga eller inte duga. Ingenting kunde vara tydligare. När jag tänker tillbaka på den här tiden så vet jag hur det känns att stå där och hoppas och hoppas på att nån enda skulle se en och tycka att man dög att dansa med. Inte alltid, kvällens rolighet bedömdes ju av hur många danser man "fick" och det kunde väl hända ibland att jag också hade roligt. Lika ofta dock gick man hem med tanken att man inte var så fin som man hade tyckt innan man gick hemifrån.

Min storasyster som redan på den tiden var en stark och klok tjej, hon vägrade att ställa sig där och låta sig synas. Aldrig i livet att jag tänker stå där och låta mig granskas nån mer gång sa hon och jag tror att hon inte gjorde det mer heller. Men jag, jag fortsatte att rulla håret, hoppas på att få dansa och att duga. Om och om igen.

Nåväl, så gick kvällen. Och så fram emot elvatiden, så kom DAMERNAS TRE! Alltså, det betydde att tjejerna hade tre danser på sig att tala om för killarna vem dom var intresserade av. Då hade killarna redan under kvällen förberett detta ögonblick och garderat sig. Så här var det: Den som man väldigt väldigt gärna ville följa till porten och pussa på bjöd man upp minst tre gånger under kvällen. Det gick bra med två gånger också. Man kunde dansa två danser med flera stycken, så att man hade större chans att bli uppbjuden på damernas. En enda dans dansade man med nån som man var kompis med eller nån man kände sig skyldig att dansa med, eller kompisen till den som man hade bjudit upp tre gånger¨, för då kanske man låg bättre till där. En kille som inte fick första damernas kunde lika väl gå hem nu, för han hade inte fallit nån av tjejerna i smaken.

Efter damernas tre kom så TACKEN! Det var den första dansen efter damernas, och det var nu det blev himla pirrigt för nu skulle det liksom avgöras vilka som skulle gå i par hem efter kvällen. Tacken var också fruktansvärt viktig. Den tjej som gick och bjöd upp en kille på tacken om hon bara hade fått en dans med honom, hon var fullkomligt bortgjord. Henne pratades det om hela veckan efteråt på raster i skolan eller på fikarasten på jobbet. Men om man bjöd upp en på tacken som faktiskt var intresserad och man hade dansat med två eller tre danser, så sa killen till tjejen: Hur kommer du hem? Och då var det klart! Efter tacken var det en dans till och så kom sista dansen. Då sållades agnarna från vetet. En del av oss hämtade sin väska på scenen och gick hem med vissheten att man inte dög. Andra seglade på små moln och skulle vara lyckliga och nyförälskade i åtminstone fjorton dagar eller till nästa dans. Några har faktiskt funnit sina livskamrater på Hjortnäs, hur det nu kunde vara möjligt. Andra minns de där danskvällarna med obehag. Jag själv då? Ja, nog är det väl blandade känslor. Det var spännande också, mitt i all förnedring. Men vi visste ju inget annat. Och på sätt och vis var det lätt. Vi behövde aldrig sväva i ovisshet om hur man skulle bete sig, det var klart som korvspad.Och man visste precis om man dög eller ej. Aldrig att jag tror att tjejer i dag skulle låta sig behandlas så här? Eller skulle dom? Jag undrar hur dom gör nu för tiden när dom blir ihop? Jag har inte fått nån riktig kläm på det. Det skulle vara spännande att veta. Min käre make träffade jag i alla fall inte på Hjortnäs. Det gick till på ett annat vis, men det tänker jag inte berätta här.

Villig skattebetalare!?

2010-01-11T12:05:00.002+01:00

Jag har alltid räknat mig själv som en villig skattebetalare. Jag tycker att det är viktigt att vi gemensamt har hand om viktiga samhällsfunktioner. Det där gamla uttrycket "av var och en efter förmåga - åt var och en efter behov" tycker jag fortfarande borde hålla, även om jag vet att det är hopplöst förlegat att tänka så nu för tiden.
Men nu vet jag inte om jag längre vill vara så himla villig när det gäller att betala skatt. Jag hörde på radion häromdagen att nu har det blivit så dyrt att använda hemtjänst i vissa kommuner att de gamla som behöver hjälp med vardagssysslor tjänar på att anlita städfirmor och göra "pigavdrag" i stället för att använda sig av hemtjänsten. Det spelar väl ingen roll kanske någon tänker. Det går väl lika bra med en städfirma. Det är bara det att den här pigreformen gör så att jag, villiga skattebetalare, inte bara via skatten betalar hjälpen till dem som behöver, utan även till höginkomsttagare som mycket väl kan betala sin städhjälp själva. Jag hörde en tjej i Radio Sjuhärad som tyckte så här:" Man ska väl göra det som man är bra på. Jag klipper mig ju inte själv, utan går till en frissa när jag behöver. Då kan jag ju lika gärna använda dem som är proffs på att städa när jag inte är bra på det själv." - Kära nån! Det är ju en viss skillnad! Vi andra behöver i alla fall ännu så länge inte via skatten betala hennes klippning! Det får hon göra själv, precis som en massa andra saker inom tjänstesektorn! Inte blir det nån skattesubventionering när man behöver laga bilen! Man betalar för de tjänster man vill använda sig av. Det borde även gälla städning.
När mina yngliga tusenlappar jag får i pension ( som nästa gång blir ännu mindre) ska gå till att betala städning för dem som själva kan betala (och som får skattesänkning på skattesänkning medan det inte är förunnat oss som är sjuka arbetslösa eller till åren komna) då börjar det kännas så fel att man inte längre är särskilt villig skattebetalare.
För övrigt anser jag att regeringen Reinfeldt snarast bör avsättas.

Allt är minsann inte svart eller vitt

2009-12-29T15:21:00.003+01:00

Idag sade dom i radion att det är bättre på alla sätt att vara smal och inte överviktig. Dock har jag upptäckt att detta inte riktigt alltid stämmer. Denna upptäckt gjordes idag på förmiddagen, när det var mycket halt och inte lika mycket sandat.
Om utifall att man skulle råka halka på en isfläck och dratta på ändan, då skulle det ha varit mycket bättre med ett skyddande lager på häcken ; ett sådant som jag hade förut. Men nu....
AJ AJ AJ!!

Att känna en kändis

2009-12-18T16:26:00.005+01:00

I söndags var min yngsta dotter och jag på julkonsert i Caroli kyrka. Det var Göteborgs kammarkör som sjöng under ledning av den eminente och kände Gunnar Eriksson . I denna kör finns min kompis Anne-Marie(ganska känd).
Med sig hade de Tomas von Brömssen(jättekänd).

Det var en mycket njutbar konsert med kända och okända julsånger från olika länder i vanlig och ovanlig tappning. Det hela avslutades med "Jul jul strålande jul" som kören sjöng liksom i stereo, för de stod runtom vid väggarna i kyrkan. Det var då vi fick ståpäls.

Nu var det inte slut med detta faktiskt för i kulisserna (kan man säga det när man är i ett kyrkorum?) väntade den VÄRLDSKÄNDE Wolf Biermann som är kompis med Gunnar Eriksson och Göteborgs kammarkör och brukar arbeta tillsammans med dem både här i Sverige och Berlin.

Vet du inte vem Wolf Biermann är? Då ska du skämmas säger min nästan kända kompis. Men jag tycker inte att du behöver det. Jag visste det inte, men nu vet jag, för Anne-Marie har berättat och så har jag googlat på honom. Det kan du också göra, så slipper jag berätta om honom.
Det var i alla fall en liten liten gubbe med mycket glöd i ögonen och vi sjöng tillsammans en sång som han hade gjort som handlade om att inte ge efter för förtryckare. Mycket fin.

Vad blir då kontentan av denna njutbara afton? Jo, eftersom min kompis är nästan en kändis och hon känner tre stycken kändisar så borde ju jag kunna säga att jag nästan känner fyra kändisar. Eller??

Fast mest vill jag känna Tomas. Han är ....ja det är han.

Anne-Marie längst till vänster. Gunnar med vackra sidan till och Thomas - ja ni ser ju honom. Han läste förresten en dikt om att han älskar fula gamla kvinnor. Och så läste han en text av Evert Taube (kändis).

Min nya hobby

2009-12-01T12:01:00.006+01:00

Nu ska jag berätta om min nyaste hobby: Jag stickar raggsockar(eller heter det raggsockor?) . Det är minsann en mycket komplicerad sysselsättning. Utmaningarna börjar redan när man lägger upp maskorna. Överallt slingrar det sig en massa stickor och trådar och maskor utan ordning. Det är som en ormgrop full med småorm eller som en maskburk full med - gissa vad? eller som en skolkass. Helt utan styrsel alltså! Och när man väl har fått något så när ordning på detta, så börjar problemen med tappade maskor på skaftet. Man ska ju sticka resår där, och om man tappar en maska så kan man bara glömma att repa upp till det tappade stället. Det är omöjligt! Nä, då får man fuska och hämta den där maskan på något sinnrikt sätt så att det inte syns alltför mycket. Annars är det där att sticka skaftet en ganska lugn period i raggsocksstickarens liv. Värre blir det när man kommer till hälen!!

Då sätts man verkligen på prov! Det blir till att sticka framåt och bakåt och hit och dit och öka och minska och dubbla och jag vet inte allt! Det som sedan händer är återigen en ganska vilsam period. Bara att sticka på! Ibland tycker man det är så skönt med själva fotperioden att man glömmer att det ska minskas för tårna. Då blir sockan lagom till alla med mycket stora fötter. I min familj finns det som tur är ett par stycken som har begåvats med det så de sockarna blir till de storfotade. Jaha, men sen då? När pillet vid tårna är färdigt och man faktiskt har lyckats med att göra färdigt en hel raggsocka? Då kommer den verkliga utmaningen. Man ska göra en till som ser ungefär likadan ut som den första och som förhoppningsvis blir åtminstone ungefär lika stor!

Men när man har lyckats med det, då inträder den totala triumfen!

Och jag tänker att alla alla i min familj ska få raggsockar i julklapp!!

(Puh, Pippitröjorna är ju inte klara än...)

Mjuka upp?? Eller hårda till?

2009-11-27T14:50:00.003+01:00

Centern och folkpartiet går ut och propagerar för att "mjuka upp" arbetsrätten. Vad är det för ett uttryck? Mjuka upp? Jag tror inte att en gammal erfaren jobbare med mycket kunskap tycker det är att "mjuka upp" när han får stryka på foten för en ung karriärist. Nej, han skulle nog kalla det att hårda till, när tryggheten på jobbet försvinner. Man behöver inte ta miste på vilket perspektiv dessa båda partier har när det gäller samhället och människosynen. Nästa år får vi hoppas att vi blir av med dem!

Är du en svikare, Andersson?

2009-11-09T14:07:00.002+01:00

Nänänä Andersson, vad är det jag tycker mig märka?
Du som har fått så mycket beröm av mig för att du har skött dig! Mindre jobb har du också att utföra, nu när jag har hjälpt dig så att du inte har så många kilo att bära omkring på! Tänk på alla människor som har hört mig skryta om dig för att du ställer upp och inte krånglar!
Och kolla in Pettersson! Han gör inget väsen av sig utan vandrar snällt omkring utan några tjuvknep!
Och betänk att det inte är mer än lite drygt en månad sen som du tillät mig svänga runt på dansgolvet i både tango och vals!
Så vad är det du håller på med??? Skärp dig! Jag tänker minsann åka till Stockholm och knata runt på gatorna där vad du än säger. Och till skogen ska jag i vinter och bära stock och elda ris och hugga ved. Då får du allt ställa upp!!

Så jag säger bara en sak Andersson: SKÄRPNING!!!!

Målet är nått

2009-11-04T16:16:00.002+01:00

Yes!! Yes!! Yes!!

Nu är jag framme! Guldnyckeln är utdelad, applådåskorna har rungat och vågen visade snällt 65 kilo och inte ett enda hekto över det.
Det firades med en god näve jordnötter.

Stolt är jag det kan inte förnekas.

Och vacker. Och snart blir jag fattig för jag kan inte låta bli att köpa jumprar som sitter åt.
Det må vara hänt.

Alla sätt är bra...

2009-10-28T14:44:00.004+01:00

Jag fattar inte att det där sista kilot ska vara så himla svårt att bli av med. Här har man tappat 17!!! kilo ganska enkelt utan alltför stora uppoffringar. Nu är det bara det där sista kilot kvar, och det är segt som rackarn. Någon kanske tänker att det kan väl inte vara så viktigt med ett enda litet kilo!! Hon borde väl vara nöjd och belåten nu. Men då har man inte förstått storheten i att ha nått målet och fått applåder av viktväktargänget och erhållit en nyckel minsann som betyder att man har klarat hela vägen och blivit nästan en guldmedlem!! Dit vill jag komma!Nu funderar jag på om det finns nya knep att gå ner i vikt som inte viktväktarna vet om. Dom har ju annars många bra idéer om hur man ska förhålla sig till mat och ätande. Dock har jag inte hört dem prata något om Kajsa Manskogs förhållningssätt till mat.

Min nya matintagsvariant kanske kan bli att ta efter henne? Man vet ju aldrig..

Varsågod - här är häxan Märta!

2009-10-15T11:00:00.003+02:00

Här är Långa Skuggans alter ego - Häxan Märta. Hon är en mycket snäll häxa som till skillnad från Långa Skuggan älskar alla i hela världen och älskar att bli älskad tillbaka. Här har Märta gjort sig i ordning för att ta en tur på kvasten till sitt älsklingsställe ; Snickaregårdens förskola, avdelningen Katthult.
När Märta har ett alldeles extra behov av att bli älskad, kramad och beundrad så ger hon sig iväg till Katthultsbarnen, för där får hon allt det. Inte nog med det, hon får också såna där goda chokladbollar med kokos på som barnen har gjort. De är också gjorda med stor kärlek, rullade och rullade och rullade som dom är mellan små kladdiga barnanävar. MUMS! säger häxan Märta och älskar hela världen ännu mer.
Blir du avundsjuk? Det behöver du inte vara. Det är bara att ta på sig något mysigt sagoaktigt, förvandla sig till troll eller kanske en liten vätte, och ge sig iväg till Snickaregården. Jag lovar att du blir väl emottagen. Säkert får du också många goa kramar. Det där om barnaögon som tindrar förresten - det är ingen myt. Det är sant. Barnaögon kan tindra, inte nödvändigtvis mot jultomten utan mot alla snälla häxor, troll och människor som bryr sig. Så varför inte? Ta och gör slag i saken och gör ett besök!

Då får du t.ex träffa Liam. Han är en av dem som verkligen är en baddare på kokosbollar. Och Liams kramar! Dom går inte av för hackor!

Tack Snickaregården och Katthultsbarnen för en stor dos värme som jag har fått idag och som jag ska leva på länge!

Hälsningar från häxan Märta!

Hur ska detta gå?

2009-10-07T14:01:00.002+02:00

Så var man tillbaks igen. Var då? undrar kanske vän av ordning. Jo, på JOBBET! Är hon inte klok den där människan? Hade hon inte lyckligt och väl lämnat den världen för att njuta sitt otium?

Jo, visst var det så. Men nu är det ju en gång så att det finns saker i livet som lockar, och då blir det som det blir. I alla fall så ska jag vara med i ett läs-och skrivprojekt i tio veckor. Jag tänker att det är bra på många vis:

1. Ibland saknar jag mina arbetskompisar lite. Nu får jag träffa dom.
2. Pratbehovet, det enorma, blir tillfredsställt utan att älskade maken får klåda i öronen.
3. Det är ju faktiskt lite spännande när barn lär sig läsa, så då kan man få uppleva det igen lite.
4. Money, money money. Folkpensionärer kan inte äta sig feta precis.
5. Sen, när det har gått några veckor och jag tycker att det börjar bli lite jobbigt, då är jag snart klar. Och när jag är klar då kan jag igen känna den där sköna frihetskänslan. Det blir ju så lätt vardag och man går där i sina invanda mönster och glömmer att njuta av livets frihet. Då skadar det inte att bli lite påmind om hur bra man har det.

I alla fall, idag var jag på skolan för att planera och förarbeta lite granna. Men hallå! Jag hade ju glömt hur man gör när man tänker! I alla fall pedagogtankarna! Jag kände mig som en liten prao igen. Fast efter en stund började pusselbitarna falla lite på plats. Kanske kanske att det går. Men jag säger som Barbro Hörberg ; lämna alla dörrar öppna, låt det blåsa i ditt liv.
En liten bris blir det i alla fall att komma tillbaka och jobba.

Dom svarade ja!

2009-09-29T09:05:00.010+02:00

Nu är det gjort! Yngsta dottern är bortgift! Och nu kan det inte hjälpas, jag måste ta till de vanliga slitna klyschorna, för det är faktiskt sant: Brudparet strålade! Dom gjorde faktiskt det! Och bruden - min dotter! - var så vacker! Ja, bloggläsaren kan ju själv se på fotona. Och klänningen! Vilken dröm! (Jag märker at det blir många utropstecken, men det kan inte heller hjälpas)
Brudgummen då? Ja, det är samma här: Rak i ryggen, stolt som en tupp och stilig som jag vet inte vad, Tala om svärmorsdröm! Ni som inte var där skulle ha hört med vilken bravur han klämde i med sitt JA på prästens fråga.

Och kyssen! den gick inte av för hackor!
Prästen var en trevlig karl som pratade på temat bröllopet i Kana, och som begåvade brudparet med en flaska vin när han var klar. Brudens kusin Ida-Marie och vännen Anders Emgard sjöng så fint så det knottrade sig på armarna, och Jenny med sin saxofon spelade underbart!

Sen åkte vi till Finnesbostugan där bröllopsfesten gick av stapeln och vi hade jättejätteroligt! Massor med roliga tal, sånger och upptåg avlöste varandra under hela kvällen. Maten, som Anders kompisar hade lagat till långt fram på natten kvällen innan, var jättegod och bestod av följande meny: Förrätt: Paj - vilken sort?- Vet inte, men god var den.
Huvudrätt: Medelhavsbuffé med en massa spännande rätter.
Dessert: Chokladmousse med en god lingongeggamoja uppepå.

Roligt hade vi som sagt hela kvällen, och kvällens värdpar, Brudens broder och svägerska Fredrik och Petra, kan ta åt sig stor ära av detta, för de hade lagt ner ett jättejobb för att det skulle bli en sådan rolig fest som det faktiskt också blev. Den ena överraskningen avlöste den andra, man kunde nästan inte hinna med att gå på toaletten, för då hade man missat nåt roligt.

Sen blev det dans till långt fram på natten. Tore och Stanislav spelade med stor bravur allt vad vi ville att de skulle spela. En del av gästerna hjälpte till med den äran, och på bilden här ovan kan man se Fredrik och kusin Mattias riva av Johnny B. Goode så att taket nästan lyfte sig.

Idag är det tisdag morgon, och snart har nog brudens moder återfått normala krafter igen. Hon strålar också, dock med en något matt strålglans, för gamla pensionärer behöver några dagar på sig för återhämtning efter såna här urladdningar. Men stolt är hon. Stolt över alla sina barn och alla andra som gjorde den här kvällen till en kväll att minnas.

Hur tänker dom??

2009-09-23T08:59:00.002+02:00

Nu känner jag att det är dags för Långa Skuggan att ryta till lite. Det var längesen sist. Och de som ska få min skopa är Reinfeldt och hans anhang!!

Det sägs att människorna i ett land har den regering de förtjänar. I så fall är det illa ställt med svenskarna!
Jag hade för mig att en korp är svart och en svan är vit, även om någon envetet och med frenesi skulle hävda motsatsen. Det spelar ingen roll hur många gånger det sägs, sanning är sanning ändå. Propaganda kan inte ändra på det.
Ändå är det precis såna manövrar Borg och Reinfeldh försöker sig på. De hävdar bestämt att det blir mindre arbetslöshet om de som har arbete får mindre skatt så att de arbetslösa tydligt ska känna skillnaden. Men hallå!! Om mina tidigare jobbarkompisar får mer att leva på så går väl inte dom ut och skapar en massa jobb åt de stackare som jag också var arbetskamrat med tidigare, men som har fått gå för att kommunens pengar inte räcker. Och min cancersjuka kompis! Skulle hon bli friskare för att hon får det jobbigare att leva? Vad är det här? Kan det vara så illa att regeringen cyniskt räknar med att människorna i det här landet är så egoistiska så att de struntar i alla andra bara de själva får det bra. För trots allt finns det ju fler som har jobb än som inte har, och fler friska än sjuka, och det skulle kanske räcka med deras röster för att vinna nästa val. Men ser du lille Reinfeldt, då tror jag att du räknar fel. Jag tror på människan jag. Och på att folk bryr sig om varandra.
Jaha, så var det pensionärerna också. Jobbavdraget gäller ju inte oss heller. Helst skulle vi väl jobba tills vi var 8o så blir det ju inte tal om att betala nån pension några längre tider.
Fy skäms regeringen! Nästa år ska vi minsann rösta bort er!
Uhg! Långa Skuggan har talat!

Och här är Kajsa

2009-09-20T15:45:00.009+02:00

Här är lilla Kajsa. Hon är Kalles minstakusin. Kajsa tycker att livet är ganska spännande. Hon är sex månader nu. Kajsa borde nog kunna sitta, men det kan hon inte. Hon hinner nämligen inte vara stilla så länge. I stället är hon väldigt bra på att rulla. Många många varv.

Ibland brukar Kajsa och morfar prata med varandra om livets väsentligheter. Morfar tycker att Kajsa är så klok och säger väldigt bra saker. Hon pratar ett särskilt språk som morfar också kan. Det låter lite konstigt i andras öron, men morfar och Kajsa förstår varandra precis.

Kajsa och Kalle förstår varandra också. De pratar i telefon ibland. Det låter också väldigt bra.

Här är Kalle

2009-09-17T09:08:00.005+02:00

Här är Kalle. Kalle har fyllt ett år i sommar. Nu kan Kalle gå. Det tycker han är roligt, ända tills han ramlar och slår sig. Då gråter Kalle mycket högt, så att hans mormor får ont i öronen.

Kalles mamma håller på att lära mormor att vara barnvakt. Då får mormor lära sig att trycka in en banan i munnen på Kalle när han är ledsen. Då tystnar Kalle. Man kan inte skrika med banan i munnen har Kalles mamma upptäckt.

Kalle tycker mycket om böcker. Det tycker hans mormor är roligt och bra. Den boken som Kalle tycker bäst om är psykologiboken som står i mormors bokhylla. Mormor tror att Kalle ska bli psykolog när han blir stor.

Sen förstår mormor att psykologiboken går bäst att kasta. Då tänker hon att han kanske inte blir psykolog i alla fall.

När Kalle har kastat väldigt många böcker omkring sig och mamma och mormor har sagt "ajaj" många gånger, då går Kalle. Han tröttnar på tjatet. Istället hittar han fruktfatet med äpplen. De går också bra att kasta tycker Kalle.

Mormor blir alltid jätteglad när Kalle kommer. När han går hem igen pustar mormor ut. Hon är glad då också.

Varannan onsdag

2009-08-31T20:50:00.008+02:00

Livet är inte alltid så enkelt. Alltid har man nåt att oroa sig för. Ibland är det som om det sitter en liten mus inne i magen och gnager och gnager, särskilt på nätterna så att man inte ska få sova. Den där musen kommer liksom på köpet den dagen man blir mamma för första gången och sen blir den ens följeslagare resten av livet. Man får nog ta det, det ingår kanske på nåt sätt. Då behöver man ha nåt som hjälper en att koppla loss det där ibland. För mig är varannan onsdag min särskilda lilla oas i tillvaron. Det är då jag får träffa de fantastiska underbara Näktergalarna och sjunga tillsammans med dem. Å, det låter inte alltid så himla vackert när vi sjunger, men ibland gör det det, och då är ju lyckan total. Att öva, att skratta, att tralla och sjunga och göra det tillsammans med andra, det är härligt. Dessutom har man inte tid att tänka på något annat de där timmarna. Man blir liksom uppslukad av det här gänget och av det vi har för oss. Det spelar ingen roll hur trött man är när man går dit, så fort man har sjungit de första tonerna i Blå visan, så släpper tröttheten: "Nu blommar isopen i långa rader, och än går blodet runt och jag är ung" - och plötsligt så känner man sig ung. Jaha då, det är sant.
Men sisådär en gång om året så får den där sångartillvaron en extra krydda, för då får vi träffa Christina Angsvik. Hon är en körpedagog från Halmstad och hon är perfekt för oss när vi behöver lite ny inspiration eller lära oss lite nytt och anta lite utmaningar. I lördags var det dags igen att ta emot Christina hos oss på Örbygården. Hela lördagen höll vi på, och man blir alldeles tom i huvet när dan är slut, men man blir så lycklig! Det är spännande rytmer och annorlunda melodislingor och gamla kända sånger om vartannat. Att man kan hinna med så mycket på en dag!
Christina anordnar ofta körinternat hemma hos sig i Halmstad, och den som är intresserad kan med fördel ta kontakt med henne och få en sånghelg att minnas.

Se själva hur roligt vi hade:

Koncentrationen måste vara total, annars går det åt fanders.......

Och här har gubbarna fått lite noter att fundera över. Kanske är det den afrikanska nyårssången. Då deklarerade herrarna att de inte tänker fira nyår i Afrika. Inte om man måste klara av att sjunga den där sången..

Tjejerna hade det inte alltid så lätt de heller. Så nog hade Christina fått lite att bita i, det ska jag inte säga annat.

Precis när det var dags att ta rast, tittade solen fram!

Och på kvällen hade vi fest förstås. Det är konstigt det där, en hatt på huvet får en att våga bjuda på sig! Fram för hattar!

Kantarellplockandets avigsidor

2009-08-18T13:51:00.003+02:00

Så här ser en god och fin kantarellsoppa ut. Det gjorde min också en stund. Men sen...

Saken är den att häromdagen var jag med om en alldeles underbar kväll hos en god vän och kollega(Ja, före detta vill säga). Där blev vi bjudna på enastående underhållning av den fantastiske Per Sörman som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Han var precis lika bra denna gången. Det var knottror på armarna och tårar i ögona och skratt på läpparna, allt på en gång. Som om inte detta var nog, så blev vi dessutom bjudna på den allra mest förträffliga kantarellsoppa! Man trodde att man var i himmelriket så god var den.

Tack Gun-Britt för en oförglömlig kväll.

Nåväl, den där kantarellsoppan, den föll mig verkligen i smaken och jag gjorde ett försök att få ta del av receptet. Sorry, sa Gun-Britt, jag vet inte riktigt hur jag gjorde, jag tog lite kantareller och lite grädde och lite buljong och så där..

Jag lät mig förstås inte nedslås av detta utan slog upp ett bra recept i min nya kokbok som jag köpte på rea i vintras.(Den där rutiga, den är jättebra).

Kan ni tänka er! Jag lyckades!! Den blev helt enkelt jättegod. Jag skulle bara göra den lite mildare i smaken för jag kanske hade droppat i pyttelite för mycket portvin, så jag tog lite lite mer grädde(ja ja, jag vet, inget tjat om poängen-pointen tack!) och så skulle jag var värma på den lite lite till och så satte jag igång att lösa korsord. Resten kan vem som helst räkna ut. Livet var trevligt ända till älskade maken undrade om det skulle lukta på det viset om soppan?

Håhå jaja. Det blev kebabtallrik den dagen... det är inte så dumt det heller.

Dom sköter sig, Andersson och Pettersson

2009-08-11T08:28:00.002+02:00

Konstigt ändå hur livet kan förändras! Andersson och Pettersson, som knappast tillät mig att hasa mig fram mellan köket och sovrummet för bara några månader sedan, tillåter sin ägarinna att ägna sig åt nedanstående stolligheter utan att protestera det minsta dugg! Hur kan det vara möjligt? Jag är synnerligen tacksam för att dom ännu en gång beter sig som jag önskar. Jag klarade hela linbanegången med bara lite hjälp runt de tjockaste trädstammarna. Hur ska det bli när jag blir 80? Jag bara undrar med denna föryngringstakten..

Vår härliga sommarsjö

2009-08-10T13:09:00.002+02:00

Här är Galtasjön. Igår morse var vi där, tog med oss frukosten och började dagen med ett skönt dopp. Jag vet inte vad det beror på, men somliga sjöar är liksom mer av allting än andra. I Galtasjön är vattnet alldeles svart, fast klart ändå på något sätt. Och så är det så lent - precis som sammet - fast jag vet ju inte ändå förstås ; bada i sammet? Men jag vet inget ord som passar bättre för att förklara hur det är. Ofta är det tyst förutom lite fåglar som kvittrar åtminstone på försommaren. Varje gång man är där så undrar man hur länge till i år som man ska förunnas att njuta av denna sköna upplevelse. Tänk om man kunde fånga in de där stunderna i en liten ask och ta fram dem den 21 november eller nåt sånt. Det skulle vara nåt!

Nu verkar det vara slut med badandet för den här gången, för vädergubbarna börjar tala om regnskurar. Kanske ändå att sommarvärmen kommer tillbaka åtminstone en vända till innan det är slut för den här gången.

I morgon drar jag iallafall till Varberg och hoppas få bada i havet också, för det har jag inte gjort förut i år. Då kan jag njuta lite extra med tanke på att lärarna börjar jobba då. Men jag slipper!! HAHA!!! Det får man inte glömma!!

Jag vann!!

2009-08-09T15:41:00.003+02:00

Klart som korvspad att jag vann Sjuhäradsradions dasstävling. Hade jag nu varit något lite bättre på den här apparaten, så hade jag länkat till deras sida när intervjun görs. Nu är det inte mycket att göra åt, men jag tycker att bilden på fröknarna Maja och Fanny provsittandes inte går av för hackor den heller. Att sedan lilla fröken Majas bajs inte alls hamnade på detta vackra dass, utan på golvet i vardagsrummet är ju en helt annan historia....

För övrigt har jag hittat en ny och inte alldeles fördelaktig sida hos mig själv. Ja, den brukar dyka upp varje år i svamptider, men i år har det blivit värre än vanligt. Det är en av de sju dödssynderna som gör sig påmind, nämligen girighet. Det spelar ingen roll hur många liter kantareller man hittar, mycket vill ha mer. Jag börjar förstå mig på dom där rika människorna som aldrig blir nöjda utan bara vill ha mer och mer. Och inte unnar man någon annan någon del av detta! Häromdagen var vi ute i skogen för att plocka. Vi hittade massor!! När båda våra korgar var överfulla så såg vi ändå hur himla mycket mer det var kvar att hämta. Då hade vi bara betat av knappt hälften av våra ställen. Vi beslöt oss för att gå hem med våra överfulla korgar och hämta resten nästa dag. Men då hade någon annan varit där! Jag tål inte att andra hittar mina ställen. Jag menar, kantareller är ju läckert, men det är inte där skon klämmer ändå, utan det är det där att hitta dem som är speciellt. Och plocka dem så att ingen annan ska få dem!!

Men när svampperioden är slut så ska jag bli en generös person igen, som jag tror att jag brukar vara annars. Det blir nån gång i oktober...

Skitfint!

2009-07-29T16:42:00.009+02:00

Nu var det riktigt längesen som det hördes något från den här bloggen. Det har dock sina orsaker, bl a har vi hållit på med vårt projekt för sommaren, nämligen att göra i ordning dasset på vårt torp Stenbäcken. Att göra i ordning dass kräver sin kvinna och man. Man får ha tungan rätt i mun när man målar, man måste låta fantasin fara iväg lite som den vill och så får man finna sig i att kissa ute i vissa kritiska skeden. Nu är vi nästan nästan klara, så nu måste jag få skriva och skryta lite. Kolla bara här på alla fina bilder utifrån och inifrån!

Här kan du se den fina hyllan som Claes gjorde till Hjortedal för längesen. Nu fick den en uppfräschning och så lite fina saker på sig. Renfana och pors hänger på tork för finheten och den goda luktens skull. Och så den obligatoriska bonaden förstås.

Vad vore ett dass utan en tidningskorg? Jag bara undrar...
I denna korgen finns också en penna så att man kan lösa korsord när andan faller på.

Här kommer Stenbäckens specialare: Moln och fåglar i taket. Varje gång jag tittar upp på mitt fina fina dasstak kommer jag att tänka på systersonen Daniel som var i kyrkan en gång när dom bodde uppe i Boden. Daniel tittade sig förundrat omkring och såg takmålningarna på änglarna.

"Hugaligen, fåglar i taket!" utbrast gossen häpet. Du är välkommen till Stenbäcken Daniel, så ska du minsann få se på fåglar i taket!

Så här fin blev sittbänken när min käre gubbe hade gjort sitt. Till yngsta dotterns glädje har hålen fått frigolitringar som värmer gott därbak. Tyvärr är de lite mindre än mitt stora fina fåtöljhål som fanns förut. Men man vänjer sig. En absolut nödvändighet är förstås två hål. Ett dass utan kompiskissning är inte värt namnet.

Nu ska ingen tro att det är färdigt än. Nej då nej då. Det ska bli ännu finare. Vi ska få ett golv så fint så jag tror att det blir ekparkett. Och så har jag ännu inte fått upp tänkespråket på dörren, det kommer så snart den där björkbiten som Claes sågade upp åt mig har torkat. Där ska det stå:

Jäkta inte, sitt min vän! Bortglömd vila får du ej igen!

Så att alla ska veta att man kan sitta hur länge som helst och dingla med benen och filosofera över tillvaron utan att man ska behöva bli störd. Det är nyttigt och bra för både kroppen och själen.

Välkommen att njuta på vårt fina dass, den som är i behov av sådana sköna stunder!

Det är så här det ligger till

2009-06-17T17:33:00.003+02:00

Så här ligger det till i livet:

Om man cyklar i stället för att åka bil då händer följande:

Man hittar massor massor av smultronblom i vägdiket
Man ser en utslagen nattviol längs kanten
Man hör koltrasten och bofinken sjunga uppe i träden
Man får bättre kondis och klarar hela Vallabacken ända till golfparkeringen
Man går ner ytterligare 2! kg
Man hinner tänka kloka tankar.
Man möter bekanta och vinkar åt alla så att de ser att man är duktig.

Pröva du också!!

2009-06-11T20:17:00.002+02:00

Idag var det skolavslutning. Jag var inte där! Det var med en härlig känsla av nån sorts olydnad som jag vaknade i morse, insåg att det var blomstertidsdagen och jag tänkte inte gå dit! Kan nån fatta! Jag menar, lite feset är det ju att inte ha bättre olydnad att komma med än att strejka från nåt som man inte behöver gå till! Jag behöver nog vässas lite grand tror jag. Härom året fick jag en bra text av en jobbarkompis som jag nog hade tänkt att leva efter. Så gick det med den saken! Så här lyder den:

När jag blir gammal skall jag klä mig i lila
och hatt i rött som inte matchar och inte klär mig,
Och jag ska använda pensionen till konjak och
finhandskar
och sandaler av satäng och säga att vi inte har råd med
smör.
Jag skall sätta mig på trottoaren när jag blir trött
och glufsa i mig gratisprover i butikerna och rycka i
nödbromsar
och dra med käppen längs staketen
och ta igen allt jag inte vågade som ung.
Jag skall gå ut i regnet i tofflor
och plocka blommor i andras trädgårdar
och lära mig spotta.

Du kan klä dig i gräsliga skjortor och bli fetare
och äta ett kilo korv på en gång
eller bara bröd och inlagd gurka en hel vecka
och samla pennor och gem och ölbrickor och grejor i askar.

Men nu måste vi gå anständigt klädda för att hålla oss
varma och torra
och betala hyran och inte svära på gatan
och föregå med gott exempel för barnen.
Vi måste bjuda vänner på middag och läsa tidningen.

Men kanske borde jag öva mig redan nu litet grand?
Så att folk som känner mig inte blir alltför besörta och förvånade
när jag plötsligt blir gammal och börjar klä mig i lila.
(Jenny Joseph Ur: When I am An Old Woman I Shall Wear Purple, 1987)

Om man bortser från att jag mycket gärna redan använder lila, så finns det nog en hel del i den här texten att lära för ett lydigt barn som undertecknad. Dags att börja sitt nya olydiga liv!!

Åh, älskade Örbyskolan!

2009-05-30T08:35:00.003+02:00

I går var det bokkalas på Örbyskolan. Ja, dvs i Örbyhallen, eftersom man inte behagade bygga någon aula när det storslagna F-9 projektet drog igång. Det har inneburit fruktansvärt mycket jobb med scenriggning och ljussättning när skolan ska ha storsamlingar och föreställningar av olika slag. Och det har man ofta! Och man har högklassiga föreställningar det kan jag tala om!

I går var det alltså dags igen för det årliga bokkalaset, och fastän jag känner att skolans värld blir alltmer avlägsen för mig för varje månad som går, så var det ju inget evenemang som jag för allt i världen ville missa. Och jag blev inte besviken!

Jag fick uppleva ett fantastiskt engagemang från lärarna, underbara elever från alla åldrar som bjöd på sig själva i sång, musik, dans och inte minst en fenomenal mannekänguppvisning av niorna. Massor med arbete hade de alla lagt ner för att det skulle bli bra, och inte minst publiken var underbar när man uppmuntrade och applåderade allt som rörde sig.

Temat i år var serier och eleverna hade röstat fram bästa serien. Inte särskilt förvånande kanske att gamle Kalle Anka drog flest röster. Han håller ännu tydligen

Detektiverna Dupont & Dupont var konfrencierer( stavade jag rätt nu?) med stor bravur och Från Tintins värld fick vi träffa ytterligare figurer.

Tack alla för att jag fick vara med! Jag hoppas att Annika och Peo som har slitit mest njuter idag av att allt gick bra.

När hela föreställningen var slut var man varm inne i själen! Man talar om att man ska ha frihet att välja skola och det är det många som gör också. Hur någon människa med fullt förstånd kan välja bort att ha sina barn på Örbyskolan och skicka dem till andra skolor, det har jag mycket svårt att förstå. Heja Örbyskolan!! Ni är bäst!! Och ni som är kommunens beslutsfattare, låt bli att rasera skolorna! Vi har inte råd med det. Räcker inte pengarna? Höj skatten! Visa att ni är kompetenta att fatta kloka beslut! Det hjälper inte att det blir bättre sen för de elever som är i skolan nu. Deras liv går inte i repris!

Jaha, efter denna härliga upplevelse gav jag mig cyklandes av till vårt kära Stenbäcken. Därifrån tog vi bilen till Galtasjön och årets första dopp. Brrrr... Men skönt. Vi tyckte att vi såg våra storlommar på långt håll. Men det kanske var ett önsketänkande.

Kvällen innebar grillning med våra nya trevliga grannar. SOMMARN ÄR HÄR!

Men vad är det här??

2009-05-24T19:39:00.008+02:00

Jaha, så har man gått och blivit personlighetsförändrad på sista tiden. Jag som alltid har tyckt att jag har haft ett öppet sinne, koll på mina medmänniskor och nyfikenhet på det mesta i livet. Ack!! Det har blivit ändring!

Numera är jag den mest egotrippade som finns! I min värld finns bara min mage, min rumpa, mina points och gram som jag stoppar i mig. Potatis eller ris? Apelsin eller juice? kyckling eller kassler? smör eller margarin? Oj, var tog livet vägen?

Nathalie, du som verkar ha bättre karaktär än jag, hjälp!

Jag tror att jag på kort tid har blivit helt enkelt odräglig att ha att göra med!

Ska det vara så här när man vill bli smal och vacker? Då vete fasen....

Men ok, jag håller ut ett tag till. Bara inte alla i vänkretsen försvinner under tiden..

Den nya kvinnan talar

2009-05-13T09:04:00.002+02:00

Det är spännande det där med att gå ner i vikt. Det är första gången i livet faktiskt som jag tänker i de här banorna. På ett sätt är det rätt roligt. Det ska bli spännande att se hur det går. Men jag blev inte så lite konfys häromdagen när jag lyssnade på Lotta Bromé i radion. Hon håller ju på med den där GI metoden. Grejen är den att NÄSTAN ALLTING som dom sa var precis tvärtemot det som dom säger på viktväktarna. Det var både potatis, ris, frukt, matfett och ägg. Jag började undra vad det är jag håller på med. Nåja, jag kan väl hålla ut denna veckan i alla fall, tänkte jag, så får vi se vad som har hänt efter den. HAHA! Jag hade gått ner 1,4 kg! Snart finns inte jag! För att inte tala om Claes som solidariskt räknar points och äter viktväktarmat. Hur ska det gå för honom?

Det nya livet har börjat!

2009-05-06T14:50:00.002+02:00

Det här blogginlägget skrivs av en alldeles ny viktväktare. Börjar idag med det nya livet, som består av vägning, mätning och poängräkning. Låter det tråkigt? Nej, ännu har det inte blivit tråkigt, bara lite spännande. Dessutom är jag inte ensam med poängräkningen, utan jag har en synnerligen god vän med mig i detta. Målet med detta engagemang är: 1 att Andersson och Pettersson ska ha det bra och inte hålla på att krångla. 2: Att jag till den 26 september i år av en alldeles speciell anledning ska kunna köpa mig en klänning som jag tycker är fin i stället för en klänning som jag kan ha.
Visste ni förresten att man kan äta precis hur många apelsiner som man vill? Det blir bara 0 poäng. Men en lite fjuttig bulle får man betala med två poäng.

Lite konstigt är det kanske att precis den första dagen som man har börjat det nya"äta rätt och riktigt - livet" så sätter undertecknad igång att baka bullar! Men det berodde på att det regnade och att min stackars gubbe inte ska behöva lida för min skull. Han behöver ju inte precis viktväktarna om man säger så. Men det var ju tvunget att provsmaka, så där rök 2 points. Om dom var goda? - Jag har aldrig tidigare bakat så goda bullar. TYPISKT!

Man kanske ska ta och fånga dagen?

2009-05-03T14:47:00.003+02:00

Lite ringrostig och trevande försöker jag mig äntligen på ett nytt blogginlägg. Jag har nämligen upptäckt en sak idag som jag vill dela med mig av till världen. Ja, ja! Jag vet att jag inte är först med denna upptäckt, Åsna har förstått det länge vill jag minnas, men annars så tror jag nog att inte så många vet det. Jag har nämligen upptäckt att det går mycket lättare att cykla om man har tillräckligt med luft i däcken! Och det har jag nu! Härligt!
Härligt är det också att Andersson och Pettersson tycker att det är ganska ok att jag vevar på tramporna lite grand.
Finns det fler härliga saker? Till exempel att närstående sjuklingar frisknar till, att potatisen är i jorden, att Stenbäcken ligger i ett hav av vitsippor och att solen har skinit hela veckan. Det är nog dags att ta till en klyscha - Fånga dagen!

Heja Wanja!!

2009-04-06T20:15:00.002+02:00

Så har man då fått bevittna ett nytt drev på en stackars medmänniska. Ett drev känns igen på att människor slutar agera som enskilda tänkande individer, blir oemottaglig för fakta, följer strömmen, och agerar i flock som en tjurrusning i Pamplona eller vad staden heter.

Nu har jag med stigande ilska följt med i nyhetsrapporteringen kring Wanja Lundby-Wedin. Hon har alltså suttit med i en styrelse som har beviljat höga bonusar till en gubbe. När hon ställdes inför detta sa hon med hetta att hon hade blivit förd bakom ljuset, och att ingen annan i styrelsen heller visste något om detta. Man kan ju välja att tro henne eller inte. Ett drev väljer naturligtvis att inte tro på hennes ord. Det visade sig så småningom att det verkligen var så att hon inte visste. Då kunde ju drevet ändra vinkel på det hela och hävda att hon verkligen inte var lämplig som LO-ordförande om hon var så blåögd och inte kunde läsa innantill i protokoll.(Stig Malm). Nåväl, ytterligare fakta kom fram som visade att allt material faktiskt inte hade kommit henne till del. Blir det lugnt då? Nänä. Då kan man ju alltid vinkla till det igen och säga att "det är klart att hon inte kan ha så många uppdrag som hon har, det borde hon väl begripa, för då hade hon ju haft tid att leta upp de där pappren som hon inte hade fått. Hon är sniken, kärringen, och vill ha en massa uppdrag att tjäna pengar på".

Då kan man ju undra en sak: Hon är väl för farao inte den enda ledamoten i styrelsen! Varför grillar dom inte Urban Bäckström? denne tunge ekonomiske makthavare som t.o.m har varit riksbankschef, han måtte väl ha fattat eller förstått? Nog borde väl vi gräsrötter få veta om han är lika blåögd eller omoralisk eller vad det nu kan vara, som Wanja. Och hur många styrelser sitter han i, det skulle jag vilja veta. Och alla dom andra i styrelsen, varför synas inte dom i sömmarna? Kan det ha med det där som hänger mellan benen att göra?

Men när socialdemokratiska företrädare skyller sina dåliga opinionssiffror på Wanja, då går det för långt. Man kan inte få höga opinionssiffror när man bedriver en sån urusel oppositionspolitik som sossarna gör just nu. Ni har ju för hundra gubbar öppet mål! Borgarna är i färd med att lägga ner allt vad trygghet och solidaritet innebär, och ni har kommer med en massa fjuttiga utspel om saker som inte berör medborgarna det minsta. Kom inte och skyll på Wanja! Hon hade varit en alldeles utmärkt partiledare, mycket bättre än nuvarande! Heja Wanja! Jag håller på dig!

Det liksom klumpar ihop sig.

2009-03-31T13:35:00.006+02:00

Livet är konstigt ibland. Först händer ingenting och sen händer ingenting och ingenting. Och så plötsligt händer allt på en gång! För en s.k. urmoder är det svårt att hänga med tycker jag. Inom en vecka så kommer det nya barn, döttrar gifter sig, barnbarn har blivit så stora att dom mönstrar och lammungar föds! Här gäller det att hänga med i svängarna!

Själv står man bredvid och tittar på och njuter när alla mår bra.

Håhå jaja, och sen går man till vedbacken och klyver några granklabbar. Och livet lunkar vidare.

Jag ska be att få presentera....

2009-03-22T16:48:00.003+01:00

Jag ber att få presentera Kajsa Manskog, ca 12 timmar gammal när bilden togs.
Kajsa Manskog föddes den 22 mars kl. 00.35(tror jag), vägde 3440 gram och var 50 cm lång. Hon har långa fingrar och långa tår precis som sin mamma, och har mycket mer hår än det ser ut på bilden säger hennes föräldrar som är de enda som ännu så länge har sett henne live. Hon har en stark och ljudlig stämma som hon använder vid behov. Jag längtar efter att få se och hålla henne förstås, men måste vänta tills de kommer hem för det är besöksförbud på BB.

Mormor och morfar är mycket stolta, konstigt det där, det är ju inte vi som har gjort henne.

Det finns dagar i livet som det är guldglans på. Det här är en sån dag, precis som alla andra barnbarnsfödelser, och jag har varit med om några stycken vid det här laget. Men lite extra börjar det kännas för varje nu, för vi inser ju att det inte kommer att bli så himla många gånger till som man får barnbarn.

Välkommen till världen, lilla Kajsa!

Kan det vara våren?

2009-03-18T15:32:00.002+01:00

Om solen lyser och man tar bort presenningen som varit bunden över trädgårdsmöblerna, om man sitter ute och dricker kaffe och traktorn har behagat vakna till liv, om yngsta barnbarnet tar över traktortrafiken från morfar, då är nog våren på väg trots allt.

Man lär sig nya saker hela tiden

2009-03-15T17:07:00.002+01:00

I går var jag i Göteborg på födelsedagskalas. Det var ett riktigt roligt överraskningskalas för en nybliven pensionär ; närmare bestämt Åsnemamman.

Där fanns flera stycken trevliga människor och tillsammans delgav vi varandra av vår livsvisdom. Jag lärde mig många nya användbara uttryck, och det bästa var nog detta:

Om du har behov av att säga om någon att den inte är riktigt klok, eller riktigt navlad eller inte ha alla hästar i stallet, eller något annat utnött uttryck, så kan du använda detta: Han är
Feset vurpen.
Det ska sägas på västgötska annars blir det inte bra. Pröva och säg det några gånger så märker du hur bra det känns i munnen.
Den, han ä la feset vurpen!
Tack, Eva från Götene för denna nya lärdom!

Vänner som sviker.

2009-03-13T17:11:00.003+01:00

Här är Pettersson. Pettersson var förr i tiden en av mina bästa vänner. Å, vad vi hade roligt! Vi dansade hambo och köraschottis och mazurka. Vi hoppade längdhopp och sprang 60 meter på löparbanan på Örby idrottsplats. Vi skuttade runt i livet tillsammans och hade allmänt trevligt. Men nu! Pettersson är en svikare! Aldrig mera tänker han ställa upp på köraschottis på midsommar! Aldrig ett längdhopp till i hela livet! Nej, han tjurar och vresar och är allmänt jävlig.

Och här är Andersson. Ingen ska komma och tro att han är bättre på nåt vis. Nähä då, han jävlas lika mycket han. Och ibland verkar det som om dom har gaddat ihop sig och illpinas samtidigt dom små liven.

Men idag har jag i alla fall haft inne dom för översyn. Resultatet blev som väntat. Totalt fördömande. Inget att göra åt. Dom kommer inte att bättra sig. Så det blir att ignorera dom djävlarna och låtsas att dom inte finns. Det finns så mycket trevligheter i livet och jag har så många vänner ändå så jag behöver inte bry mig om de här svikarna. Nä, från och med nu så ger jag högaktningsfullt fasiken i er och lever på ändå och har roligt och bär ved och eldar i skogen. Och jag tänker visst inte avstå från att gå i skogen och plocka svamp i sommar! Bara så att ni vet det, Andersson och Pettersson! Jag har morfars gamla skogskäpp att ta till! Ni ska inte kunna hindra mig! Så det så!

Könsroller

2009-03-08T13:53:00.002+01:00

Jaha, så sitter jag då här med mitt sticke på Kvinnodagen och funderar över könsroller. Stickning - ett begrepp som inte står särskilt högt i rang i vår patriarkala värld. Stickning är för gamla tanter för att dom ska ha nåt att sysselsätta sig med medan karlarna utför alla sina stordåd och genomför en massa projekt! Nu vet ju jag att det finns stickande karlar här och där i världen. Men då!! Då är det genast Kooonstverk som produceras. Jajamensan.
Tänk hur många lagade strumpor och stickade mössor och varma goa tröjor som mänskligheten har begåvats med tack vare flitiga kvinnofingrar!
Men det finns faktiskt en karl som jag känner som vågar bryta könsmönstren när det gäller stickning, och det är min svärson. Han kan bara sticka rätstickning, men med tungan rätt i mun och stor koncentration har han nu faktiskt stickat färdigt en hel massa rutor som ska sys ihop till en filt som blivande babyn ska ha. Och tänk att jag är så stolt över honom. Inte så mycket för att han kan sticka, utan för att han har modet att gå sin väg och vara med att bryta könsmönster. Heja Anders! Jag ser fram emot den dagen när ungen är ute och ligger på din fina gråa filt.

Vilken rolig dag!

2009-03-03T18:14:00.003+01:00

Hur roligt kan det vara på en skala att städa i köksskåp? För mig var det 10 poäng på en skala 1-10 idag. Hur kan sådant vara möjligt? Jo det kan det om man inte städar sina egna skåp. Själv var jag hos självaste tjockisen och hjälpte henne. Hon hade fått för sig att man inte kan föda barn om man har ostädat i köksskåpen och själv har hon ju en mage som är i vägen för sådana eskapader. Så jag kom, såg, städade av hjärtans lust och segrade till slut över utgångna mjölpaketer och gamla drickaflaskor. Och så pratade vi och pratade förstås.

Jaha, sen var det dags att bädda vaggan som vi hade med oss. Gissa om det var roligt?

Efter en mumsig kycklingsallad var det dags att ge sig av ner till stan. Lina skulle till frissan så jag hade en alldeles egen shoppingstund och stapplade runt mellan akademibokhandeln, HM, Åhlens och kafé Orion. I skyltfönstret till en herrekiperingsaffär stod en skyltdocka med en HerrPippitröja på sig. Jag var ju tvungen att gå in och kolla på priset. Håll i er nu: Den kostade 1299 kronor! Och då var det ändå ingen snodd på! Och garnet var ett schlervigt killa och sticks-garn! Detta är dagens sanning!

Sen var det dags att bege sig hem och inmundiga varsin semla.

Gissa tre gånger om det var en rolig dag! Men bena, aj aj aj, dom rackarns bena! Dom hade inte lika roligt.

Stora skrytbloggen

2009-02-22T17:56:00.003+01:00

Jaha, så var pippitröja nummer 3 färdig. Så här fin blev Alva i den. Ja, ja. Vän av ordning kanske har invändningar och tycker att den är lite för stor. Då känner hon eller han inte Alva, för hon vill ha stora tröjor. Så det så. Jag behövde bara ta tre kort innan jag fick leendet som jag ville ha. Så nu är det dags att börja med nästa. När jag är klar med alla så kan folk i Sjuhäradsbygden tydligt se vem som är av Stenbäckesläkt. Det är dom med Pippitröja.

Sen så kan jag bara tala om att jag har hört sägas att dom säljer sådana här tröjor på textilmuseet för 500 kronor styck! Det ni!

Skärpning!

2009-02-17T15:28:00.004+01:00

Jag tänkte verkligen inte använda den här bloggen till att göra några inlägg i skoldebatten. Jag är färdig med den världen och hade inte tänkt blanda mig i den mer. Men jag kan ju inte låta bli att tänka och ha åsikter, och nu tänkte Långa Skuggan ryta till igen.

Vi har ju skolplikt i det här landet. Alla barn ska gå i skolan, det har vi en lag på. Då ska också enligt min mening alla barn ges samma möjligheter att delta i den verksamhet som skolan har. Det finns en regel som säger att det som sker i skolan ska vara kostnadsfritt. Tyvärr bryter många skolor i det här landet mot denna regel. Det är ett ofog det där att man hittar på en massa glassiga grejer som man gör på skoltid och som kostar pengar. Jag tänker på utflykter och skolresor, friluftsdagar med häftigt innehåll och det ena med det andra. En ridtur på friluftsdagen kan kosta flera hundra kronor, en skidresa ett par tusen.

Jag vänder mig inte emot aktiviteter som man gör på fritiden med klassen tillsammans med klasslärare eller föräldrar. Det är när det är rena skolverksamheten som kostar pengar som jag reagerar. Skolan ska vara till för alla, och allt som händer i skolan ska kunna utövas av alla.

Det är inte lätt för stora familjer med begränsad ekonomi att hosta upp en hundralapp här och en femhundring där. Inte kan det vara så roligt för en förälder heller att säga att "tyvärr lilla vän, det där kan du inte vara med på, för vi har inte råd". Vi betalar alla skatt till våra barns skolgång, och då ska man inte ta ut en massa andra avgifter. Det är inte ok. Den ena skolan stressar den andra att bli glassigare och häftigare. Den ena ska inte vara sämre än den andra.

Nej, håll er till de regler som finns, ni som bestämmer i skolorna och stoppa ofoget med avgiftsbelagda akiviteter!!

Min syster och jag

2009-02-13T14:28:00.004+01:00

Här är min syster Vendla. Vi var ute i går på restaurang minsann. Vi har en tradition att en gång om året gå ut på restaurang alldeles för oss själva, utan gubbar, barn eller barnbarn. Då äter vi gott och pratar och pratar och pratar om allt och inget. Ja, så tar vi oss ett glas vin förstås, det är därför som bilden blev en liten aning suddig tror jag.

Det måste vara något särskilt med systerskap. Att ha en syster är inte lik någon annan relation. Nu säger jag inte att det aldrig skulle förekomma konflikter, för i så fall skulle jag förstås fara med osanning. Det är klart att det har gjort också mellan oss några gånger under alla år som vi har levat. Det är i alla fall speciellt att ha en syster som från barndomen har samma historia och livserfarenheter. Vi vet precis var vi har varandra utan krusiduller och konstigheter. Jag märker också att vi kommer närmare varandra för varje år ju äldre vi blir. Det konstigaste av allt är att vi börjar bli lik varandra till utseendet också. Det var vi minsann inte när vi var små. Alla vuxna var snara att påpeka att vi var så olika. Jag skulle vara lik vår far sade dom, och syrran liknade mamma. Jag kan se min mamma mycket tydligt i syrran, men när jag ser mig själv i spegeln, så märker jag att mamma har satt sina avtryck i mig också.

Igår hade vi en mycket trevlig systerträff. Vi avhandlade en massa viktiga och oviktiga saker, och när jag åkte hem med bussen så kände jag mig skönt avslappnad och på gott humör. Tack syrran!

Det mesta blir nog väl i alla fall..

Blir det väl?

2009-02-10T16:59:00.001+01:00

Näää, det stämmer inte riktigt det där att "Det blir la väl". Det känns inte alltid så.

Studiecirkel

2009-02-06T12:54:00.014+01:00

Min kloka mamma fick en gång frågan om vad kultur egentligen är. "Det är la att en ska veta var en är kommen ifrån" svarade hon.

I så fall är det verkligen kulturverksamhet vi sysslar med varannan onsdag i Backens skola. Där är vi några stycken som samlas och har en studiecirkel om hur barnen kring Backen och deras familjer hade det förr. Hur deras skolgång var, hur de bodde, vilken väg de hade till skolan och hur deras livsvillkor gestaltade sig.

När man kommer in i köket där vi sitter och jobbar, sprakar det så gott från järnspisen, det luktar kaffe som Kerstin redan har kokat och som vi ska dricka i pausen, och hemtrevnaden sprider sig. Sen hamnar vi i gamla tider och förundras ofta över hur livsvillkoren såg ut för dem som egentligen inte levde för så fruktansvärt längesedan, om man jämför med hur det är idag.

Att vara deltagare i en studiecirkel är något speciellt. Det liknar inga andra sätt för att ta till sig lärdom. Det bygger så mycket på gemenskap och nära samvaro.

Jag har en diktsamling hemma som jag har fått av en mycket god vän som hette Arne Engebring. Han lät bygga om sitt hus för att på plats för ett rum där man kunde ha studiecirklar. Många kvällar i min ungdom tillbringades i Arnes källare. Arne är tyvärr borta nu, men jag har kvar en diktsamling som jag fick av honom. Den heter "Till ungdomen och idéerna" och är en diktsamling avsedd för SSU. Meningen var att dikterna skulle läsas vid "möten och samkväm". Det är en antologi som kom ut 1944(samma år som jag föddes), men många av dikterna är mycket äldre än så. Där finns en dikt av Kerstin Hed som heter "Studiecirkeln". Den är högtravande och svulstig och nostalgisk och allt vad du vill. Den är en relik från gamla tider, men jag tycker mycket om den. För mig betyder den ett band till min föräldrageneration och ytterligare en generation bakåt. För småfolket på den tiden fanns ingen möjlighet att söka sig utbildning i några fina lärosäten. Det var studiecirklarna och folkhögskolorna som kunde släcka deras kunskapstörst och stilla deras nyfikenhet. Den påminner också om min barndom, där studiecirkeln var ett viktigt inslag i livet. Jag vet att jag blir lite nostalgisk nu, men cirkeln i Backen har väckt många minnen till liv.

Nu ska jag skriva dikten så får ni läsa själva. Den är ganska lång.

STUDIECIRKELN

Det var blott några stycken, ett dussin knappt.

Det var långt mellan byarnas tjäll -
men på halkiga vägar de kommo ändå
till ett möte var torsdagskväll.

Det var muntra ord och betänksamma ord
på bygdens sävliga mål

kring ett bord, där aprildagens blåsippsskörd
stod och glimmade blygt i sin skål.

Det var ovana grepp kring penna och bok,

det var blickar med längtan och dröm,

som förstummats och stängts vid dragarnas tramp

vid spis, vid spade och töm.

Det var riksdagsmans pojkar och statarns Karl,

det var Sörgårds och så några fler.

Den, som ingenting visste, fick stöd och hjälp

av den, som fått lära sig mer.

Det var kanske ej kunskap av stora mått,
men den lyfte dock tanken på färd

och skänkte en glimt av vår tid och dess liv

av vår stora och härliga värld.

Det var ingenting som gav ära och guld -

men de unga, de sågo ändå,

hur rymden vidgades mer och mer,

över vägen de hade att gå.

Och det var, som om hela rummet blev fyllt

av en hög förunderlig makt-

det var ungdomens heliga allvar, som än

ej bränts till cynism och förakt!

Det var som en kväll, när dimman är tät
kring ensliga planer och hus,

och när man tänder en lampa - så stod det kring dem

som en brinnande cirkel av ljus!

Jag försökte lägga till en bild på cirkeldeltagarna som jag tog i onsdags. Det lyckades inte för det var för mörkt. Därför lägger jag till en bild på Backens skola. Har du vägarna förbi, så säg till så kan du komma in, öppna dörren till stora skolsalen och göra en tidsresa som du nog uppskattar.

Vem kan förstå?

2009-01-28T13:39:00.004+01:00

Hur kan det finnas någon i hela världen som kan tro att man kan skapa fred genom att döda barn? Eller barns föräldrar och syskon?

Kan det finnas någon bättre grogrund för krig än det? Det kan väl inte komma annat än hat av detta?

Obegripligt, det är vad det är.

Skäms, Israels krigsherrar!

Pärlor i vardagen

2009-01-27T16:11:00.002+01:00

Man blir lätt försoffad om man inte har så många måsten. Därför försöker gubben och jag gå ut och gå varje dag. Man måste ju tänka på stegräknaren också. I dag tog vi en ganska lång promenad ända bort till Kinnagarn. Jag skulle köpa garn till en av alla Pippitröjor som jag tänker sticka till hela släkten. ( Ja, jag vet, planerna brukar alltid vara väldigt stora.)
Nåväl, vi blev lite trötta i benen när vi var klara. Sån tur då att det finns en liten lampaffär intill med ett pyttelitet kafé i. Vi beslöt oss för att gå dit, ta en slät kopp och vila våra ben en stund.
Därinne fanns ett litet elpiano med tillhörande gubbe! Ja, gubben var bara där och hälsade på kunde man förstå, men han satte sig vid pianot och började spela. Det var bara gubben och kaféägaren och vi där, så när han satte igång att spela en massa bitar som jag kunde texten till, så gick det ju inte att låta bli att sjunga med. Vi fick en riktigt trevlig sångstund med Taube och annat smått och gott.
"Henne måste du vara rädd om, för hon kan sin Taube" sa gubben till Claes. Så gick det till att förgylla vardagen en stund idag. Inte hade vi förutsett det när vi gick ut på promenad. Man får ta vara på stunderna.

Oj då!

2009-01-26T15:20:00.005+01:00

Det var värst! Så fort det gick att komma tillbaka till bloggvärlden!

Det blev så konstigt för mig. Jag fick en massa prestationsångest när jag tänkte på att blogga.
Jag tänkte att nu måste jag snart komma på nåt att blogga om. Och sen började jag tänka att det och det och det duger inte. Jag kunde inte få till nåt som blev bra tyckte jag. Och ska man börja tänka så då är det ju ingen mening att blogga. Det ska ju vara för att man tycker om det. Måsten har man ju haft i livet så att det räcker. Därför valde jag att ligga lågt ett tag. Men det är något konstigt med människan. Åtminstone med den här. Det räckte att jag bestämde mig för det och meddela omvärlden mitt beslut, så kom lusten tillbaka. Så nu är jag här. Men jag tänker inte mer börja ha bloggen som ett måste utan som en lust.

Idag har jag LUST att tala om hur härligt det var på Stenbäcken i dag på förmiddagen. Vi var där och grejade med granarna som vi tog ner förra gången vi var där. Claes klöv och jag bar och lade upp dom i en fin hög. Har ni tänkt på hur gott granar luktar! Jag fick kåda på händerna och den klibbade och doftade gott den också. Och luften! Den var liksom ny. Man kunde tydligt känna att det kommer en vår i år igen. Vi njöt av kaffet på altanen och snart åker vi upp igen och klyver resten av stockarna.

Bilderna är dock inte från idag. De har vi tagit förut.

Långa Skuggan tar en paus

2009-01-23T09:00:00.001+01:00

Tänkte bara meddela eventuella läsare av denna blogg att Långa Skuggan tar en liten paus och inväntar kloka tankar och inspiration. Det är lite dåligt med det just nu. Återkommer så småningom med förhoppningsvis förnyad kraft.

Nu är julen slut

2009-01-13T14:11:00.002+01:00

Så var då julen slut för den här gången. Granen är utslängd, julgrupperna kastade och förhoppningsvis är alla små tomtar nerplockade. Det brukar alltid bli någon kvar som man har glömt bort, men i år så tror jag att alla ligger nere i källaren och har det lugnt och skönt.

Lite lösa trådar behöver väl knytas ihop nu när allt är över. Knäcktävlingen t.ex är ju avgjord. Resultatet blev förstås som väntat, nu kan jag vila på lagrarna ett helt år till nästa gång.

Nyårslöftet då? Hur gick det med det kanske någon undrar. Jodå, till slut fick jag tag i en stegräknare som går att lita på. Inga tidtagarur och radioapparater och överfallslarm ; bara en stegräknare rakt upp och ner med ett litet lock på så att den inte kan nollställa sig själv. Så nu är allt som det ska. Behöver bara få upp stegen lite granna. Och så behöver jag köpa nya långbyxor, för skam till sägandes så har jag några som är lite för trånga.

Nu är det bara att vänta och se vad det här året har att erbjuda. Det ska bli spännande.

Angående kloka barnbarn

2009-01-07T10:30:00.002+01:00

Min vanliga dagbok som jag skriver i alldeles för mig själv, i motsats till den här, skrev jag ut i morse. Jag har skrivit dagbok i en herrans massa år, det blir liksom nåt annat än bloggande. Där kan man sitta och bläddra i godan ro och återuppleva allt man har varit med om genom åren. Den här dagboken hade jag börjat med 2005. Det var det året när vi flyttade ifrån Hjortedal och Fredrik med familj flyttade in.

Jag hittade ett citat av Linnea som jag inte kan undanhålla mina bloggläsare. Tänk er att det är en alldeles varm och skön sommar, familjen har precis flyttat in på Hjortedal och de har skaffat får som går och betar i hagen. Ett lamm har också kommit. Då säger Linnea dessa bevingade ord:

När jag blir stor ska jag aldrig jobba och aldrig duscha. Jag ska bara gå omkring och lukta bonne.

Underbara Linnea!!

Hur svårt kan det vara att hålla sina nyårslöften?

2009-01-03T09:25:00.002+01:00

Jag brukar aldrig avge några nyårslöften, men i år var det dags för ett enda. Ett löfte som borde vara ganska enkelt att hålla. Jag lovade inte att gå ner i vikt, ej heller att motionera mera. Rökningen har jag lagt av med för längesen, och ett glas vin ibland vill man ju inte gärna avstå. Nej, bara detta enda löfte att ha på mig stegräknaren varje dag. Jag tänkte att det manar ju i alla fall på en lite att inte sitta och päsa i soffan hela tiden. Sagt och gjort, igår var det dags att infria mitt nyårslöfte, och stegräknaren åkte på byxlinningen innan jag klev på bussen till den stora staden Borås för att shoppa loss lite med yngsta dottern. Nu var det tyvärr så att byxlinningen korvade sig lite lite mer än den gjorde före jul, så räknaren var lite svår att få att sitta på. Så när jag hoppade av bussen och stolt skulle visa dottern att jag minsann höll mitt nyårslöfte, så hade den f-e stegräknaren fallit av på bussen!
Tja, ingen större skada var skedd, svärsonen meddelade att det fanns hundratals av dom på Claes Olsson, dit vi ändå skulle, så jag inhandlade en ny tjusig sak och tänkte att problemet var löst. Det var en fantastisk manick jag hade köpt! Nu följer en lista på allt man kan använda denna mackapär:
1. stoppur
2. Kaloriräknare(kommer ej att användas)
3. steglängdskontroll
4. radio
5. öronsnäckor till radion
6. stegräknare(som tur var)
7. ÖVERFALLSLARM (så kom an alla bovar! jag är inte rädd!)

Det där med överfallslarmet blev jag minsann varse ganska snart. Det satt ett litet gulligt snöre på stegräknaren, och det räckte att jag bara pillade lite på den, så började det tjuta nåt alldeles kopiöst. Inte visste vi hur vi skulle få stopp på eländet, så det tog en stund av panik innan vi förstod vad det var och hur vi skulle stänga av det.

Nåväl, sen satte vi igång vår shoppingrunda på riktigt. Stegräknaren satt så snällt på byxkanten utan att ramla av, men pinsamheters pinsamheter! Inne i ett provrum kom jag åt det där rackarns snöret igen, och det började tjuta på Kapp-Ahl! Antagligen trodde väl folk att jag var ifärd med att stjäla den där skjortan jag provade. Dottern däremot hon hade väldigt roligt. Så klart. Då gav jag upp och stoppade den rackarns prylen i väskan. "Jag börjar i morgon istället" tänkte jag. Men idag! Nu skulle nyårslöftet förverkligas. Då har batteriet tagit slut och stegräknaren är döden död. Det var väl ett gammalt batteri som hade hängt länge i den där förpackningen och nu måste jag gå och köpa ett nytt sånt där litet pluttbatteri för 80 kronor eller vad dom nu kan kosta. MEN JAG GER INTE UPP! NYÅRSLÖFTEN ÄR TILL FÖR ATT HÅLLAS!

Nya häxtider!!

2008-12-27T09:05:00.003+01:00

Vilken tur jag har som har folk i min närhet som förstår att det är viktigt att äga en häxperuk! Annars skulle man ju kunna tro att man blir bedömd som lite galen och icke tillräknelig om man önskar sig en häxperuk i julklapp.

Det var faktiskt vad jag trodde att de skulle tänka. "Nu har det slagit slint på morsan. Såna där fånerier bryr vi oss inte om" trodde jag att de skulle säga när jag framförde min önskan. Men icke!! Jag fick den! Så nu är jag fullt utrustad för häxturneer igen. Blåkulla och Snickaregården och alla andra som behöver en lagom farlig häxa: Here I come!

Så var det lite vardagligt skryt också: Johnsons julgran är ovanligt vacker i år. Kolla själva!

God Jul

2008-12-22T11:47:00.002+01:00

Jaha, så var skinkan kokad och griljerad, julblommorna inhandlade, julklapparna inslagna och klara och huset städat. (Det tog ju inte så lång tid, nyinflyttade som vi är.) Det återstår pynterier och att ta in granen, men det blir inte förrän i morgon. Så vad ska jag hitta på idag? Skriva julklappsrim förstås. Och sen - En god bok kanske...
För den som undrar hur knäcktävlingen gick så vill jag bara meddela att den kommer att gå av stapeln på trettondagsafton i närvaro av en idoljury. Resultatet meddelas senare.

GOD JUL!!!

Var är rättvisan i Borås nu då?

2008-12-16T16:11:00.002+01:00

Jag hörde på radion och läste i tidningen att tjejidrotten i Borås får mycket mindre anslag än killidrotten. Inget förvånande i och för sig, så har det ju alltid varit, men jag tänkte att nu när dom har så duktigt folk i turist-och fritidsnämnden så kanske det hade blivit bättre. Så icke tyvärr. Men Rom byggdes ju inte på en dag. Det tar väl lite tid kan jag tro. Och en del av ledamöterna har nog lite andra saker att tänka på just nu.
I alla fall anser sig Långa Skuggan tvungen att ryta i när ojämlikheten sticker upp sitt fula tryne.
Men kolakakorna blev goda!

Kreativitet

2008-12-13T17:11:00.004+01:00

Jaha, så här såg det ut idag när flickorna Johnson och jag gjorde marsipangodis. Linnéa och Alva hade aldrig gjort det förut, så jag tog på mig min mest pedagogiska min och skulle förklara hur det går till: - Nu finns det förstår ni, en massa roliga figurer man kan göra av det här: Kantareller, jordgubbar, ärtskidor och grisar. Se här nu hur farmor gör!

HA! HA!

Släng dig i väggen! Här kommer en lista över godisfigurer:
lussekatt, pizza, koblaja, grodor, får, tomtar, takos, morot, jordgubbar, kakor, flugsvamp, kantareller, chokladkakor, larver, liggande gris utan ben, stående grisar på svaj, brödrost(!) äpple, paket, domherre, polkagris, rutor, katter, får, julgran, grässtrå, blommor, kaniner och kanske något mer som jag har missat.

Ja må säga att det blev ett läckert fat med godis. Jag menar då läckert för ögat. Om smaksensationen är den samma är väl mer tveksamt med tanke på hur marsipanen blev hanterad. Kreativiteten var det dock inget fel på. Fram för fritt skapande!!

Fint luciafirande

2008-12-12T16:30:00.002+01:00

Jadå, det blev som vanligt ett högklassigt luciatåg på Örbyskolan. Finast var Linnea förstås. Tyvärr är hennes farmor ingen vidare fotograf, men i alla fall. Lite fick jag med.

Den tionde december - var är tröttheten?

2008-12-10T12:19:00.003+01:00

Det är en märklig känsla man får när julen närmar sig med stormsteg och den STORA TRÖTTHETEN inte har infunnit sig! Nu har jag avverkat en julavslutning med näktergalarna och i kväll är det Backens skolajulavslutning(det ordet var inte att leka med!) och vid det laget brukar det bara vara en trasa kvar av undertecknad. För att inte tala om allt luciafirande till höger och vänster! Kan nån tänka - jag ser fram emot torsdag kväll när vi ska gå och se och höra Örbyskolans luciatåg där barnbarnet Linnea är med. Inte har jag sett fram emot något luciatåg på åtminstone 45 år! Då är ju i regel tröttheten som värst och oredan i hemmet som störst. Men icke nu! Det är nästan så att man undrar om det är något större fel på en när man börjar tänka i banor som "man kanske skulle ta och göra sig en egen leverpastej i år" eller " det där med sillinläggning kan väl inte vara så märkvärdigt". För att inte tala om VI-tidningens recept på julgodis som man nog icke kan motstå att pröva på. Var ska detta sluta???

Det här är det bästa jag någonsin gjort...

2008-12-02T13:40:00.002+01:00

Så är det då fullbordat. Det ultimata knäckkoket.

Varje julafton går stora knäcktävlingen av stapeln i vår familj. Det är lillbrorsan och jag som båda gör anspråk på att vara knäckmästare som brukar göra upp om årets titel. Det som bedöms är doft, smak, färg och hur bra den lossnar från formen. Ja, det har väl växlat genom åren vem som har avgått med segern i denna knäckgiganternas kamp. Tyvärr blev jag tvungen att för första gången lämna walk over förra året. Jag kunde inte klara av att ens visa upp de där beiga sk. knäckarna med en konsistens som lösbajs. I ÅR DÄREMOT kan ingenting hindra en storseger!! Bäva månde lillbrorsan inför årets duell!!

Första advent

2008-12-01T09:01:00.002+01:00

I går var det första advent. Ett av barnbarnen går och läser för prästen - som det ju kallas när man går i konfirmationsundervisning. Därför följde jag med henne till kyrkan. Det är ju alltid mysigt där på första advent med alla de härliga kända sångerna och psalmerna och med alla ljus som är tända. Prästen var en ung liten pojke som är Jossans "läsepräst". Han gjorde ingen människa för när med sin predikan heller, så allt var egentligen trivsamt och bra. Ändå går det inte för en annan hedning att komma till kyrkan utan att få en massa undringar.Hur i all sin dar?... Men inte kan det väl.... Vad stod det nu här i den där episteltexten?...

Igår, med anledning av den där episteltexten, kom den där funderingen som jag har haft förut: Vad i hela friden har den där Paulus i Bibeln att göra? Han träffade ju inte ens Jesus! Hur ska han kunna tolka vad Jesus menade? Han gör det tydligen på sitt eget vis också, med alla sina pekpinnar om hur folk ska leva och handla. Sån var ju inte Jesus! Han sa: Den som är utan skuld kan väl kasta första stenen. Och så vände han andra kinden till. Hans vänner var dom som levde utanför samhället. För att inte tala om Paulus nedsättande syn på kvinnor! Jesus närmaste vänner var ju kvinnor.Jag tror inte att Jesus och Paulus hade blivit kompisar om dom hade levat samtidigt. Nej, utan Paulus skulle för min del det kristna budskapet ha varit mer lättsmält.
Ta bort den där gubben ur Bibeln!

Nu ska jag lägga till ett boktips till min lista: Marianne Fredriksson: Enligt Maria Magdalena. Läs den!

Långfrukost

2008-11-24T14:14:00.003+01:00

Häromveckan var jag hos yngsta dottern och hennes sambo, hälsade på och sov över. Det blev en gemytlig morgon med en massa god och närande mat framdukad på frukostbordet. Bråttom hade vi inte, mysljusen var tända och allt var behagligt och trivsamt. Dottern förklarade att de ofta börjar dagen med "långfrukostar" med mycket mat nyttig mat och lite lagom morgonprat.

Det där med långfrukost är en bra idé. Det måste vi införa, gubben och jag, tänkte jag. Så jag gav order om hur nästa frukost skulle se ut hemma: Havregrynsgröt förstås med mjölk, juice, kokta ägg, rostat bröd med apelsinmarmelad och så te och/eller kaffe. Jaha, jag brukar ju få det som jag vill ha det så apelsinmarmeladen inköptes, brödrosten åkte fram, mysljuset tändes och köksbordet blev fullt.

Ja, det blev en god och närande frukost, men sen kom vi till det är att vi skulle prata morgonpratet också, och där tog det liksom stopp. Där sitter vi mitt emot varandra, det gamla paret sen 45 år, tittar på varann och vet inte vad vi ska prata om!!

Lite kyligt väder idag, sa gubben. Men det blir nog bättre längre fram sa jag. Och sen var det dags att ta hand om disken...

2008-11-20T15:29:00.002+01:00

I går var jag på Örbygården och sjöng med vår näktergalskör. Det blev så himla fint när vi sjöng "du är det finaste jag vet"! Och då, när man liksom hör att allt stämmer och det blir nästan som en liten änglakör - nåja - , då infinner sig nåt som liknar lycka, tror jag. Det behöver inte vara hela låten som går bra, det räcker om det stämmer en liten stund innan det blir pannkaka, då känns det härligt!
Jag tror på det där att man blir frisk av att sjunga i kör. Vad kan det bero på? Kanske att man åtstadkommer något tillsammans med andra?
Jag tror i alla fall inte att det spelar någon roll på vilken nivå en kör ligger. Det har med annat att göra. Nåra hormoner nånstans eller så. Fast jag förstår ju att Åsnemammans lyckorysningar, om hon får några , och det tror jag nog att hon får ibland, inte kommer sig av samma saker som näktergalarnas. Vi spelar ju liksom inte i samma division. Men själva grejen, den är densamma ändå tror jag.
I går kväll, när vi hade yvts färdigt över Du är det finaste jag vet, så gav vi oss på "Flickor bak i bilen." Vänta bara!! Den kommer också att bli bra! Då ska vi showa också lite och greja med tutor och sånt.

Äntligen är man med igen!

2008-11-17T14:31:00.009+01:00

Det tog lite tid, Telia! Det kan man inte säga annat! Men nu är jag äntligen inne i bloggvärlden igen. Aldrig trodde jag att man så fort skulle bli bloggtillvand.

Så nu när jag har läst alla mina bloggkompisars inlägg - det tog lite tid - och kommenterat lite här och där, så är det väl dags att visa sig för världen igen.

Nu har vi flyttat färdigt. I alla fall nästan. Det är jättekonstigt, vi tyckte ju att vi hade fått det så himla bra på Kyrkogatan, man kunde inte ha det bättre och trivas mer än vi. Så kommer vi hit till Fredensborgsgatan( bara smaka på gatunamnet - Fredens Borg - fint va?) och upptäcker att detta boende är ännu bättre! Så här känns det: Nu har vi kommit hem.

När vi flyttade från vårt kära Hjortedal, så kände vi alls ingen saknad eller längtan tillbaka. Men nu, när vi har kommit hit till vårt nya hem så upptäcker vi en massa likheter med Hjortedal, och det känns alldeles utmärkt: Ett stort maffigt kök som man kan dansa hambo i ifall man vill och inte har ont i knät. Ett sovrum som är nästan likadant som det på Hjortedal. Och utanför köksfönstret matar vi småfåglarna precis som på Hjortedalstiden. En behaglig känsla lägger sig tillrätta i magtrakten.

Jag kan konstaterar också att en massa intressanta inlägg har kommit till medan jag har varit ute i kylan. Jag får ta och hantera detta lite undan för undan. Men syrrans dassinlägg bara älskar jag! Om jag nu hade kunnat länka rätt in i texten som jag ser att andra gör så skulle jag ha gjort det. Någon får lära mig vid tillfälle. Och så kan jag berätta att när våren kommer så ska jag måla dasset på Stenbäcken och göra fint. Sittbänken ska vi också byta så att man slipper få stickor i rumpan mer. Och hålen ska göras lagom stora. Men aldrig aldrig att vi ska ha färre än två hål på dass! Man måste kunna kompiskissa.

Nu ska jag visa hur fint vi har det i vårt nya hem:

Jaha, nu blev det inte som jag hade tänkt mig: Meningen var att alla foton skulle kommit här nedanför texten. Ack nej, inte vet jag varför det inte blev som jag ville. Men ok, ni har i alla fall fått se vårt stora fina kök, vår rymliga hall, vårt trevliga vardagsrum(Om någon undrar varför det hänger ett tygskynke på väggen så beror det på ett hål i där som behövde täckas. Jag tycker att det blev fint!) och framför allt det som jag så länge har velat ha: Vårt mysiga härliga bibliotek. Syrran och hennes gubbe dom har bott på många ställen och nästan överallt där dom har bott har dom intrett ett rum till bibliotek. Der har alltid varit det trivsammaste rummet. Det är nåt med böcker som gör det ombonat på något sätt. Nåväl, vi har aldrig haft möjlighet att möblera så förrän nu. Men nu äntligen så blev det av. Där står också datorn, så jag sitter där just nu och det är mycket behagligt. Oj oj oj. Det blev en för lång blogg, men det var väl ett uppdämt behov som behövde tillfredsställas kan jag tro.

Långa Skuggan tar en paus

2008-10-29T09:41:00.002+01:00

Nu är det flytt på gång. Vi bär kartonger och hänger upp gardiner och snart kommer alla våra barn och förhoppningsvis något barnbarn också och hjälper oss att flytta. Det betyder att datorsladdar ska dras ur för ett litet tag. Därför säger jag nu hej då och på återseende till alla bloggkompisar. Nästa gång jag skriver ska jag tala om hur det är på nya stället.
Vi hörs!!

Toffelhjältar är hjältar

2008-10-21T17:48:00.002+02:00

Jaha, så har jag lite funderingar igen över ett ord, som jag hörde för inte så längesedan. Det var en ung, vacker, klok och kärleksfull man som kallades "toffelhjälte". Lite lagom råa skratt följde efter konstaterandet att han minsann var en sådan. Då vill jag ge denne yngling lite upprättelse. Vad mig anbelangar så ska ordet "toffel" bort i detta fall. Han är en hjälte och ingenting annat. Han har nämligen fattat att han har en kvinna som är klok och ofta har rätt och som man ska lyssna på ibland för att livet ska bli bra.
Har någon hört talas om uttrycket "toffelhjältinna"? Jag bara frågar. Nej, det är ju som det ska vara att "karln är herre i sitt eget hus"? - "Kvinna i sitt eget hus"? Har ni hört talas om det? Nej, det är de här gamla idiotiska uttrycken som måste bort ur vårt språk innan tjejer och killar kan leva på lika villkor.

För övrigt har jag sett en ultraljudsbild på det nyaste barnbarnet. Fint!!!!!

Duke Ellington

2008-10-13T14:12:00.002+02:00

I går var jag iväg och fick lite kultur i mig. Det var Duke Ellingtonkonsert i Örby kyrka och det var riktigt fint. Örby och Veddige kyrkokörer sjöng, och så var det Johannes Landgren på orgel, och en saxofonist som hette Håkan Lewin och var från Göteborg som spelade jättefint. Där var en solist som sjöng också. Hennes namn kommer jag inte på just nu.
Ibland är det bra att ta sig i kragen och ge sig iväg från stugvärmen och få sig lite upplevelser.
Detta var ingenting att ångra.

Fy skäms, Mona Sahlin

2008-10-09T16:02:00.003+02:00

Skäms på dig Mona Sahlin, som sviker ett broderparti som i alla år har stöttat sossarna. Utan vänstern hade ni inte haft regeringsmakten vid många tillfällen under åren. I stället hoppar ni i armarna på ett parti som i mångt och mycket ställer upp på borgerliga värderingar ; det handlar minsann inte bara om arbetsrätten. Se bara på miljöpartiets inställning till friskolor t.ex. Hur kan du? grattis i stället till Lars Ohly. Det här vinner du många röster på.

Sjuka barnbarn är inte roligt.

2008-10-08T17:27:00.002+02:00

Precis när livet är som allra bäst och inga orosmoln flyger över en, så ska naturligtvis ett barnbarn gå och bli sjuk. Det är fisigt av honom tycker jag. Och konstigt att man själv ska få ont i magen när det är barnbarnet som är sjukt. Pust.

Men jag har i alla fall varit duktig och stickat färdig en fin tröja till den minsta barnbarnsvarianten. Fin, eller hur? Och snart kommer det ett barnbarnsbarn också(Ja, bara bonusbarnbarnsbarn men i alla fall). Då får det bli nya tröjor att sticka.
Ylle Ylle Ylle på er yllihop!

Vårtevisan

2008-09-30T21:18:00.002+02:00

Nu tänkte jag att man kanske kunde ha lite nytta av sitt bloggande. Det är så här att jag har en kompis som kom till mig nån gång i våras och frågade om jag kunde texten på en gammal visa som heter "Vårtevisan". Javisst sa jag och tänkte börja sjunga. Det visade sig att jag hade glömt hela visan utom sista raden i sista versen: För vårtekattan hade fått ungar.
Dock, det är märkligt hur våra hjärnor är skapta. Jag tänkte inte så mycket mer på det där, men på något sätt fortsatte dom små grå att jobba med frågan utan att jag visste om det själv. Under hela sommaren har det nämligen dykt upp ett ord eller en versrad då och då från den där fåniga gamla visan, och allt eftersom så skrev jag ju ner det förstås. Nu fattas det en och en halv vers. Så om jag nu skriver sången här, så kanske det finns nån läsare av denna lilla blogg som kan hjälpa mig att fylla i resten. Eller också kanske nån stor poet som jag vet att det finns på nära blogghåll kan hitta på nåt annat bra att fylla ut tomrummen med. Nu hoppas jag bara att jag får med alla verser i denna blogg:

Jag är en yngling från Munkasjö, och såge helst att jag finge dö
jag har en vårta uppå min näsa, jag är så arg så jag ville fräsa

Den vårtan fick jag när jag var barn, sen har den suttit där mitt på kran
och den har vållat mig mycken gyckel, den lys som kattögat på min cykel.

En gång när jag skulle på kalas så höll ju allt på att gå i kras
för när jag skulle till att äta tårta så fastna grädden uppå min vårta.

Jag har en fästmö som är så snäll, vi skulle pussas i förrgår kväll
men det blev krångel redan i starten, jag pussa vårtan i förbifarten!

______________________, jag tänkte nu får det vara slut
______________________________________________

____________________________________________
Men när jag skulle ta bort bandaget, så höll jag närapå att få slaget!

För där som förut en vårta satt, där såg nu ut som en blomrabatt
Jag skrek mitt vett över folk och kungar, för vårtekatta hade fått ungar!

Jaha, så var den. Nu väntar jag bara på lite hjälp.

Men hallå! Strumpsömmar!!

2008-09-23T17:35:00.000+02:00

I lördags var vi på bröllop. Alltihop var precis som det skulle: Solen sken på ett vackert brudpar, vigselakten var högtidlig och fin, maten var god och talen många. Festen efteråt var rolig, så man kan inget mera begära.

Men jag upptäckte en sak!!

Tre vimsiga tärnor hade tagit Kyrkogatan i besittning för att göra sig i ordning. De for runt som yra höns, duschade och fönade, sminkade, strök klänningar och en massa andra konstigheter hade dom för sig.

PLÖTSIGT UPPTÄCKTE JAG DET! En av tärnorna hade strumpor med söm!! Men hallå! Det där lämnade vi ju bakom oss redan på sextitalet! Det här var ett steg bakåt i kvinnofrigörelsen, det må jag säga. Vi som var med på den tiden vet hur det är att vara slav under strumpsömmarna! Varje gång vi skulle ut och ha lite roligt var det samma visa: " kan du kolla om strumpsömmarna sitter rakt? Och om underkjolen hänger nedanför? " Ständigt denna nödvändiga kontroll!! Och om det nu skulle misslyckas med underkjolen eller strumpsömmarna så kunde man ge sig katten på att nån fisförnäm människa kom och påpekade med lite överlägsen ton:" Hördudu! Strumpsömmarna sitter snett!"

Jag säger bara fy farao för strumpsömmar! Och den som liksom jag är hjulbent vet att det helt enkelt är omöjligt att få sömmarna raka. DE VRIDER SIG UTÅT! Så härmed lämnar jag ett löfte: Jag kommer aldrig aldrig, hur modernt det än blir, att någonsin mera i mitt liv ta på mig strumpor med söm. Så var det sagt.

Sen kan man ju undra hur insnöad en människa kan bli. Hänga upp sig på lite strumpsömmar, dagen efter det att högerregeringens överklassbudget har släppts. Det finns ju större saker att reagera över. Men i alla fall! STRUMPSÖMMAR!

Här kommer i alla fall en fin bild på brudparet:

Min fina svarta cykel

2008-09-16T11:43:00.001+02:00

Jag har en ny fin cykel. Den är svart och jag köpte den för jag tänkte att nu när jag är ledig så får jag inte försoffa mig. Det gäller att hålla sig i form, och med tanke på skraltiga knän så tänkte jag att cykling nog är nåt bra. Det stärker musklerna och flåset men gör inte så ont i knäna som när man går. Springa- glöm det. Det är efteråt med det.
I alla fall, jag hade inte cyklat på flera år, och mina minnen av detta ädla transportmedel var ju att man liksom förflyttade sig av sig själv. Man bara trampade på, inget ansträngande alls, och så kom det ju nerförsbackar med jämna mellanrum som man fick bra fart i, och då fladdrade håret i vinden. Därför blev jag lite konfunderad när det inte alls gick av sig själv! Tvärtom! det tog emot förskräckligt och det verkade som om jag alltid hade motvind. Och alla små och stora uppförsbackar! Inte hade jag märkt dom när jag satt i bilen och körde. Små lutningar här och där gjorde livet surt för mig.Vindsuset i håret var ju kört från början, för jag hade varit så ordentlig att jag hade köpt en cykelhjälm också. Först tänkte jag att det var en ovanligt trög och besvärlig cykel jag hade fått tag i, men sen var jag tvungen att vara lite realist och inse att det kanske berodde på cyklisten att allt inte gick av sig själv.
Nåväl, nu har jag bitit i det sura äpplet, tryckt på en annan tankeknapp och bestämt mig för att det är kanon att cykla med tröga cyklar och i uppförsbackar, för då får jag ju mycket bättre kondis och kanske till och med kan gå ner i vikt lite grann.Man vet ju aldrig.

Långa Skuggan talar ut

2008-09-09T12:07:00.000+02:00

Alldeles nyss har jag lagt ut bilden på bloggarens mörka och farliga sida. Om det var någon som undrade över namnet Långa Skuggan, så har ni fått svaret nu. Skrattande tanten är hon som skriver om barnsligheter på läger och om skänkar som målas och om fina barnbarn. Långa Skuggan däremot, är den som hytter med näven och vill ändra på grejer här i världen. För det mesta är det ju en del ord som man kan reta sig på.
Idag är det ett ord som är så vilseledande att man kan storkna. Tänk att ord kan ha så stor påverkan på hur man förväntas tänka!
Nu kommer det: FRISKOLA
Smaka på det ordet! Friskola! Visst låter det underbart! En FRI SKOLA!! Frihet, vilket underbart ord! Tills man börjar fundera lite mer.
Friskola - fri skola - fri från vad? Fri till vad? Vems frihet? Det kan ju ändå inte vara frihet från ansvar?!
Men man kan ju tänka sig frihet att slippa stöta på människor som tänker och tycker olika än man själv. Som kanske ser lite olika ut eller har olika sätt att leva.
Man får ju inte heller glömma att skolan är fri att säga: Tyvärr lilla vän, vi har inte plats för dig på vår fina skola, för nu har vi fullt och vi har inte resurser att ta emot såna som är så resurskrävande som du.
Möjligheten att ta ut "frivilliga" terminsavgifter är ju förstås en frihet för den som driver skolan.
Nej nej nej, inte är det frihet för ett barn att undanhållas möjligheten att få kunskap om olika människors sätt att leva och tänka. Utan kunskap - rädsla - rädsla föder fördomar - fördomar föder motvilja, i värsta fall hat.
I det här landet är vi segregerade tillräckligt ändå, utan att öka på eländet med att göra skolor som lär ungarna i det här landet en vi-och dom känsla.

Saker ska ha sitt rätta namn som en kompisbloggare skrev i ett inlägg för ett tag sen. Låt oss sluta kalla denna företeelse för friskola. Det rätta namnet är privatskola, subventionerad av oss skattebetalare.

pensionärslivet är inte dumt

2008-08-25T18:56:00.000+02:00

Listor är trevligt att göra. Man kan göra listor om allt möjligt. Nu tänkte jag göra en lista över allting som är bra med att vara pensionär:

* Man bestämmer själv när man vill stiga upp på morgonen
* Om man inte vill behöver man inte stiga upp över huvud taget. Fast det vill man för det mesta.
* Man får läsa precis vad man vill.
* Man behöver inte ens läsa någonting om man inte vill.
* Man behöver inte ägna sig åt Elevens Val
* Man kan plocka svamp på förmiddagarna
* Man kan dricka vin precis när man själv vill
* Man kan sitta uppe hur länge som helst på kvällarna och titta på bra eller dåliga filmer
* Man kan åka på semesterresor under lågsäsong och få det lite billigare. Vilket älsklingsgubben
och jag ska göra PÅ LÖRDAG!!

Dåliga saker då? Ja det är väl uppenbart vad det kan vara så det är väl onödigt att tjata om.

apropå att bli barn på nytt

2008-08-20T18:29:00.001+02:00

Här kommer de synliga bevisen på att det är skoj att vara barnslig. Här kommer lite fina foton från Hultlägret

2008-08-16T13:09:00.000+02:00

Igår hade jag turen att få lyssna på en fenomenal vissångare, Per Sörman heter han. Jag hade läst om honom i VI-tidningen och då tänkte jag att honom skulle jag gärna vilja höra. Inte visste jag då att jag skulle få göra det i en lagård i Ginkalunda. Men så var det, och idag känns det så där gott som det gör när själen har fått sitt.
Nu var det så att detta var en man som man inte bara lyssnade på, man upplevde honom helt enkelt med (nästan) alla sinnen. Han var lika mycket skådis som sångare, ja han var helt enkelt en fenomenal uttolkare av Dan Andersson, Evert Taube, Nils Ferlin, Mikael Wiehe, ja, vem han än gav sig på . Aldrig har jag hört en sån tolkning av Karl-Alfred och Elinor, eller Eldarevalsen, eller för den delen Wiehes "Du är den jag kunde va". Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Och bra och kunnigt mellanprat hade han också. Oj! Vilken lirare. Jag skulle tagit ett kort på honom med telefonkameran, men det var för mörkt.
Detta ska jag leva på länge.

Vad sägs om det här?!!

2008-08-13T15:14:00.000+02:00

Nu kan man vara belåten. 11 liter! På en halvtimme!! Äntligen har dom dykt upp, godingarna. Jag får nog lägga undan en liten burk till syrran, då blir hon nog glad. Och så får man inte glömma att spara till julafton. Det är skönt att bli påmind om att den finns nåt som heter sommar mitt i midvintertid.

Barn på nytt

2008-08-12T10:51:00.000+02:00

En gång om året, i augusti, när Unga Örnar har sitt traditionella Hultläger, så får jag min årliga barnslighetsinjektion. Den har jag fått i helgen och den har jag nog nytta av några månader får man hoppas. Det är då som man plötsligt inte ligger och kavar lugnt och stilla i vattnet när man badar, utan dyker svanhopp och krokolilhopp och grodhopp och gräver ner tårna i bottengeggan bara för att det är kul. Och det är då som man tycker det är jätteroligt att åka vattenrutschkana på såpade presenningar fast man skaver sig lite på rötterna som gör sig påminda under presenningarna. Och man kollar varandras godispåsar och byter en grön groda mot en seg svamp eller en saltlakrits mot en suris. Och man leker tramsiga lekar och grillar korv som blir sotig, och sen, på söndag kväll då är man TRÖTT!!!!
Nu ska jag vara vuxen och klok jättelänge. Men nästa år då tar jag mig nog en ny dosis barnslighet. Om knäna håller.

Får jag presentera....

2008-08-04T15:45:00.000+02:00

Här är familjens nykomling och senaste barnbarnet: Karl Karlsson, född den 5 juli 2008.
Visst är han fin?

Målas det en skänk?

2008-08-02T13:31:00.000+02:00

I går stod jag på altanen på Stenbäcken och målade en gammal skänk. Som jag stod där och strök på färgen, så kom jag plötsligt ihåg en händelse från min barndom. Vi hade fått nya grannar, ett par i övre medelåldern hade flyttat in i huset intill. Herrn i huset satt ute i trädgården och målade på en skänk. Undertecknad, som i hela livet har haft den fula ovanan att inte låta folk vara ifred, och som inte kunde acceptera att det fanns folk i min omgivning som jag inte kände och inte hade pratat med, gick omkring hemma i köket och värkte och ville ut och prata med gubben. Men jag visste ju inte vad jag skulle säga. "Du kan väl prata om att han målar en skänk. Det är ju det han gör", sa min kloka mamma. Jaha. Men hur skulle jag säga det? Karln hette Ragnar Sundberg förresten. Inte kunde jag säga:" Hej Ragnar! Håller du på och målar en skänk?" Man sa nämligen inte du till äldre farbröder på den tiden. Jag prövade lite andra varianter: Målar ni en skänk? Nej, ni - alternativet var för stadsbor och finfolk. Det gick inte. - Målar farbror Ragnar en skänk? Nej, det gick inte. Det lät för barnsligt.- Jaså, minsann! Här sitter herr Sundberg och målar en skänk!" - Nej, inte det heller. Men när jag prövade : "Målas det en skänk?" så bröt modern och syrran ihop fullständigt. Det blev aldrig nåt samtal med Ragnar Sundberg om den där skänken. Vi lärde ändå känna varandra senare, när han satt på sin trappa och beundrade mig om min kompis när vi gjorde akrobatkonster på våra cyklar utanför. Det var en snäll farbror. Han är borta sedan länge.
Men nu stod jag där och målade på min skänk och ingen kom till mig och frågade om det målas en skänk. Det hade varit trevligt annars. Om skänken blev bra? Tja, det är ju visst och sant det där att allt inte måste vara perfekt här i världen. Det blir la väl...

Ibland är livet skönt

2008-07-28T14:44:00.000+02:00

Nej, det kan inte vara meningen att man ska sitta vid datorn och blogga när hängmattan gungar inbjudande mellan två björkar, när deckaren man läser är lagom spännande och när Galtasjöns vatten är svart och ljummet och trollsländor fladdrar omkring näckrosorna och skräddarna hoppar på vattenytan och vårt alldeles egna storlompar kavar runt och dyker ner lite då och då för att få sig lite att äta. Men nu är jag hemma en liten stund och sköter om måstegrejer, så då blir det lite granna skrivet i alla fall. Skulle förstås ha ett foto på allt det ljuvliga, men det är alldeles för jobbigt att ta kort också. Det får bli en annan gång. Förresten så undrar jag om det finns nån som läser detta som kan hjälpa mig och tala om hur jag ska få med kommentarer från "anonym" så att andra än bloggare kan kommentera? Jag såg att "Enkrumilur" har det på sin bloggsida.
Nu väntar mer njutningar så jag hinner inte skriva mer...

En svärmor, vad är det?

2008-07-21T09:47:00.000+02:00

Vad är en svärmor? Jo, det är ju en människa av det kvinnliga könet som har levt såpass många år att hon har hunnit göra ett eller flera barn som har blivit vuxna, gett sig av hemifrån och skaffat en partner. Alltså, själva grejen att bli svärmor kan inte en svärmor styra. Det är ju andra som fixar till åt henne så att hon blir det. Plötsligt är hon bara svärmor och med det följer genast en hel del saker. Blir det aldrig så lite konflikter eller problem i familjen, så har man ju en syndabock klar genast! Praktiskt och bra. Svärmorsproblem heter det. Vem har nånsin hört talas om svärfarsproblem? Eller son-dotterproblem? Eller svärson-svärdotterproblem? Nej, naturligtvis inte. Svärmorsproblem var ordet. Utan att hon kanske ens har hunnit fatta att hon är svärmor.
Svärmödrar! Upp till kamp!

Det är skönt att vara lite småilsken ibland. Fast nu räcker det på ett tag. Solen skiner och jag är ledig och ensam hemma och råder själv över hela livet. Skönt!
Snart ska jag hälsa på min trevliga svärdotter och ta en kopp kaffe där. Det blir skoj.

2008-07-20T14:35:00.000+02:00

Så. Då var biffen både tillagad och uppäten. Maken har gett sig iväg med dotter och måg och jag är alldeles ensam och kan koncentrera mig på min nya bloggarhobby. Det som jag har tänkt att jag vill skriva om är om en del ord som jag tycker att vi borde få bort ur folks vokabulär. De ord som jag tänker på är såna som kärringstopp, svärmorsproblem, klimakteriekärring, tantvarning mm. Jag är övertygad om att det finns många fler ord som används stup i kvarten om oss som har funnits ett antal år på jorden och inte har nåt som dinglar mellan benen. Det värsta är att vi använder de här orden själva också! Utan att tänka på det! Hur ska vi kunna ändra på sakernas tillstånd, dvs att tjejer över 50 räknas som såna man kan ha som dörrmatta, om vi inte byter ut de där fåniga orden.
Döm om min förvåning när jag hörde en av mina döttrar, en alldeles underbar förtjusande dotter med stor portion integritet och skinn på näsan och feminist ut i fingerspetsarna, utbrista när hon fick stopp på bilen efter ett rödljus: Där fick jag ett kärringstopp!
Aj aj aj. Det duger inte! Det ordet har vi numera, både hon och jag och resten av tjejerna i familjen bytt ut mot gubbastopp. Man kunde naturligtvis använda nåt annat bra ord, som mannagrynsstopp eller skitungestopp eller karriärsnubbestopp. Det spelar ingen roll. Men kärringstopp kan väl vi stolta kärringar sätta stopp för! det finns bra varianter på dom andra orden också. Tar gärna emot bra förslag. Nästa gång jag skriver tänker jag utveckla det där med svärmorsproblem lite mer.

2008-07-20T11:53:00.000+02:00

Så är man en bloggare då.

Det har man ju funderat på ett tag. Tänk att jag blev före syrran med detta! Det var mycket ansträngande att ordna till den här bloggen, så därför orkar jag inte skriva några kloka tankar just denna minut. Dom kommer sen, tror jag. När det rinner till. Men nu ska jag gå och göra Biff a la Lindström så medan jag skär rödbetor så kommer dom nog.