Så kommer det då en liten blogg om vår Parisresa. Nu när vi är hemma igen kan jag med glädje konstatera att ingen av mina - och omgivningens - farhågor besannades! Vi kom inte ifrån varandra på metron, vi blev inte rånade och sönderslagna och vi blev inte av med vare sig bankkort eller kontanter. Vi var inte ens panka när vi reste hem. Och dom som hade trott att mormor-farmor skulle ställa till det och vara ett uselt föredöme för sina barnbarn fick fel dom också. Tanten skötte sig perfekt - nåja, nästan i alla fall - och vi alla är nöjda och glada. Och det är förstås skönt att vara hemma igen.
Vi har förstås varit med om en massa saker, vi har gjort en hel del måsten - Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacre Coeur , Place de la Concorde och en massa annat. Och så har vi förstås glidit fram i sakta mak med bussen på Champs elysees. Mona Lisa och Louvren gav vi sjutton i, Vi hade ju inte hur många dar på oss som helst. Men de starkaste upplevelserna fick i ändå uppe i Montmartre. Vi satt i solens sken på trappan framför Sacre Coeur och lät oss underhållas av en fantastisk kille med gitarr. Runt omkring oss satt folk från hela världen och lyssnade. Säg vad ni vill att jag ska sjunga så gör jag det sa han. Men om du har en önskelåt så får du komma fram och hjälpa mig att sjunga. Och fram kom det folk från hela världen! Dom var från Nigeria, Rumänien, Libanon, Argentina, Tyskland, ja jag kommer inte ihåg alla länder. Och dom sjöng Beatles och Bob Marley och .... det var härligt. Och när vi satt där och sjöng Imagine i vårsolens sken där på trappan tillsammans med folk från hela världen så tänkte jag att kanske kanske det finns hopp om människan ändå. Nu undrar du kanske hur det gick för mig. Kunde jag hålla mig från att gå fram? YES! Det kunde jag. Så det så!
